arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse

Högkyrklig Spiritualitet

utarbetat av Peter Bexell, Bengt Holmberg, Jonas Lockman-Lundgren och Christer Pahlmblad på uppdrag av aKF 1995

Kyrkans sakramentalitet

Tiden och tingen och människan har sitt ursprung och sitt mål i Gud. Guds frälsningshandlande är att han i Kristus förverkligar sin avsikt med mänskligheten och för den till dess mål: enhet i Kristus. Kristen tro innebär att bli delaktig i detta Guds handlande. Därför innebär den inte främst en rad enskilda ståndpunktstaganden, utan att människan vet sig vara införlivad i denna helhet.

Trots att skapelsen är skadad i syndafallet, så är det ändå detta begränsade - det mänskliga, tingen och tiden - som Gud använder i sitt handlande, ty det begränsade har sin fullbordan i evigheten. När Gud blir människa i Jesus Kristus, använder han det skapade, materien och historien, för sin eviga frälsningshandling. När Jesus Kristus återvänder till himmelen blir materia och historia upphöjt till Guds högra sida; Gud blev människa för att människan skulle bli gudomlig. Trons synliga och historiska helhet av frälsning är Kyrkan; Kyrkan är mänsklighetens form för trons gemenskap med Gud.

Kyrkan är Kristi kropp. Som Jesus Kristus är Guds frälsning närvarande i tiden och rummet, så är Kyrkan denna Guds frälsning närvarande i varje tid och över hela jorden. I honom skedde det historiskt avgörande, men denna frälsning är nu här i Kyrkan som hans kropp. Det skapade och begränsade kan därmed innesluta det obegränsade.

Kyrkan är Guds folk. Människans längtan efter sitt ursprung och sitt mål får sitt svar i sakramentet Kyrkan. Där har Gud slutit samman människor i en enhet i Kristus. Ty Gud söker mänskligheten, och sänder den därför Kristus, Gud och människa, för att sluta samman den till Kristi kropp, så att den i Kristus försonad skall vända sig till honom. Den eviga och himmelska fullbordan finns redan, som tecken och redskap, i tid och rum i Kyrkan. I Kyrkan koncentreras och förebildas den skapelsens och mänsklighetens försonade enhet som Gud förberett. Därmed är Kyrkan skapelsens centrum, samtidigt som hon är kallad ut ur världen, såsom ett tecken på vad skapelsen en gång ska bli. Genom nådemedlen gör hon frälsningen närvarande; genom att innesluta det skapade förvandlar hon det skapade. Detta är inte bara ett den helige Andes verk genom Kyrkan, utan också att Anden får fylla det skapade, människan, med det liv som är det eviga livet nu, och som leder Kyrkan ut ur tiden och in i evigheten. Gudsgemenskapen i Kristi kropp är real, och är också en mänsklig gemenskap över alla rummets och tidens gränser. Kyrkans katolicitet är denna hennes syftning till hela mänskligheten, hela skapelsen. Inkarnationen är modell för det som kan kallas Kyrkans sakramentalitet.

Detta intima samband mellan frälsningsverket och Kyrkan är det perspektiv i vilket den kyrkliga förnyelsen måste ses.

Ett historiskt perspektiv på högkyrkligheten i Svenska kyrkan

En gång har det uttryckts så: den kyrkliga förnyelsen handlar om bekännelsetrohet (dvs. lärotraditionen och dogmat), om en sakramental förnyelse (dvs. en sakramental praxis utifrån övertygelsen att frälsningen är ett Guds handlande), om en förnyelse av ämbetet (dvs. ett uttryck för Kyrkans ordning som synlig), och om en förnyelse av liturgin (dvs. att liturgin är Kyrkans tillvaroform).

Femtio år senare är detta program fortfarande giltigt för Svenska kyrkan, som karaktäriseras av motstridiga tendenser:

  1. Hon har blivit tydligare medveten om sin karaktär av bekännande Kyrka, samtidigt som de strukturella reformerna hon genomgått har tydliggjort att hon avhänts möjligheten att på ett rätt sätt forma sin tradition.
  2. Dop och nattvard har mycket tydligare framstått som kyrkokonstitutiva och fått en tydlig ställning i förkunnelsen, samtidigt som kyrkoorganisationen sekulariserats, så att Kyrkan i själva verket riskerar att mista sin karaktär av nådemedelskyrka.
  3. Kyrkans ämbete har kommit att framhävas, men det har skett genom att "Kyrkan" i sekulariseringen kommit att identifieras med de anställda. Kvinnoprästreformen har förstärkt detta sätt att se ämbetet som en maktfråga. En restaurering av ämbetet måste börja dels i en förnyelse av ett adekvat lekmannaskap, dels i en fördjupad ämbetetsspiritualitet.
  4. Högkyrkliga liturgiska former har slagit igenom i Svenska kyrkan med så förödande kraft, att liturgins väsen gått förlorat. Samtidigt har emellertid församlingens karaktär av gudstjänstfirande gemenskap i hög utsträckning försvunnit. Gudstjänsten riskerar att reduceras till en av de kyrkliga kommunernas mer eller mindre väsentliga verksamhetsformer.

