Artikel

Om biskopsbrevet Fira nattvard

Den ekumeniska utmaningen kvarstår

arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse om biskopsbrevet Fira nattvard

Svenska kyrkans biskopar har gett ut ett brev om nattvardens sakrament. Eftersom det handlar om vår allra heligaste tro och en helig handling som Herren har instiftat måste biskopsbrevet behandlas med stort allvar. Därmed blir den kritik som förs fram också mycket allvarlig då det i förlängningen har att göra med vår lydnad till herren. På ett flertal ställen i brevet hänvisas till den nattvardsväckelse som Svenska kyrkan genomgick under 1900-talet. Frågor som tidigare vållat mycket diskussion, t.ex. elevation och bruk av konsekrationsklockor, kommenteras över huvud taget inte. Utan att förminska insatser från människor och traditioner som inte är befryndade med Kyrklig förnyelse, kan vi konstatera att Fader Gunnar Rosendal och andra präster inom den kyrkliga förnyelsen spelade en avgörande roll i denna utveckling och för att ”många äldre bruk kom tillbaka” i mässans firande (s. 61). Inte sällan ifrågasattes deras kamp av den tidens biskopar. Inget av detta nämns i brevet, men även långt viktigare insikter kring det eukaristiska firandet lyser med sin frånvaro. Att nattvarden främst är Guds frälsningsgärning närvarande och given till kyrkan som ett medel för hela världens räddning tonas ner till förmån för det rent inomvärldsliga och mellanmänskliga skeendet. Gemenskapsmotivet blir det alltigenom övergripande temat medan heligheten, eskatologin, soteriologin och ecklesiologin nästan helt saknas.

Biskopsbrevet Fira nattvard är en naturlig fortsättning på det brev som för nio år sedan publicerades om dopets sakrament, Leva i dopet. Ett biskopsbrev utgör den samlade uppfattningen hos dagens episkopat, och kan därför avvika från vad företrädarna hävdade för några år sedan. Där man inte direkt stödjer sig på bestämmelser i kyrkoordningen, är dessa brev att betrakta som ett slags pastorala råd. I ett vidare perspektiv kan de ses som en inbjudan till reflektion och samtal.

Brevet i sig självt spretar dock betänkligt och saknar stringens och inre konsistens. Enskilda biskopars kommentarer om de faktiska konsekvenserna av vad de gemensamt skrivit skapar oro och osäkerhet. Syftet med brevet och de rent praktiska följderna för präster och församlingar förblir otydliga. Vi frågar oss om det ens är möjligt och önskvärt att ett biskopskollegium skriver en text som denna gemensamt. Bättre vore om varje biskop tog ansvar för sitt stift och skrev till sina präster och församlingar och därigenom också helt och fullt får de formuleringar de själva kan stå för. Att så inte är fallet blir tydligt i svar enskilda biskopar gett på direkta frågor.

En ekumenisk ansats

Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse ser med glädje på att biskopsbrevet har en ekumenisk ansats. Det finns ett genomgående drag där man vill lyfta fram det som förenar de flesta kyrkor idag och de ekumeniska landvinningar som gjorts vad gäller eukaristin. Att det s.k. Lima-dokumentet, Baptism, Eucharist, and Ministry (BEM) är utgångspunkten för olika nattvardsmotiv är ett uttryck för detta. Här läser vi en framställning om nattvarden som tacksägelse till Fadern, åminnelse av Sonen, nedkallande av Anden, de troendes gemenskap (communio, koinonia) och Gudsrikets måltid.

Helt i enlighet med ekumenisk samsyn är för biskoparna söndaglig mässa ”den eftersträvansvärda formen för huvudgudstjänst, eftersom fullheten av Guds rika gåvor bjuds där”. (s. 74) Något, men positivt, förvånande noterar vi att biskoparna utifrån den ekumeniska ansatsen så tydligt bejakar tanken på mässan som offer. I det som tidigare var en stridsfråga – såväl i polemiken mellan den romersk-katolska och de lutherska kyrkorna som i diskussionen inom Svenska kyrkan – menar biskoparna idag att mässan är ett offer i den bemärkelsen att ”Kristi offer på korset görs sakramentalt närvarande i nattvarden. När vi ber Gud att ’se till’ Jesus offer är det en bön om att Gud ska göra det som skedde en gång för alla närvarande för oss i vår gudstjänst här och nu.” (s. 42). Här ser vi konkreta frukter av det ekumeniska arbetet.

Även i frågan om sambandet mellan dop och kommunion, som brevet framhåller, stödjer man sig på det ekumeniska argumentet. Biskoparna betonar här att Svenska kyrkan inte själva fritt förfogar över frågan om nattvardsbordet kan öppnas även för odöpta. (s. 76) Samma grundargument återkommer i flera sammanhang, att ”nattvardens sakrament tillhör hela Kristi kyrka, inte bara individen eller den lokala församlingen”. (s. 74).

Ansatsen fullföljs inte

Samtidigt är det just det ekumeniska perspektivet som många gånger saknas. Istället hemfaller man åt provinsiell självtillräcklighet. Hit hör t.ex. frågan om vilken materia man firar eukaristin med, dvs. vilket bröd och vilket vin kan användas. I de stora kyrkotraditionerna är detta inte en perifer fråga, även om man har olika praxis.

