Artikel

Essie Adell

Var trogen intill döden

Föredrag hållet vid aKF:s kyrkodagar i Uppsala 1999

Först vill jag berätta att jag är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan och uppvuxen i en kantorsfamilj på Östgötaslätten. I hemmet var tidebön och bordsbön självklara och söndagarna präglades av gudstjänsten. Kyrkan var stor och tom. Men både i vårt pastorat och på andra håll i stiftet fanns människor som ville fira gudstjänst oftare och rikare. Så ofta på lekfolks initiativ inbjöd man till kyrkodagar. Helst skulle åtminstone en präst komma (oftast blev det flera). Då fick man fira mässa.

Man bad tidegärden och samtal, bibelstudium eller annan form av studier förekom. Någon form av måltid fanns alltid med på programmet. De här dagarna betydde mycket för deltagarna, men de fick litet olika karaktär beroende av vem som inbjöd och därmed var ansvarig. Samlingen kunde präglas av gammalkyrklighet, högkyrklighet eller av den representant för katolsk-apostoliska kyrkan som hörde till vänkretsen.

Efter avslutad skolgång och yrkesutbildning kom jag som ung lärare till ett annat stift. Också där i en landsförsamling. Första söndagen gick jag till kyrkan och nämnde när jag hälsade på kyrkvärden att jag var glad över att få delta i en "högmässa med nattvard". Kyrkvärden såg förvånad ut och försvann ut i sakristian. Mycket försenat ringde klockorna samman och gudstjänsten började. Få personer hade samlats och efter predikan spred sig en oro i kyrkan. Kantorn spelade fel och de få församlingsborna deltog inte längre i gudstjänsten. Vid kommunionen var jag ensam nattvardsgäst och jag uppfattade att prästen grät, när han kom med kalken. Det var första gången på sex år som nattvard firades i församlingen. Jag bodde där i två år och den perioden är speciell för mig.

Strax efteråt träffade jag en ung präst från mitt hemstift. När han hörde vad jag varit med om berättade han något om sin första tid som präst. Han hade missiverats till en landsförsamling i Nordöstringsbygd. Efter ett par veckor skickades han av kyrkoherden på sockenbud. Det gällde en gammal, sjuk man. Han kom fram till en liten stuga i skogen och sade spontant, när han kom in i rummet: "Nej, men ligger farbror här alldeles ensam?" "Ensam", kom det från sängen, "jag är inte ensam. Här Gud, Fadern och Sonen och den helige Ande, och jungfru Maria och apostlarna och änglarna och martyrerna och helgonen. Jo, alla de saliga. Jag skall säga pastorn, det är alldeles för trångt här."

För min generation blev de följande åren upptäckternas tid. Gränserna hade öppnats. Man for till Holland och mötte gammalkatoliker. Englandskontakterna betydde också mycket. Man kunde turista men också på ett eller annat sätt hålla sig i närheten av ett anglikanskt kloster och där leva i daglig mässa och tidegärd. Samtidigt tänkte man över vad vår svenskkyrkliga tradition innebär.

Här hemma fanns Osby som inspirationsort och Hjelmserydsstiftelsen som högkyrkligt gästhem. För djupare gemenskap fanns Societas Sanctae Birgittae och många bönegrupper. Vi ute i stiften började förstå hur viktigt det var att stödja Laurentiistiftelsen, S:t Ansgar, S:t Davidsgården och de kloster och kommuniteter som började finnas.

Så mycket hände så fort. F. Dag skildrar detta i sin inledning. Även vi ute i stiften märkte jordskredet efter Andra Vatikankonciliet. Förhållandet till våra medkristna i andra traditioner förtätades och förmerades. Det hölls spännande seminarier på olika nivåer och vi - lekfolk - mötte plötsligt katoliker "på nära håll". Vi fördjupades i kunskap om varandra och vi deltog i varandras gudstjänster. I Societas Sanctae Birgittae, som jag själv tillhör, utökades kontakten med Birgittas hus i Rom och med birgittinerna i Vadstena.

Under en tioårsperiod drogs många in i en ekumenisk yra. Man ville mötas på många olika sätt, uttrycka sin längtan efter de kristnas återförening enligt Herrens bön. aKF präglades givetvis av detta. Entusiasmen minskade - det var inte så lätt att mötas från olika traditioner - och vår egen kyrkoprovins förändrades på ett skrämmande sätt. Men ändå, små grupper studerade ekumeniska dokument och rapporter. Många for till Taizé och påverkades av dess speciella spiritualitet.

I mitt eget stift hade en lekman, Hilding Bielkhammar, sedan barndomen ett minne av det ekumeniska mötet 1925. Många år senare hade han möjlighet att köpa en ö i S:ta Anna skärgård. Där uppförde han med otrolig energi och uthållighet en kyrka. Han lyckades - efter många resor runt världen - att få representanter för de fyra kyrkofamiljerna att med tillstånd av biskopar och föreståndare delta i kyrkoinvigningen. Vid min andaktsplats har jag ett litet inramat tidningsurklipp. Det visar en kyrkbåt i vilken det sitter elva personer. Vi som stod på stranden för att ta emot dessa representanter kunde höra Linköpingsbiskopen räkna: ett, två, ett, två. Rodde man inte i takt, så kom man ingen vart! Den här kyrkan, ja hela ön, har blivit en mötesplats för de fyra kyrkofamiljerna.