I denna situation måste en kyrklig förnyelse börja i fördjupad reflektion om Kyrkans sakramentalitet. En sådan reflektion måste ske tillsammans med de världsvida samfunden som med oss delar förståelsen av apostolisk tro och ordning.

Kyrkan inför Gud – om liturgin

Kyrkan, Kristi kropp, Guds folk, är den nya mänskligheten, den nya skapelsen. Hon är en enhet av himmelsk, triumferande Kyrka, och jordisk, stridande Kyrka. I liturgin träder gemenskapen av alla "trogna i alla tider och hela den himmelska härksaran" fram inför Gud den Treenige i tillbedjan, bön och lovsång. Liturgin är Kyrkans tillvaroform. Om hon enbart sysslar med utåtriktad verksamhet men inte med tillbedjan, då "upphör" hon också att vara Kyrka.

Kyrkan representerar i liturgin inte bara sig själv, utan hela mänskligheten och skapelsen. Kristi offer, närvarande i eukaristin, försonar oss med Gud och gör oss till en kropp i Kristus. Därmed är Kyrkan i sitt liturgiska handlande också Kristi kropp, och liturgin är ett gudomligt handlande, samtidigt som det är mänskligt. Här frambärs mänsklighetens nöd och behov av försoning och befrielse i Kristus inför Fadern med bön om den Andens helgande av tingen, mänskligheten och de samhälleliga omständigheter människor i olika kulturer lever under: "Helga också genom din Ande detta bröd och vin, gåvor av jordens frukt och människors arbete, som vi bär fram inför dig."

I liturgin handlar Gud den Treenige med sitt folk och med den enskilde genom Ordet och sakramenten. Sakramenten mottages av den enskilde i gemenskapen av dem som tillhör Kristus. Genom dem blir Kyrkan vad hon redan är: Kristi kropp i världen, och genom dem helgas den enskilde och bereds att uppenbara Kristi liv "till fred och läkedom för alla människor". Kyrkans sändning i världen fullbordas genom hennes enskilda lemmar, där de lever sitt kristusbestämda liv och i gemenskap med människor av god vilja tar del i sitt samhälles och sin kulturs arbete på fred och rättfärdighet.

Den lidande, jordiska Kyrkan vördar de heliga som gått före henne på trons väg och åberopar och deltar i deras förbön. Främst vördar hon den saliga jungfrun, Guds moder Maria, som är varje lärjunges föredöme i efterföljelse och som är en bild av Kyrkan själv (Upp 12). Hon är "moder till all barmhärdighet", ty genom sitt "ja" till herrens bebådelse genom ängeln födde hon Guds barmhärtighet på jorden.

När Kyrkan på detta sätt uppfattar sig som stående i Guds tjänst på jorden, blir uppgiften i Svenska kyrkan att tydligöra:

  1. Den söndagliga högmässan, med Ordet och nattvarden, är det konstitutiva för församlingen. Högmässan kan inte ersättas av andra gudstjänster eller sammankomster. Församlingsindelningen måste bygga på gudstjänstförsamlingen. I många kyrkor är gudstjänstdeltagandet så litet att gudstjänster ställs in (benämns "sammanlysning"). Den konsekventa pastoralen här måste då vara att den större enheten betraktas som församling i andlig mening (med konsekvenser för den administrativa indelningen). Kyrkan kan inte sända människor signalen att det "räcker" med en gudstjänst i månaden.
  2. Gudstjänsten, särskilt högmässan, måste på ett synligt sätt vara centrum i församlingens liv. Den är det primära uttrycket för Kyrkans självförståelse, inte en programpunkt bland andra. Alla andra verksamheter måste relateras till högmässan. Församlingshemsreligionen (dvs. det sällskapslivet, som kommit att ersätta gudstjänstförsamlingen) avskrivs . En genomreflekterad pastoral, där all församlingshemsverksamhet relateras till liturgin eller diakoni utarbetas i varje församling. Kyrkans beslutsorganisation byggs upp kring gudstjänstförsamlingarna: den demokratiska beslutsorganisationen knyts tydligare samman med gudstjänstförsamlingen - också i sitt regelverk. Själavård, diakoni, kulturarbete, etc utförs så, att det på tydligt sätt dels relateras till högmässan, dels sker i öppenhet för allt mänskligt - därmed öppnas tydligt förbindelselinjen mellan liturgi och mänsklighet. Gudstjänstförsamlingen måste vara rustad att ta detta större ansvar. Församlingsmedlemmars ansvar i olika sektorer av församlingslivet måste framträda tydligare i högmässan.
  3. Utformningen av Kyrkans gudstjänst är resultat av ett samspel mellan Kyrkans tradition och den kultur hon lever i (och denna i sin tur är ett resultat av detta samspel): en dynamisk samverkan mellan Kyrkans tro och gudstjänstdeltagarnas erfarenheter, som samstäms med denna tro. Kyrkans erfarenhet av att fira gudstjänst - som går tillbaka till Gamla testamentet och Abels offer och som sedan innefattar hela Kyrkans historia - måste tas tillvara: de klassiska strukturerna uttrycker sambandet med Kristi instiftelse, till vilken löftena är knutna. Firandet av gudstjänst är på ett intuitivt plan ett inövande i tron på Kristus, och skapar så sin egen förståelse. Gudstjänsten är ett församlingens gemensamma firande. Rollfördelningen i gudstjänsten finns inte för att aktivera människor, utan därför att Kyrkan är Kristi kropp med många lemmar. Denna väsentliga mångfald skall därmed uttryckas i gudstjänsten. Trots all lekmannamedverkan återstår fortfarande en grundläggande förändring av människors förståelse av sig själva som gudstjänstfirare: präster, diakoner/-issor och lekmän.
  4. Eukaristifirandet skall ske enligt Kristi instiftelse. Varje mässa skall innehålla Ordets och nattvardens gudstjänst. En biskop eller präst presiderar vid firandet, representerande Kristus, och är därmed den som uttalar den eukaristiska bönen med instiftelseorden. Bröd och vin används. Endast konsekrerade element delas ut, och hålls efter gudstjänsten åtskilt från det ej konsekrerade.