Vi noterar också att den ekumeniska dialogen under 1900-talet, bl.a. till följd av patristisk forskning, till stora delar nått bortom uppfattningen att instiftelseorden ensam utgör nattvardsbönen. Ändå betonas instiftelseorden i många delar av biskopsbrevet så starkt att det kan uppfattas vara det enda nödvändiga i nattvarden tillsammans med mottagande (så även 20 kap. 1 § kyrkoordningen). Här hade vi önskat att insikterna från BEM som redovisats i kap VII skulle fått verkligt genomslag. Man skriver att BEM fick genomslag i 1986 års kyrkohandbok samt att kyrkohandboken från 2017 står kvar i denna tradition. Många av remissvaren, inte minst arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses visar tydligt att så inte är fallet. Flertalet av nattvardsbönerna i HB17 är ofullständiga utifrån BEM och därför omöjliga att använda i församlingens nattvardsfirande.

Till största delen lyfter biskoparna upp det gemensamma som enar. Inte minst märks detta i kapitel X med ekumeniska perspektiv på Herrens måltid. Däremot i det avslutande kapitlet – där biskoparna besvarar ett mindre antal frågor – sker avgränsningar för vad präster och församlingar får göra. Vad gäller ett par av dem, t.ex. kommunion till odöpta och att nattvardsbönen ska läsas av präst (och inte församling), finns regleringar i nuvarande kyrkoordning och kyrkohandbok. Övriga kan däremot uppfattas vara riktade mot den tradition Kyrklig Förnyelse står i. Bland annat:

Tydligt skilja konsekrerat och icke-konsekrerat åt. Biskoparna knyter i brevet Kristi närvaro till ”den tid då själva gudstjänsthandlingen äger rum” (n. 63). Däremot förblir det oklart vad detta får för konsekvenser för synen på närvaron i elementen och för hur man ska hantera det som blir över. Resonemangen om att man kan, men inte måste, ”skilja mellan bröd som tidigare funnits i nattvardens sammanhang och nytt bröd” saknar konsekvens och inre konsistens. Realpresensen är viktig: att Kristi kropp och blod är verkligt närvarande i nattvardsgåvorna. Upphör denna Herrens närvaro i det konsekrerade brödet och vinet, och i så fall när? Här hade brevet behövt föra ett tydligare teologiskt resonemang. Att reservera det överblivna slår vakt om konsekrationen och det att Guds löften om närvaro inte är tillfälliga. Ytterst är det själva realpresensen det handlar om, och här finns för oss ingen kompromissmån.

Reservera det som blivit över för att dela ut vid ett senare tillfälle. Biskoparna har knappast rätt i att en evangelisk-luthersk grundsyn inte tillåter att man reserverar för att kunna dela ut till dem som inte kunnat närvara. Såväl kyrkoordningen från 1571 som kyrkolagen från 1686 stadgar att det som blivit över ska förvaras ”i sitt bekvämliga rum”, åtskilt från ”nytt bröd”. Finska kyrkan – den systerkyrka som troligen står oss närmast – har en ordning där diakonerna just kan gå ut med sakramentet till de sjuka som inte kunnat vara med vid gudstjänsten och så inlemma dem i måltidsgemenskapen. Även biskopen av Växjö stadfäste en liknande ordning 1994. Det är en övertolkning att det inte skulle vara förenligt med Svenska kyrkans tradition.

Koncelebration. Att vare sig ”prästernas antal eller den mångfald det kan uttrycka” tillför sakramentet något är självklart. Men det är knappast något argument för att ”nattvardsbönen inklusive instiftelseorden [ska] läsas av celebranten ensam”. Vi menar tvärtemot biskopskollegiet att koncelebration som ett fokuserande av ämbetet inte behöver vara något negativt, tvärtom kan det vara ett sätt att uttrycka hela församlingens gemensamma firande och samtidigt utgöra ett synligt tecken på kyrkans enhet i mångfald runt altaret. Bruket förekommer dessutom i flertalet av de samfund som har del i den västliga kristenhetens liturgiska arv och utgör därför ett enande band kyrkorna emellan.

Det är svårt att tolka dessa markeringar på annat sätt än att den rörelse inom Svenska kyrkan som vill vårda hennes evangelisk-katolska tradition och som den kyrkliga förnyelsen står i ska motas tillbaka.

Arbetet fortsätter

För den som utifrån en allmänkyrklig grundsyn värdesätter biskopsämbetet skapar Fira nattvard något av ett moment 22: Vilken princip ska man tillämpa? Den att hålla sig till allmänkyrklig tro och praxis eller att följa biskoparnas råd? Präster har genom vigningslöftena lovat att i sin tjänst ”följa vår kyrkas ordning” – varken mer eller mindre. Eftersom det inte finns stöd i kyrkoordningen för biskoparna att förbjuda vare sig reservation av consecrata – i sakristian eller på annan plats – eller koncelebration ser vi ingen anledning för präster eller församlingar i den kyrkliga förnyelsens tradition att ändra sin praxis.

Biskopskollegiet hade nu ett gyllene tillfälle att med sin rundskrivelse recipiera de ekumeniska överenskommelser Svenska kyrkan förpliktigat sig till och så nå närmare kyrkans fulla och synliga enhet. Så blev det inte riktigt. Men landvinningarna som redovisas i dokument som det katolsk-lutherska samtalsdokumentet Nattvarden – Herrens måltid (1978), BEM (1982) och Från konflikt till gemenskap (2017) förpliktigar ännu. Utmaningen från de ekumeniska imperativ som antogs i Lund i samband med reformationsjubileet kvarstår alltså för Svenska kyrkan.

arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse vill för vår del fortsätta vårt arbete med att tolka Svenska kyrkans tradition allmänkyrkligt och söka hennes ekumeniska förnyelse samt verka för att församlingars firande av nattvarden därigenom sker i trohet och lydnad för vår Herres instiftande, Honom till ära och världen till frälsning.

arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses styrelse
De heliga Kyrillos och Methodios dag, den 14 februari 2020

2020-03-10 15:47