Och slutligen: När jag för ett par år sedan ansvarade för diverse praktiska ting vid det stora mötet i Linköping, sökte jag upp representanter för Pingstförsamlingen. Min fråga gällde om vi, möjligen 1600 personer, kunde disponera deras kyrka efter förmiddagsgudstjänsten. I princip gick det inte för sig på en söndag, svarade man, men vi ser ju vad som händer. Vi ber med er. Ni är välkomna. Vi har ju kommit varandra så mycket närmare.

Så mycket har förändrats. Och i detta är vi kallade att leva, i vår egen kyrka, i öppenhet mot alla och speciellt mot våra medkristna. Men: Fortfarande i vår egen tradition! Det är knepigt och prognosen är inte god! Men vill vi vara trogna vår egen tradition finns nog bara en väg att gå.

"Var trogen intill döden så skall jag giva dig livets krona." Så hälsas den nya systern i Societas Sanctae Birgittae när hon får kronan, ordenstecknet. Trogen intill döden. Vi som fått den andliga tillvaron så förändrad!

Så självklart gick man till sin församlingskyrka och fungerade där i olika avseenden. Mina tankar går till vänner i olika delar av kristenheten. Det är inte så länge sedan katoliker fick spara för att kunna resa söderut och så få fira katolsk jul eller påsk. Samma sak gäller ju många ortodoxa vänner i vårt eget land. Det blir liturgi ibland och då firad i stor glädje och sedan får man avstå och hålla ut. Jag tänker också på mina syrisk-ortodoxa vänner i Linköping. Till helt nyligen samlades de i ett garage.

Var trogen. Läs Bibeln - den heliga Skrift - varje dag och efter en bestämd plan. Så sas det under konfirmationstiden. Det gäller än. I Nya testamentet möter jag gång på gång uppmaningen: Bed alltid, tacka Gud i alla livets förhållanden. Bönen, den mattas fort och jag frestas till negativt bestämmande och ältande av svårigheter. Jag tackar inte. Jag klagar. Då är det gott att tvingas tillbaka genom psaltarpsalmerna i tidegärden. Där finns visst både hat, hämndlystnad och sorg! Men så ofta uppmaningen: Tacka Herren, lova Herren, prisa honom! Att troget be tidegärden ger en djupare förtrogenhet med Guds ord, en förmerad inlevelse i kyrkoåret. Tidegärden fostrar till vidare bön, gärna bön av hela Psaltaren. Det är ju också den gudstjänst som kan bäras av lekfolket. Bed alltid, säger S:t Paulus. Alltid? Kan det vara en speciell uppgift för oss nu i all ovisshet, när så mycket har raserats i vår egen del av kristenheten. Kan min förbön utökas?

Att alltid bedja. Ta till vara de korta stunderna för att stå inför Gud. Vila i Gud. Be om Andens ledning. Be helgonen om förbön. I vår egen tradition har vi många former av åkallan:

Ack, Herre Jesus hör min röst
gör dig ett tempel i mitt bröst
uti mitt hjärta bliv och bo
så har jag tröst och evig

En bra bön att be vid många tillfällen!

Var trogen! Det måste betyda att mitt liv som senior skall präglas inte av oro och ängslan, utan av tacksamhet och ständig bön. Hurtfriskhet och flykt verkar vara dåliga alternativ. Tillbedjan och tacksägelse för mig närmare Gud. För precis som den gamle nordöstringen vet jag ju att även en kort bön hör Gud, jag står inför honom. Jag lever i de heligas gemenskap också om jag är ensam.

Men om jag inte kan fira mässa, kanske inte ens gå i gudstjänst varje söndag? Låt oss söka oss samman när det går, ta vara på möjligheten att mötas i bön och bibelstudium och värdesätta glad och sund kristen samvaro. Låt oss vara vaksamma inför varandras behov och öppna mot sökare och det är värt mycket ansträngningar och uppoffringar att få fira mässa varje söndag.

Han som lät sin Son lida, dö och uppstå för vår skull; Han som gav Israels folk manna i öknen och vatten ur klippan; Han kommer också att styrka oss i sitt Ord och i bönen och genom sin helige Ande visa oss vägen. Därför vill jag sluta med Birgit Klockars bön:

Du välsignade brödet
och bröt det
till människor i nöd
och skarorna åt det och gladdes.
Av hunger de kanske försmäktat
om det varit ett obrutet bröd.
Välsigna mig också och bryt mig
om så Du mig använda kan
till hugnad och glädje för andra.
Du gav ju Dig själv till att brytas
för vår frälsning, Smärtornas man.
Amen.

2011-02-25 11:02