Sakramenten som frälsningshandlande

Sakrament är ett osynligt nådeshandlande, som blir synligt. Inkarnationen är mönsterbildande. Ursakramentet är alltså Jesus Kristus, frälsningen närvarande på jorden. Det grundläggande sakrament Jesus inrättat är Kyrkan, som i sina synliga ordningar meddelar Guds nåd; tecken som åtföljs av löften och tas emot i tro.

De olika sakramenten står alla i olika relationer till Kyrkans och den kristnes liv; de syftar till olika sorters nådeshandlande. Traditionellt talar Svenska kyrkan om två (eller tre) sakrament, men egentligen är allt Kyrkans handlande sakramentalt, och det är lämpligare att ha ett mera inklusivt sakramentsbegrepp, och en glidande övergång till sakramentala handlingar. (Men det är olämpligt att tala om sakrament utöver de för-reformatoriska sju.)De två "stora" sakramenten är dopet och nattvarden.

Förutom de egentliga sakramenten finns en rad handlingar där Kyrkan på ett påtagligt sätt knyter samman Guds nåd med människors livssituation och med de ting Gud skapat. Dit hör välsignelseakter av olika slag, där Kyrkan avskiljer människor och ting för speciell tjänst åt Gud, och handlingar med vilka Kyrkan ledsagar människor i döden och sorgen.

Uppgiften i Svenska kyrkan är därmed att tydliggöra:

  1. Det sakramentala i Kyrkans handlande framstår som hennes egentliga berättigande. Kyrkan är synlig förmedlare av osynliga gåvor, och samtidigt är hon själv en sådan gåva.
  2. Dopets praxis relateras till dopkandidatens (och hans/hennes familjs) tro och tillväxt i tro. Detta innebär en förskjutning från barndop till vuxendop som Kyrkan måste planera för med öppna ögon. Katekumenatsinstitutionen, dvs. dopundervisning och vägledning i kristenliv för odöpta vuxna, återupprättas i Svenska kyrkan. Dop blir med tiden ett självklart villkor för medlemskap, även om man också kan tänka sig ett katekumenatsmedlemskap för odöpta, men med innebörden att katekumenen reellt är på väg mot dopet, som innebär fullt medlemskap i Kyrkan.
  3. Vid firandet av konfirmation knyter man samman passageritsfunktionen (vuxenblivandet) med den dubbla innebörden: bekräftelse av bekännelsen och Andens gåva. Därmed får konfirmationen en tydlig karaktär av apostolat och sändning. Den blir förutsättning för förtroendeuppdrag.
  4. De kristna fostras att se bikten som det naturliga sättet att bekänna synd och få förlåtelse. Bikt blir ett naturligt inslag i församlingarnas liv, när man går till bikt flera gånger om året. Bot- och biktgudstjänster fostrar till enskild bikt, och biktstolar i kyrkorna gör den mer tillgänglig. Bikten profileras som artskild, dels från Kyrkans andliga vägledning, dels från Kyrkans och samhällets allmänna terapeutiska rådgivning.
  5. De sjukas smörjelse blir ett naturligt inslag i församlingarnas liv. En ordning för smörjelse bör komma med i kyrkans handbok. Kyrkans förbön för sjuka är en viktig diakonal uppgift, som fullgörs både offentligt i församlingskyrkan, och enskilt i hemmen.
  6. Arbeta med ett ansvarigt hanterande av äktenskapets sakrament. Dels så att de som går in i äktenskapet är förberedda för det, dels att Kyrkan ansvarigt kan hantera människor med brustna relationer bakom sig.

Ämbetet – biskop, präst och diakon

Ämbetet i Kyrkan har sitt ursprung i Kristi beslut att kalla några av sina lärjungar till apostlar. De utrustades med sin herres fullmakt att bära hans ord till världen, att vara herdar för hans hjord, och att binda och lösa med hans auktoritet. Kristi kyrka börjar i apostolatet, när han utgjuter sin helige Ande över dem. Händelserna på pingstdagen visar att centrum och grund för den kristna Kyrkans jordiska existens är apostlarnas omvändelsepredikan, apostlarnas döpande och undervisande av dem som kommit till tro, och apostlarnas ledning av de troendes gemenskap i bönerna och brödsbrytelsen.

