Artikel

Kyrkohandboken

Remissvar

Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF) har beretts tillfälle att yttra sig över förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan (SKU 2001:1-3) och överlämnar härmed sitt remissvar.

I. Inledning

Arbetsgemenskapen finner det förtjänstfullt att kommentarvolymen utarbetats med sådan tydlighet att den omisskännligt klargjort förslagets teologiska grundhållning.

Som en sammanfattning av de överväganden, som på följande sidor utvecklas, måste aKF konstatera att förslaget är präglat av en sådan teologisk tendens, som sammantaget innebär en grundläggande positionsförändring för hela gudstjänstlivet och därmed för Svenska kyrkans trosformulering. Även vad som kan synas vara marginella eller i och för sig möjliga ändringar sätts i kommentarvolymen in i det större sammanhang, som klargör att det är fråga om ett medvetet vägval bort från det som i en ekumenisk konsensus "överallt, alltid och av alla" hållits som grundläggande för kristen tro och som är uttryckt – så som det formuleras i Svenska kyrkans grundläggande dokument – i "de tre huvudsymbola eller kristna trosbekännelser som endräktigt brukas i kyrkan".

Den bearbetning av de liturgiska texterna, som beskrivs som rent språklig, har medfört och uppenbarligen avsett att också utgöra teologiska förändringar. Revisionsgruppen har uppfattat sitt mandat sådant, att det skulle medge, inte bara liturgiska ändringsförslag, utan också omtolkningar, förändringar eller tystande av kyrkans i uppenbarelsen givna trosinnehåll.

Genom tilläggsdirektiven och den tydliga och ensidiga ambition, som revisionsgruppen redovisat, har den gjort frågan om ett "inklusivt språk" och nedtonandet eller avvisandet av vad man beskriver som en "hierarkisk" "underordningsteologi" till en huvudpunkt i sitt arbete.

På åtskilliga punkter är förändringarna mera modesta än de medvetna önskemål som eljest torde finnas. Oaktat de förtjänster som här och var kan uppspåras – förslaget rymmer många goda idéer och intentioner – innebär vad som ovan sagts, att förslaget (eller motsvarande texter med snarlik tendens), om det genomförs, kommer att resultera i synnerligen besvärande påfrestningar i Svenska kyrkans ekumeniska relationer till de stora kyrkosamfunden. Det kommer också medföra en grundläggande konfliktpunkt i de inomkyrkliga relationerna, när det uppenbaras att församlingar och präster inte finner det förenligt med sin förpliktande bundenhet till kristen tro att ta en sådan kyrkohandbok i bruk eller följa dess ordningar.

De förändringar som revisionsgruppen föreslår är därtill i rent yttre mening så långtgående att förslaget redan på denna punkt mera framstår såsom det avser en helt ny kyrkohandbok, än blott en revision av den nuvarande. Det är anmärkingsvärt men – mot bakgrund av de medvetna tendenser vi iakttagit – inte förvånande, att handboksgruppen eller dess majoritet tagit tillfället i akt att göra så genomgripande förändringar, som nu skett. Det förslag som framlagts kan således på avgörande punkter sägas ha gått utöver de direktiv, som skulle ha varit utgångspunkten för arbetet. Att endast femton år efter det att 1986 års kyrkohandbok antogs presentera en ny kyrkohandbok är pastoralt oklokt. En sådan önskan synes dessvärre ha styrts av ambitionen att i gällande kyrkohandbok avföra sådana teologiska tankar, som av vissa aktiva och välartikulerade grupper anses vara omoderna och stötande, men som just är den kristendomsspecifika tron. Förslaget missar därför på många punkter att återspegla trons och gudstjänstens grundläggande struktur: det "trons mönster" som är det trinitariska och kristologiska dogmat.

1986 års kyrkohandbok har just börjat fungera i församlingarna. Det rymmer inom sig en sådan rikedom av alternativ, att någon ytterligare förändring just nu inte är nödvändig eller påkallad av församlingarnas behov.

Efter en grundlig genomgång av det framlagda förslaget, och med skäl som nedan ytterligare ska belysas, nödgas arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse yrka

att det nu framlagda förslaget i dess helhet avvisas
att den tillkallade revisionsgruppens arbete avslutas och frågan om en förändring av kyrkohandboken därmed avförs från Svenska kyrkans dagordning.

