Artikel

Anders Arborelius OCD. Biskop i Stockholms katolska stift

Kristenhetens framtid i Sverige

Föredrag hållet vid aKF:s kyrkodagar i Uppsala den 28 augusti 1999

"Kom, du som steg ner i Maria och lät henne undfå Ordet som blivit kött, och verka i oss genom nåden, det som du verkade i henne genom nåden och naturen.
Kom, du som är näring för alla kyska tankar, källan till all mildhet, sammanfattningen av all renhet.
Kom, förtär i oss det som står i vägen för oss att förtäras i dig."
(Den heliga Maria Magdalena de Pazzi)

Allt som är viktigt i vårt kristna liv - och vad är inte viktigt? - måste gå samman med bön om Andens ljus och hjälp. Och vad kan vara viktigare än att be om den Helige Andes hjälp för kristenhetens framtid i Sverige? I samma andetag måste jag dock göra en rättelse: kristenheten är nog redan ganska stendöd men inte Kyrkan. Vi måste som kristna våga vara Kyrka. Vågar vi det, skall den Helige Ande själv bli vår framtid. År 2000 innebär en vändpunkt i den svenska kristenhetens historia. Min bön är att den också innebär en vändpunkt i den Helige Andes mödosamma försök att göra oss till Kyrka.

Som grundord för denna meditation över Kyrkans framtid i Sverige tar jag ett grundord i kristendomen, som vi tyvärr ofta glömt bort, men som jag tror är livsnödvändigt om vi som kristna överhuvudtaget skall ha en framtid. Den stora faran i hela Västerlandet är ju att strukturerna står kvar, men att innehållet vittrar eller dunstar bort. Men kristendomen är inkarnationens religion: den inre och yttre verkligheten måste gå samman. "Gud har blivit människa för att gudomliggöra människan" var fädernas mini-credo och det bör också vara vårt. Som hjälp för att hålla ihop det yttre med den inre källan och skatten tror jag att detta grundord kan hjälpa oss. Även om det till skillnad från andra grundord som "nåd, frälsning och synd" inte är så vanligt Bibeln, tror jag att det kan vara en Försynens gåva till en förvirrad tid för att kunna gå på torr mark in i det förlovade landet.

Ordet det gäller är kyskhet, ett ganska försummat, ja, föraktat ord som är i det närmaste tabu också bland många kristna. Ändå tror jag inte att det var en ren tillfällighet att det dök upp i den inledande bönen till den Helige Ande. Utan kyskhet och renhet är det omöjligt att öppna sig för Andens milda röst och fina inspirationen. Utan kyskhet förväxlar man tämligen omgående sitt eget tänkande med Andens och han försvinner bakom känslornas dimridåer eller döljs under avgudabildernas tyngd (emotivism resp. konsumism).

Varats kyskhet

När en ny filosofisk skola, fenomenologin, gjorde sitt segertåg under mellankrigstidens virrvarr beskrevs den som ett återvändande till tingens och Varats kyskhet. Vad är viktigast: min erfarenhet och mina känslor av vad verkligheten är - eller vad tingen och verkligheten är i sig själva? Det är en samvetsfråga som vi borde ställa oss. Den gäller i allra högsta grad många kristna i vårt land, som tycks styras mer av vad som "känns skönt och bra för mig" än vad som är vad det är. Sanningslidelse är inte precis det stora kännetecknet på den svenska kristenheten idag.

Men för att överleva som Kyrka måste vi åter till det ursprungliga, till det som är vad det är, eftersom Gud har velat det så. Jag skulle rentav säga att det är grunden för allt vad kyskhet heter. Det är den Helige Andes stora uppgift att hjälpa oss att hitta tillbaka till den rena atmosfär, där allt får vara vad det är i Guds ögon. Egentligen är det den klassiska definitionen på tron: att se på Gud och på allt som finns till med hans egna ögon, med hans kyska blick.

Den kyska tydligheten

Världen väntar sig "raka svar" av oss kristna. Trons språk - i evangeliet lika väl som hos fäderna och helgonen - är tydligt och glasklart. Orden betyder något alltsedan han som är själva Ordet blivit kött. Gud själv har talat på vårt mänskliga språk. Alltsedan dess har våra ord helgats, och fått en sakramental värdighet. Orden utsäger vad de är. Deras kyskhet lyser och strålar av Guds egen sanning och härlighet.

Våra trosutsagor är inte bara tomma ord, tolkningar eller subjektivt tyckande och tänkande. Det är en befrielse utan like när man börjar upptäcka att Kyrkans språk - trons, hoppets och kärlekens språk - är ett motgift som ger oss fast mark under fötterna i världens träsk och gungfly. Samtidigt är detta kyska språk förpliktande: hellre dö än tumma på orden! Vårt århundrade är förvisso - mer än något annat århundrade - martyrernas. Att vi, kristna i Sverige, tycks stå så svaga beror kanske på att vi har haft så få martyrer. Och vi glömmer de få som har funnits: t.ex. S:t Willehad, Zacharias Anthelius.