Det är en del av Kyrkans sakramentalitet att Gud ger frälsningens gåvor genom sina utvalda apostlarna, och det apostoliska ämbetet kan med fog kallas ett sakrament. Ämbetet är livsvarigt, och genom den helige Ande har ämbetsbärarna den oförstörbara karaktären av att vara Kristi befullmäktigade sändebud. De tas så helt i anspråk av sin herre, som binder dem till sina nådemedel och nådemedlen till dem, att de själva präglas och helgas att bli "synliga ord" från Gud i hans kyrka (verbum visibile är en reformatorisk bestämning av sakramenten).

Apostlarnas pastorala funktion i urkyrkan fick sin fortsättning genom presbyterer/episkoper, vilka också kallas "herdar". I deras herdeansvar ligger att bära fram Guds ord till församlingen och att försvara tron mot angrepp och villoläror, att förmana och om nödvändigt driva kyrkotukt, liksom att avlösa från synd och återupprätta människor till gemenskap med Gud. I detta andliga ledarskap ligger alltså att förvalta sakramenten, vilket innebär att herden bär ansvar för hur och med vilken undervisning, till vem och av vem sakramenten delas ut.

Biskop har blivit titeln på den som har det fulla ledaransvaret, medan prästernas delaktighet i det pastorala ansvaret och i läroämbetet är bunden till deras kollegiala samhörighet med sin biskop, "herdarnas herde". Biskopsämbetet är det apostoliska ämbetet i dess fullhet, men utövas likväl alltid i kollegial gemenskap med Kyrkans övriga biskopar. När de handlar för Kyrkan som helhet, gör biskoparna detta tillsammans synoder och koncilier (jfr det kollegiala sättet att viga nya biskopar).

Redan tidigt ser vi en avspjälkning inom det apostoliska ämbetet, då Kyrkans presbyterer och episkoper biträddes av assistenter, som kallas diakoner, "tjänare". I fornkyrkan framträder de som biskopens förlängda arm, hans närmaste assistenter, såväl i liturgin, som i vården av fattiga, och i den praktiska kyrkoadministrationen. Det diakonala ämbetet ger fokus åt Kristi omsorg om människor i konkret nöd, och är så det apostoliska ämbetets karitativa kristusrepresentation. Även om diakonatet i vår kyrkas historia legat obeaktat långa tider, ser och erkänner hon idag att det treledade ämbetet &endash; biskop med präster och diakoner &endash; hör till den goda och ändamålsenliga ordning som den helige Ande själv har låtit växa fram i sin kyrka.

Jesus hade förtroende för kvinnors andliga insikt och deras trofasthet, som inte sällan var större än apostolatets. Men han gör dem inte till apostlar och herdar i sin kyrka. Därför ser vi ingen kvinna i kretsen av de apostlar som utvalts av Jesus, och i Nya testamentet och i fornkyrkan möter vi väl kvinnliga diakoner, men inga kvinnliga presbyterer eller episkoper. Eftersom detta faktum kommenteras och försvaras med teologiska argument redan i Nya testamentet, har Kyrkan uppfattat det som apostolisk och normativ praxis att biskops- och prästämbetets kristusrepresentation bara skall fullgöras av män.

Jämför man nutida och fornkyrklig ämbetsstruktur, ser man hur mycket mer varierad och mångfaldig uppdelningen i tjänster och ämbeten var under Kyrkans första tid, och hur mycket bättre man tog till vara kvinnliga kallelser. De senaste seklernas utveckling har kommit prästämbetet att utvecklas till ett "allämbete", som innehåller allt ansvar och alla uppgifter inom församlingen, inklusive diakonatets. På detta sätt har en rad genuina (både kvinnliga och manliga) kallelser till tjänst i församlingen blivit "hemlösa" och inte kunnat realiseras annat än i det prästerliga allämbetet.

Det är att viktigt ämbetet i Svenska kyrkan restaureras genom att:

  1. Kollegialiteten med biskoparna i den världsvida Kyrkan återupprättas. Episkopatets och stiftets roll att utgöra sambandet mellan den lokala församlingen och den världsvida Kyrkan visar sig i biskopens uppgift att uttrycka Kyrkans helhet och enhet. Biskopens utövar sitt ämbete i kollegialitet, dels i kretsen av ämbetsbärarna i sitt stift, dels i gemenskap med alla andra biskopar; denna senare gemenskap kan inte bara begränsas till Svenska kyrkan, eller andra protestantiska kyrkor. Biskopsämbetet är i sig både uttryck för och en kallelse till katolicitet i Svenska kyrkan.
  2. Den dubbla ansvarslinjen i Svenska kyrkan blir medveten och tydlig. Det innebär ett samspel mellan prästerligt ansvar, som innebär en uttalad och preciserad förpliktelse till lydnad för och ansvar för Kyrkans bekännelse, och lekfolkets ansvar, som innebär alla medlemmars delaktighet i en demokratisk ordning för beslutsfattande i kyrkan. Ingendera ansvaret kan upphäva det andra. Kyrkomötet måste få en biskoplig och prästerlig representation, och biskopsmötet ha en egen, tydlig funktion i lärofrågor - gärna med en grupp experter som rådgivare.
  3. Ämbetsstrukturen arbetas igenom så att Svenska kyrkan tar konsekvenserna av att se ämbetet/na (och vigningen till dessa) som sakrament. För att komma förbi låsningen i kvinnoprästfrågan måste man tänka vidare om hur kvinnors kristusrepresentation kan se ut och hur deras kapacitet och kallelse till tjänst i församlingen kan tas till vara. Den klerikalisering och försnävning av det livsvariga tjänandets mönster som blivit resultatet av kvinnoprästreformen måste göras uppenbar. När detta mönster vidgats genom att diakonatet helt återupprättas i Svenska kyrkan, bör det också relateras såväl till kvinnlig kyrkotjänst som alla andra modernt framvuxna tjänster.
  4. Kyrkan ska kräva professionalitet av sina anställda, och ta ett riktigt arbetsgivaransvar för dem. Detta innebär att, även om Kyrkan ska erbjuda en skyddad arbetsmiljö för dem som behöver det, måste det ställas höga krav på dem som har ansvariga funktioner: både vad gäller arbetssituationen (så som sker på varje arbetsplats) och andligt, teologiskt. Varje kyrklig anställning bör innehålla möjligheter till personlig utveckling och andlig växt. Anställda i Kyrkan måste vara solidariska med Kyrkans tro i både liv och lära, i tjänsten och utanför.
  5. Svenska kyrkan måste medvetet arbeta på att fördjupa både prästerlig och diakonal spiritualitet och andlig fostran (in) i ämbetet. Prästerlig och diakonal spiritualitet är dels en fråga om professionellt handhavande av ämbetet, dels också specifik andlighet: ämbetet är inte bara ett yrke, utan också en livsstil. Präst och diakon har en speciell kallelse till helighet, och deras ämbetes ansvar kräver att de på ett särskilt sätt arbetar med sin andliga växt.

Apostolicitet och katolicitet – om Ordet och bekännelsen

Kyrkans stift och församlingar är Kristus här och nu, tecken och redskap för hela mänsklighetens frälsning. Svenska kyrkan skall därmed se på sig själv som en katolsk kyrka. Hennes biskopar och präster står i apostlarnas efterföljd. Den bevarade läro- och vigningskontinuiteten (den apostoliska successionen) är ett dyrbart uttryck för detta. Sedan missionsepoken har trons helhet vidareförts bland de människor och i den kultur som funnits här. Detta är konkretionen här och nu av Kyrkans allmänna kallelse till katolicitet.

Grund för bekännelsen är det bibliska budskapet, där Jesus Kristus är Guds levande Ord, som skapar både världen och frälsningsskeendet: sakramentet Kyrkan och hennes bekännelse. Bibeln målgrupp är hela mänskligheten, men Bibeln är främst Kyrkans bok, som föreläses i gudstjänsten och är grunden för hennes förkunnelse. Bibelns händelser är, liksom Kyrkan, i första hand ett skeende, med det omedelbaras ovedersäglighet. Men tron har också ett sanningsanspråk och en formulerbarhet, och det är Kyrkans apostoliska uppdrag att formulera denna sin tro. Detta sker i Kyrkans tradition, hennes tolkning av sin egen erfarenhet av att vara Kristi kropp i världen. När Kyrkan hävdar att Bibelns ord är inspirerade av Gud, skall det förstås som hennes totala beroende av och identifikation med dessa ord, också i de enskilda formuleringarna.

Svenska kyrkans bekännelse är först och främst den som är gemensam för alla apostoliska kyrkor; för detta finns uttrycket "det som har lärts av alla, alltid och överallt". Den trosformulering som tydligast uttrycker katoliciteten är den niceno-konstantinopolitanska ("den nicenska tron"), som har antagits av ett ekumeniskt koncilium. Den visar tydligt hur bekännelsen förenar lovsångens uttryck för det egentligen outsägliga med läroformuleringens krav på avgränsning. Den Augsburgska bekännelsen (med dess förklaringar) måste förstås utifrån sin uttalade avsikt att bekänna den katolska tron. Norm för bekännelsen är Guds ord, form för bekännelsen är Kyrkan.

Reformationen skall därmed förstås som ett historiskt betingat sätt att återföra kyrkotraditionen till apostolicitet och katolicitet, och Svenska kyrkan gör därför anspråk på att vara en katolsk kyrka, om än bara i Sverige. Men den medförde också bestående skador: Svenska kyrkan blev exklusivt nationell och underordnad samhällsintressena. Återupprättandet av Svenska kyrkan idag sker både genom att hon - befriad från sådana falska lojaliteter - gör anspråk på hela sitt arv (fornkyrka, medeltid och reformation) och genom att hon aktivt samverkar med kyrkor med problem liknande hennes egna framför allt med de kyrkor som hon under historiens lopp har brutit förhållanden med.

Svenska kyrkans förståelse av sig själv och av sin bekännelse måste börja i ödmjuk lydnad för Guds vilja.