II. Principiella frågor

1. Revisionsgruppens direktiv

I de direktiv som anges för revisionsgruppen (Motiveringar, s. 10) anges motiven för översyn vara (1) behovet av språklig anpassning till den nya bibelöversättningen, (2) behovet av att följa upp de ärenden som samlats i den ”liturgiska banken”, (3) arbetet med de ekumeniska översättningarna av Credo och Herrens bön, samt (4) behovet av att kyrkohandbok och den nya kyrkorordningen ska överensstämma. Till detta lades ett femte motiv: att stor vikt skulle läggas vid frågan om ett inklusivt språk.

aKF konstaterar att revisionsgruppen överskridit sina direktiv. Det som nu föreligger kan inte – inte ens med bästa vilja – sägas vara en översyn och en revision av kyrkohandboken. Förslaget som utsänts på remiss är ett förslag till en helt ny kyrkohandbok. Frånsett att en ny kyrkohandbok kräver ett större och bredare förankrat förarbete och remissförfarande, ligger i förslaget stora pastorala problem. Svenska kyrkans församlingar har inte behov av en ny handbok. 1986 års handbok har bara varit i bruk i 15 år och de intentioner med större församlingsdelaktighet och aktivitet i svar och Amen, som låg bakom arbetet, börjar på många håll fungera först nu. Det är därför ytterst oklokt pastoralt sett att gå in och ändra detaljer och småformuleringar på det ovisa och klåfingriga – för att inte säga pastoralt okunniga – sättet som görs i förslaget. Svenska kyrkans församlingar behöver i dag arbetsro, inte ägna tid och kraft åt att introducera en ny gudstjänstordning. Dessutom bör tilläggas att Svenska kyrkans församlingar i dag kan använda sina pengar på ett betydligt bättre sätt än att ersätta icke utslitna gudstjänstböcker. Därmed inte sagt att det inte behövs ett liturgiskt förnyelsearbete i församlingarna. Men det är stor skillnad på de förändringar som växer fram ur församlingens eget firande, och de som läggs ner ovanifrån.

2. Språk, teologi och ekumenik – om det inklusiva och ”icke-hierarkiska” språket

Det är viktigt vilket språk som används i bönen, ty språk och teologi hänger intimt samman. Man kan inte ändra det ena utan att det andra påverkas. Kyrkans bön i gudstjänsten måste med nödvändighet – utan att nödvändigtvis vara rena citat ur den för tillfället aktuella översättningen – vara en reflektion av och stå i samklang med bibelns språk, så som bibeln faktiskt föreligger. Det är härur som kyrkans språk vuxit fram. När kommittén försöker ersätta kyrkans traditionella språk med ett inklusivt och icke-hierarkiskt språk får det i djupgående och oönskade konsekvenser för gudstjänstens teologi; konsekvenser som inte bara rör sig i gränslandet mellan kristen tro och allmänreligiositet utan som även går över gränsen för vad som är den kristna tron. Språkfrågan är därmed en fråga om vad som är kristendom och vad som inte är kristendom. Det är anmärkningsvärt att handboksgruppen utan vidare utsett den kontroversiella amerikanska teologen Gail Ramshaw till normalteolog för Svenska kyrkan och låtit henne offentligt i tal och skrift oemotsagd styra såväl gruppens eget uppdrag, som remissarbetet.

Det icke-hierarkiska språket

Att, som handboksgruppen gör gällande, alla hierarkier skulle vara av ondo är ett alltför enkelt postulat. När handboksgruppen tillämpar sin teori på Gud och låter den få genomslag i de liturgiska texterna leder det anti-hierarkiska språket dithän att skillnaden mellan Gud och människa suddas ut. Upphävandet av gudomlig hierarki – och därmed skillnaden mellan Gud och människa – gör människan till gud. Upphävandet av skillnaden mellan Gud och människa gör också om intet Kristi födelse, lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd. Kristendomen upphör att existera när det inte längre finns en ”hierarkisk” skillnad mellan Gud och människa. aKF avvisar därför i grunden handboksgruppens aktiva strävanden till det som den med någonslags självklarhet kallar ett icke-hierarkiskt språk.

Att kommittén som ett dogmhistoriskt faktum gör gällande att treenighetsläran utvecklades i monarkisk riktning, där Fadern blev överordnad Sonen och Anden (Motiveringar, s. 50) är märkligt. Denna tanke kan visserligen upptäckas under 200-talet, men är efter den arianska striden under 300-talet helt avvisad av den kristna kyrkan.

Inklusivt språk

aKF bejakar att det inklusiva språket måste bli föremål för ett omfattande arbete och noggrann teologisk reflektion inom Svenska kyrkan. Inklusiviteten måste därvid gälla alla de grupper som kan vara berörda av ett resonemang kring språkligt utanförskap.