Om vi vill vara försäkrade om kristenhetens framtid - förlåt, Kyrkans - borde vi be om martyriets nåd. Inte nödvändigtvis det blodiga. Vardagen har också sina martyrer, som inte ryggar tillbaka för att bli förlöjligade, uttittade och utskrattade för att de vågar säga som det är. Samtidigt är det bara dessa raka svar som i grund och botten blir respekterade av omvärlden.

Faderlighetens kyskhet

Sanningens Ande som utgår från Fadern" (Joh 15:26) vill omvandla oss till söner i Sonen, så att vi - i Kristus (som Paulus lär säga inte mindre än 120 gånger) - kan förhärliga Fadern. Vi går i kyrkan, vi ber, vi läser Bibeln etc. inte i första hand för egen uppbyggelses skull - utan för att tillbe, lovsäga och förhärliga Gud vår Fader, för vilken alla knän på jorden, under jorden och i himlen måste böja sig. Vår djupaste motivation - den fulltoniga kyskheten - ligger i att allt vad vi är och gör skall ske till Guds ära. Denna prästerliga värdighet, som vi fått genom vårt dop, är först ytterst främmande för oss idag. Samtidigt är den vid närmare granskning just det vi bäst behöver för att ryckas loss ur individualismens gripklor, vi behöver inte hela tiden ta andlig temperatur på oss själva och känna efter hur det känns.

"De trogna gläds och ger honom ära, de jublar på sina läger. Guds lov är i deras mun" (Ps 149). Att vara en lovsång till Fadern - i Jesus Kristus - uttrycker vad vi är som döpta. Så länge vi är alienerade från detta ideal och denna verklighet är vi missfoster och ger ett mot-vittnesbörd. Svårigheten i vår tid är ofta att själva idén att Gud är Fader och har rätt till vår ovillkorliga lydnad, tjänst och tillbedjan tycks strida mot jagets hektiska jakt på självförverkligande. Att återupptäcka Faderns faderlighet är ett av de angelägnaste ting vi kan ägna oss åt. Ingenting kan befria oss djupare och hjälpa oss att förverkliga vårt sanna jag - alltså vårt Kristus-jag. Men vägen går genom kors, utblottelse, tomhet. I kristendomen är tomhet på något alltid vägen till tomhet för Någon. Det är denna lyckliggörande upptäckt som har gjort Thérèse av Jesusbarnet till kyrkolärare och en profet för vår tid. Människan är aldrig större och lyckligare än när hon får stå med två tomma händer inför Fadern. Denna hennes totala kyskhet är ett tecken och sprängstoff för en värld som har allt men ingenting är.

Det kyska moderskapet

Det är ingen tillfällighet att Kvinnan och det kvinnliga står så centralt i vår tid. Det är heller ingen tillfällighet att man aldrig upphöjt en kvinna så högt som det skedde när Marias upptagning proklamerades som dogm år 1950. Och det är förvisso ingen tillfällighet att detta skedde bara ett par år efter det att människan förnedrats på ett aldrig tillförne skådat sätt. Några år efter det att man gjort tvål av judinnors kött blev en annan judinnas kött förklarat vara delaktigt av härligheten.

Att återge Maria hennes plats i svensk kristenhet är ett överlevnadsvillkor i vår feministiska tid. Men det måste verkligen vara Jungfru Maria, hon som födde Gud utan mans medverkan, hon som var helt lydig Fadern och lyssnade så lyhört på hans Ord att det blev kött i henne. Kropp och själ är verkligen ett i kristendomen. Kyskheten gäller både vår ande och vårt kött. Dualismen får andra ägna sig åt!

Vid vallfärden i Oskarström i maj försökte jag introducera ett nytt ord i vårt svenska språk, dotterskap. Den auktoritetskris som många drabbats av i vår tid - och i och för sig har aldrig auktoriteten missbrukas så gruvligt - kan Maria som lyssnande, lyhörd och lydig dotter motverka och hela. Kanske det får vara den sista accenten i denna kyskhetens höga visa. Jungfru Maria kan visa oss en aspekt av kristendomen som bara hon kan ge oss. Hon som är både Guds moder och dotter kan ge oss en insikt i vad det är att vara kysk som ingen annan kan ge oss. Varför skulle vi inte då ta emot detta av henne?

Som kristna är vi kallade att ta emot Guds fulla gåva. Därför måste också våra händer vara tomma. Vi måste vara kyska för att få njuta Guds fullhet, annars kan vi aldrig finna smak i honom.

"Guds härlighet ger liv, och de som ser Gud delar hans liv. Därför har den som är omöjlig att fatta, obegriplig och osynlig, gjort sig synlig, begriplig och fattbar för människorna. Så kan han göra dem levande som ser och tar emot honom, Ty att leva är omöjligt utan livet, men livets fullhet kommer från delaktigheten i Gud. Att ha del i Gud är att se honom och njuta hans fullhet."
(Irenaeus, Adversus Haereses IV, 20:5.7)

© Anders Arborelius. Återgivet med vederbörligt tillstånd. 

2011-02-25 11:02