  1. Skriftens primära användningsområde är inomkyrkligt: i gudstjänsten. Kyrkan måste förstå Bibeln både som en liturgisk bok och som grund för sin tro; den har både en historisk och en andlig innebörd, och båda måste tas emot såväl med hjärta som med hjärna.Bibeln innefattar både de s.k. kanoniska böckerna och, i anslutning till dessa, Gamla testamentets apokryfer. De bibliska texterna måste finnas i sådan form att de kan användas liturgiskt. Reflexionen över Skriften måste vara den främsta källan i all teologisk, liturgisk och hymnologisk förnyelse.
  2. Kyrkan har ansvar för att Skriften förstås som ett dokument där den historiska och den andliga innebörden samspelar. Historisk metod hindrar inte att Kyrkans bekännelse till Skriften såsom inspirerad innebär att den har ett budskap till varje tid. Det är en viktig uppgift att finna uttryck för en bibelsyn som förenar dessa synpunkter. Bibeltrohet innebär både ödmjukhet inför den en gång givna uppenbarelsen och ett intensivt, intelligent lyssnande till vad Anden genom den säger till vår egen tid.
  3. Med sin katolska självförståelse har Svenska kyrkan ett tydligt ekumeniskt ansvar. Hon ska bekänna sig som katolsk och evangelisk, i gemenskap med kyrkor med apostolisk ordning, varför det är naturligt för henne att verka för gemenskap mellan episkopala kyrkor. Hon ska ha gemenskap i tro och sakrament som mål för de ekumeniska strävandena, så att kyrkorna genom ömsesidigt erkännande förverkligar mångfald i enhet, och nådemedelsgemenskapen kan tydliggöra trosgemenskapen. Hennes ekumeniska ansvar är störst i relation till de samfund hon faktiskt har splittrats från: den romersk-katolska kyrkan och de kyrkor och samfund som bildats i samband med folkväckelser på 1800- och 1900-talen.
  4. Svenska kyrkans svåraste uppgift är att restaurera sig själv. Först måste hon utröna på vilka punkter hennes katolicitet brister och på vilket sätt hennes ordningar är bristfälliga tecken på och redskap för frälsningen. Detta måste ske i stor ödmjukhet, i samarbete med andra kyrkor, och sedan hon för sig själv tydliggjort vad hennes väsen och uppgift är. Sedan kan hon i sin förkunnelse och sina ordningar, sin pastoral och praxis reformeras. Denna reformation skall då inte leda till fördjupad kyrkosplittring utan till att hon konkret närmar sig andra kyrkor som söker samma apostoliska och katolska arv.

Kyrkan i mänskligheten – om diakoni

Mänskligheten är skapad till helhet och gemenskap. Kyrkan är tecken och redskap för denna försonade helhet, dess sociala dimension. Det verksamma uttrycket för detta är både Kyrkans liturgi, där hon själv är och blir denna försonade helhet, och Kyrkans diakoni, där hon såsom Kristus med tjänande kärlek förvandlar skapelsen och låter dess fullkomning anas.

Därför hör diakoni och liturgi tillsammans, ty de båda är samspelande uttryck för Kyrkan såsom social: en gemenskap som syftar till hela mänsklighetens försoning. Försoning har därmed också en tydlig politiskt-social dimension: att avslöja och avskaffa orättvisor och förtryck. I detta samverkar Kyrkan med alla människor av god vilja, och tar på allvar alla människors erfarenheter. I synnerhet skall Kyrkan söka delaktighet i deras villkor som inte har makt, och därmed följa sin herre, som utblottade sig och blev lydig intill döden.

Kyrkans diakoni är således en profetisk, politisk, social uppgift, som förvandlar jordens anlete. Den profetiska uppgiften fullgörs genom restlös lydnad för Gud, och väcker därmed människors uppmärksamhet, inte genom att söka den utan genom att Guds vilja framstår klart. Den politiska uppgiften innebär att säga de sanningar som ingen annan kan säga. Kyrkan kan som Kyrka däremed inte lieras med någon part i det politiska maktspelet. Den sociala uppgiften är tydlig i kyrkans karaktär av sig förverkligande utopi, som tydligast manifesteras i hennes liturgiska självförståelse.

Kyrkan måste tydliggöra den dubbla karaktären av sin sociala dimension, liturgi och diakoni som två sidor av samma sak:

  1. Mässans och tidegärdens karaktär av församlingens gemensamma gudstjänst och lovsång, som på ett föregripande sätt bär fram hela mänskligheten inför Gud. Det allmänna och enskilda skriftemålet och botakterna skall tydliggöra hur den enskilde genom syndernas förlåtelse försonas med Gud och med den mänskliga gemenskapen. Förbönen får en framskjuten plats i gudstjänstfirandet. I offertoriet och kollekten uttrycker församlingen genom sina gåvor försoningens dubbla karaktär. Man bör - åtminstone med församlingarnas nuvarande goda ekonomi - i första hand ta upp kollekt till nödlidande, inte till redan välmående inomkyrklig administration. Kommunionens gemenskapskaraktär måste tydliggöras: Gemenskap med Kristus är gemenskap med Kyrkan, och kyrkogemenskapen öppnar sig mot hela mänsklighetens gemenskap. Så är sjukkommunionen ett viktigt sätt att innefatta den sjuke i församlingens helhet. I alla dessa gudstjänstsammanhang bör Kyrkans diakonat ha en fast liturgisk plats, så att det tydliggörs hur liturgin hör samman med deras övriga uppgifter.
  2. Församlingens lokaler och ekonomiska möjligheter används i möjligaste mån till öppna verksamheter med ininriktning på diakonala uppgifter. Vad som krävs är alltså en medveten attitydförändring som får till resultat en omprioritering. Kanske kan denna beskrivas så, att i stället för att som nu ha tre poler: gudstjänstorienterad verksamhet, sällskapsorienterad verksamhet och utåtriktad (utrikesorienterad hjälp-) verksamhet, måste församlingens arbete hela tiden röra sig mellan de två polerna liturgi och diakoni. Detta är en annan sida av det avskaffande av "församlingshemsreligionen", som nämnts ovan och som innebär att församlingshemmen fylls med andra, mer relevanta verksamheter.

