Artikel

Remiss - byte av vigningstjänst

arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, aKF, avger ett kortfattat remissvar på promemorian Byte av vigningstjänsten.

Kyrklig förnyelse är en rörelse med djupa rötter ner i svenskt kyrkoliv inte bara genom Gunnar Rosendals bok med samma namn utan också tillbaka till Svenska Kyrkoförbundet. Gunnar Rosendal betonade det hierarkiska draget i en tid när det fanns ett uppenbart behov av att definiera prästämbetet och inte bara prästerliga (kamerala) sysslor. Dessförinnan hade behovet av diakonissor och diakoner aktualiserats och diakoniss- och diakonanastalter byggts. Diakonatet behövdes för vård om utsatta.

Efterhand vidgades synen på diakonatet så att det inte bara handlade om sjukvård och alkoholistvård. I slutet av 1960-talet beskrevs i stället diakonämbetet som en mer allmän tjänst i församlingen och ett nutida diakonämbete uppfattades som en del av kyrkans enda ämbete och där vissa ämbetsfunktioner delegeras till diakoner.

När vigningsordningarna renodlades, försvann diakonlöftet från prästvigningen och diakonatet knöts mer till stiftet än till diakonianstalten. För 50 år sedan uppfattades inte detta som ett problem utan som en förstärkning av diakonatet och dess ställning. Vigningen var en vigning till ett livsvaraktigt uppdrag, som Kyrkan anförtror någon under händers påläggande och bön. I den tid som var, tänkte ingen att en präst skulle bli diakon i stället. Uppdraget som präst var livsvaraktigt. Det kan då tyckas vara oegentligt att diakoner efter avlagda studier skulle prästvigas, men det uppfattades av en majoritet att diakonuppdraget oproblematiskt infogades i det gemensamma ämbetet. Det fanns ju också i prästvigningen ett diakonalt löfte i 1942 års ordning. Detta är inte en oväsentlig omständighet. Det måste höra till prästämbetets herdeansvar att också ta vara på de mest medfarna.

När utredningen Diakonens ämbete (Svenska kyrkans utredningar 1995:1) remissbehandlades, anförde EFS, att det var viktigt att finns positiva former för kortare eller längre tid av avsägande av ämbetet. Argumentet lyder:

”Det tillhör sannolikt framtidens samhällsutveckling att allt fler under en livstid byter arbete flera gånger och att kyrkans syn på vigningen som livslång visserligen är en god tanke men för den enskilde inte självklar eller möjlig att leva upp till. Dessvärre har inte utredningen tagit denna fråga på allvar, utan bara behandlat de situationer som kan uppkomma när någon misskött sig.”

Remsissvaret kan uppfattas vara en indikation på att det problem som nu ska hanteras kommer från en svagare ämbetssyn än den som traditionellt varit Svenska kyrkans, där vigningen gällt just något livslångt. Argumentsförskjutningen är en omständighet som bekymrar en arbetsgemenskap av vårt slag.

Om en präst vill bli diakon i stället för att vara präst, tycks prästämbetet uppfattas som mindre diakonalt än vad en herdesyssla borde vara. Uppstår problemet kan det enligt aKF:s mening hanteras på två sätt:

1. I nästa kyrkohandbok kan ett diakonlöfte på nytt infogas i prästvigningslöftena. Det behöver inte fördunkla diakonatet för dem som vigs livsvaraktigt till diakoner utan kan lika väl uppfattas uttrycka kollegialiteten och sambandet mellan präst- och diakonämbete.

2. ”Man bör hålla isär vigning för livsvaraktig tjänst och välsignelse- och benediktionshandling för ett speciellt uppdrag, begränsat till tid och plats. Vigningen till ämbetet kan på ett naturligt sätt i förekommande fall kompletteras med benediktionshandling.” (tidskriften Diakoni nr 5/1970 s 68) Det är möjligt att en präst i en offentlig gudstjänst välsignas för en särskild diakonal uppgift i församlingen.

Det måste, enligt aKF:s mening, vara möjligt att hålla fram ämbetet på ett sätt som gör de olika kallelserna i det gemensamma uppdraget tydliga och som stärker det gemensamma ansvaret.

aKF menar att detta också måste innebära ett fördjupat studium för ett nytt medvetande om vad Kyrkans ämbete är, nämligen en funktion av evangeliet, och att frågan om ämbetet borde aktualiseras både för ämbetsbärare och församling. Ämbetet finns till som tjänst åt evangeliet och ämbetet måste därför i en Kyrka, som är ”semper reformanda”, alltid visa sin funktionalitet. Ämbetet ska bygga upp Kristi kropp och är just därför bundet till Herren själv och den förpliktande norm som finns i och genom Hans evangelium. En medveten ämbetsteologi är både en given ordning och en ordning att förvalta inför nya utmaningar.

Det kan självfallet snart visa sig att en försämrad kyrklig ekonomi utmanar till nya insikter om ämbetet och församlingen. En fattigare Kyrka kan därigenom visa sig vara rikare. I remissmaterialet till Diakonens ämbete finns tankelinjer som inte borde få vila i frid utan – med perspektiv på det som blev – få stimulera till fördjupad reflektion. Det fanns, menade Visby domkapitel i sitt remissvar frågor om det gemensamma ämbetet som inte bara är en kyrkopolitisk organisationsfråga utan berör en teologisk och andlig fråga, ”som rör kyrkans identitet på djupet”. Det kunde finnas goda skäl att gå utöver en promemorias omfång för att på nytt fördjupa identitetsfrågorna. Det är så den kyrkliga förnyelsen alltid arbetat teologiskt i medvetande om att den sortens frågor måste ställas på nytt i varje generation och med självklar tillgång till replikerna från de tidigare generationerna.

Älmhult den 15 februari 2020

Marco Aldén
ordförande

2020-03-10 16:04