Det kristna livet – om kallelse och arbete

Alla människor har en gemensam kallelse: att söka Gud. När de gör det, fullkomnar Gud sina avsikter med deras liv, och gudslikheten tar gestalt i deras liv i världen efter Kristi förebild genom tron.

Ingen människa är heller relationslös och oberoende av andra människor ("no man is an island"). Genom att fullgöra de arbetsuppgifter Gud kallar människor till, förverkligas hans avsikter med oss som medansvariga för skapelsen och särskilt för våra medmänniskor. Vårt arbete - avlönat såväl som oavlönat - strävar efter att gagna nästan, och i detta medverkar vi till alla människors värdiga och mänskliga liv och tar del i Guds uppehållande av skapelsen. (Också kallelser till tjänst i Kyrkan är i denna mening en nästantjänst). Det är i det ljuset samhällslivet skall förstås. Därför är kyrkan kritisk instans mot sådant arbete och sådana samhällssystem som exploaterar människan och tömmer arbetet på dess egentliga innehåll att stå i nästans tjänst, eller som förnekar människan möjlighet att tjäna andra. I denna mening är Kyrkan såsom skapelserelaterad och sakramental djupt "humanistisk" och djupt "politisk". Sakramentaliteten handlar om människorvärde och etiska frågor, och innehåller i sig en "befrielseteologi".

"Kallelsen" är alltså människans plats i familj, samhälle, yrkes- och näringsliv. Ett riktigt kristet liv är i första hand dessa "världsliga" uppgifter, väl utförda, genomlysta av människans förtröstan på Kristus, som närs av hennes deltagande i sin församlings gudstjänst. Människans omständigheter i världen och hennes helgelse kan inte skiljas åt. Hon har bara ett liv, och med det är hon kallad att tjäna Gud och nästan. Kyrkans stora brist är inte bristen på präster, utan den brist på lekmän som dels innebär att lekmännen är få, och dels består i att de fråntagits den värdighet som ligger i deras lekmannaapostolat.

I det kristna livet ligger ofta inlagt ett större eller mindre mått av lidande, av olika slag och anledningar. Det mänskliga lidandet är en del av skapelsens brist alltifrån syndafallet, men för den skull inte alltid totalt ont. Med svett och möda tjänar människan sitt bröd, och kallas i lidandet både närmare Gud, genom sin överlåtelse till honom som ensam kan hjälpa, och närmare medmänniskan, med vilken hon delar livets utsatthet och dödsmärkthet.

Enstaka människor får kallelse till profetiska uppgifter eller till särskilda vittnesbörd och ett liv i bön. Den kallelsen måste erkännas och utformas, utan att den "oskadliggörs" genom kyrklig anställning. Kallelsen till gemenskapen i kloster eller kommuniteter har också den enda innebörden att söka Gud. Som gemenskaper i Kristus är dessa eskatologiska tecken, som visar fram mot fullkomligheten, där Gud är allt i alla. Just därför är det ett misstag att bedöma sådana kallelser bara efter deras mätbara nytta.

När Kyrkan hävdar att det är varje människas uppgift att söka Gud och finna sin kallelse bland andra människor innebär det:

  1. Svenska kyrkan måste skaffa sig erfarenhet av och undervisa om asketisk disciplin som den kristna vägen: liturgi, bön, bikt. "Askes" kommer från grekiskans ord för "träning, övning"; i kristen spiritualitet avser termen bön i dess omfattande mening, dvs. övningen i att vara en sann människa, vänd i samtal och kärlek mot Gud och medmänniskor. Varje kristen måste uppmuntras att utforma en enkel levnadsregel, som är avpassad efter vars och ens liv och samtidigt är öppen för nya situationer. Dessutom behöver den som "tränar" bön och tar sitt kristenliv på allvar en "tränare", dvs. en själasörjare. Traditionen med rätte lärare som förstår att tillämpa "nådens ordning" på den enskilda människan är här ett dyrbart arv inom svensk tradition.
  2. Kristna ska verkligen uppmuntras att delta i samhällets yrkesliv och aktiviteter, i förenings- och nöjesliv. Genom att vara Kyrka där de lever i världen, är de ett tecken för världen. Kyrkan bör inte ta på sig att skapa kristna ghetton som dubblerar samhällsgemenskapens aktiviteter. En kristen ska inte vara tvungen att av lojalitet med församlingen delta i en mängd församlingsaktiviteter med terapeutisk funktion för att bekräfta sin kristna identitet. Det är deltagandet i högmässan som gör detta.
  3. Svenska kyrkan måste erkänna kloster- och kommunitetsliv som nödvändiga tecken på Kyrkans inriktning mot Gud. Ett sådant erkännande måste också innebära ett erkännande, dels av deras inomkyrkliga kritikerfunktion, och dels av att det andliga livet och den andliga växten kan ske på olika sätt; kallelsen till kristet liv kan förverkligas både i kloster och utanför.

Katolsk i Sverige – om Kyrka och samhälle

Svenska kyrkan är en del av Kristi kropp, med särskilt ansvar för vårt land och dem som lever här: hon skall se sig som den katolska Kyrkan i Sverige. Sedan tusen år är Kyrkan präglad av livet i Sverige, och livet i Sverige är präglat av Kyrkan, helt enkelt därför att hon är kallad att i vare tid och varje situation göra frälsningen närvarande.

Svenska kyrkans historia gör att hon har ett ansvar som inget annat samfund kan ta: att vara folkkyrka, Kyrka för folket. När det inte längre finns en entydigt urskiljbar kultur eller ett entydigt folkbegrepp, kan hon varken inskränka sig till att bara räkna med någon av de grupper som finns, eller programmatiskt göra pluralismen till sin modell. Idag är folkkyrkans kallelse svårare: hon har att tydligliggöra sin specifika roll, som är att vara en sakramentalt förstådd Kyrka i hela mångfalden av situationer. Hon får inte avskärma sig från samhället, men hon får inte heller sugas upp i samhället. Den kyrkliga förnyelsen måste därför söka de roller som Svenska kyrkan bör ha i en framtid, där hon inte längre har stöd av statskyrkosystemet, och där de krafter som idag styr hennes beslutande organ är borta.

Folkkyrka är inte folkets kyrka, inte ens kyrkfolkets kyrka, utan Kyrkan är alltid Guds. Hennes folkvalda organ är väsentliga (människors medansvar), men hennes grundläggande struktur är att hon är Kristi kropp för att förmedla frälsning för världen. Hon är bestämd av evangeliet, av sin bekännelse, av sin sakramentala funktion. Allt i henne, t.o.m. förvaltningen av löneboställen, är underordnat detta.

Kyrkan är alltid, i princip och till varje pris, offentlig. Samtidigt har hon ett exklusivitetsanspråk: hennes budskap och hennes sakramentala verk är obetingade och kräver avgörelse och inlemmande. Hon hävdar att alla människor - också de som inte tror - har en relation till den Gud, vars frälsning hon förmedlar. Hon finns för alla, men inte alla tillhör henne.

I sin relation till samhället måste hon hävda denna sin självförståelse. Hon kan inte behandlas som förening eller folkrörelse eller stiftelse, inte heller som en statsfunktion eller som en kommun, inte heller som en ekonomisk, social eller pedagogisk verksamhet bland andra. Samhället måste erkänna att begreppet "Kyrka" har en specifik innebörd som fordrar ett specifikt regelsystem, som förenar en rad av de nämnda kategorierna. När Kyrkan förstår sig som i första hand Guds, innebär det också att hon måste styras i en samverkan mellan demokratiskt valda organ och ämbeten som på ett särskilt sätt är förpliktade till uppenbarelsen.

Att vara på väg mot en fungerande folkkyrka i ett alltmer pluralistiskt folk innebär:

  1. Svenska kyrkan måste kräva sin frihet, helst uttryckt i ett konkordat med samhället, där hennes egenart kommer till uttryck. All "kyrkopolitik" måste nu inriktas på att kunna finna denna hennes nya form. Här kan arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse ha erfarenheter att delge. Kyrkans "frihet" har fokuserats kring några nyckelfrågor: riksdagens lagstiftningsmakt, statens utnämningsmakt, församlingarnas kommunstatus, beslutsapparatens politisering. Ytterst handlar detta om formerna för relationerna mellan Kyrka och "folk", och vad "folket" i olika sammanhang är. Konkordatet uttrycker samhällets erkännande av att Kyrkan är bestämd utifrån sin lydnad för Gud, och på så sätt ytterst måste vara oberoende av mänskliga beslut och regleringar. Svenska kyrkans roll i det andliga livet, både historiskt och vad gäller kommande generationer, bör ge henne delaktighet i det offentliga livet och praktiska möjligheter att arbeta (statlig hjälp med avgiftsuppbörd). Samtidigt bejakar Svenska kyrkan mångfalden av samfund och avstår från historiska prerogativ.
  2. Svenska kyrkan måste bearbeta vad samhällets omvandling till en mångkulturell och internationell gemenskap innebär, och vad hennes egen inkulturation i denna betyder. Det betyder en lyhördhet inför dem som är annorlunda i samhället och att kyrkan har en modig beredskap inför förändringar. Ett sakramentalt inkarnationstänkande betyder i förlängningen också en principiellt kulturöppen inställning, där Kyrka och värld inte hålls långt isär. Kyrkans teologi måste inriktas på att ge former för hur människors förväntningar och erfarenheter kan integreras och tolkas. En medveten Kyrka formar kultur, inte bara formas av den.
  3. Svenska kyrkans folkvalda organ knyts till gudstjänstförsamlingarna (utan att medlemmarnas rösträtt inskränks). Det innebär bl.a. att personval till kyrkliga beslutandeförsamlingar införs, och att man utarbetar kriterier för valbarhet.