Detta innebär emellertid inte att ett ur genusperspektiv inklusivt språk går att införa på alla plan; det är inte möjligt att använda för att beskriva Guds uppenbarade väsen. En kristen kyrka saknar per definition mandat att göra detta. aKF avvisar därför med bestämdhet det sätt varpå revisionsgruppen genomför den språkliga bearbetningen till ett mer inkluderande gudstjänstspråk. Att bruka många bibliska metaforer för att belysa vem Gud, Fadern och Sonen och den helige Ande, är, är naturligtvis möjligt. Men dessa namn kan aldrig ersättas av något annat, t.ex. alternativa treenighetsformler, ett bruk av namnet ”Gud” utan närmare precisering och utan att Fadern åsyftas, eller den typ av könsneutrala epitet som premieras i förslaget – och även i den andra seriens kollektböner i förslaget till ny evangeliebok. Detta leder till att den kristendomsspecifika inriktningen på den liturgiska texten försvinner. När man i förslaget valt denna senare väg, tonar en diffus och opersonlig bild av Gud fram och man har fjärmat sig så långt från den kristna trons landskap att man snarast kommit in på de allmänreligiösa utmarkerna. Förslagets försök till inklusivt språk leder också till ett bruk av svenska språket som känns onaturligt, icke-idiomatiskt och stillöst, genom t.ex. alltför många upprepningar av egennamn, eller omskrivningar för att undvika det man bestämt sig för att utdriva ur kyrkohandboken.

Arbetet med det inklusiva språket pekar dock på en viktig faktor, att gudstjänsten är till för och firas av alla människor. Att somliga människor är ”osedda” i gudstjänsten är dock inte ett problem man kommer till rätta med genom att förändra gudstjänstspråket, det handlar snarare om gudstjänstens sociala dimension och ordets förkunnelse. aKF menar att det är fel metod att förändra gudstjänstspråket när det istället är förkunnelsens innehåll som borde uppmärksammas. Sedan helgonen försvann ur Svenska kyrkans trostradition som medvetna förebilder och inte fick omtalas som våra förebedjare, har det blivit en slagsida åt män i svensk spiritualitet. Lösningen på detta problem är inte den typ av terapeutiskt språk, som nu i kyrkohandboksförslaget framställs som ”kvinnligt”. De efterfrågade lösningarna uppnås på annat sätt: genom att i förkunnelsen, och i kyrkoåret, lyfta fram kvinnliga helgon i Skriften och kyrkans historia – främst bland dem förstås Maria, moderlighetens ikon – och genom att undervisa predikanter om vikten av ett inklusivt språk i församlingen (t.ex. genom att säga bröder och systrar, förfäder och anmödrar). I detta sammanhang förtjänar en av de positiva förändringarna i evangelieboksförslaget att nämnas. Strävan efter att lyfta fram bibelns kvinnor i evangeliebokens bibelläsningar, är mycket god och måste uppmuntras. Ett gott exempel är att Kyndelsmässodagens evangelium i förslaget även innehåller texten om Hanna. Hanna är nu inte undanskuffad till Söndagen efter jul (en söndag som inte infaller varje år) utan till den dag och plats där hon hör hemma – tillsammans med Simeon i Templet. Det är viktigt att ta fram det goda, som finns i text och tradition, när det gäller manligt och kvinnligt, så att kraften får finnas även hos kvinnor och svagheten finnas även hos män.

I slutänden handlar frågan om gudstjänstspråket – och därmed förslagets inklusiva och icke-hierarkiska språk – om att kyrkans liturgi måste uttrycka enhet. Den måste vara ekumenisk i ordets djupaste betydelse. Allt liturgiskt arbete måste därför vara förankrat i såväl forskning som ekumenisk konsensus. Den viktigaste ekumeniken är trots allt inte den som bedrivs över världen, utan den som bedrivs över tiden. Kyrkans gudstjänst måste vara präglad av kontinuitet med ”trogna i alla tider” och på alla platser. Gudstjänstens språk är varken en exempelsamling eller ett existensiellt tilltal. Gudstänstens språk är en bekännelse och måste därför uttrycka den kristna tro som ”överallt, alltid och av alla” blivit trodd. Formuleringarna är slipade genom månghundraårig bön och överlämnade till vår tid som en trosskatt. Och trons mönster – det trinitariska och kristologiska dogmat – får inte tonas ner eller nivelleras, såsom nu föreslås.

3. Skriften som Guds ord – och förslagets koppling till Bibel 2000

Den syn på den heliga skrift som framkommer i förslaget och framför allt dess motiveringar tar aKF avstånd ifrån. Vi avvisar bestämt den nyformulering av acklamationen efter bibelläsningarna, som vill ersätta det första ledets ”Så lyder Herrens ord” med ”Så lyder den gammaltestamentliga läsningen/dagens epistel”. Det är inte bara platt och överpedagogiskt att upplysa om vad församlingen just lyssnat till; framför allt uttrycker det inte kyrkans tro och bekännelse till Bibeln som ”all den heliga Skrift” och ”Guds ord”. När man i motiveringarna i princip skriver att en bibelläsning inte kan vara Herrens ord (!) om många stöter sig med innehållet, framkommer en bibelsyn som säger att Guds ord är det som inte är stötande för människor utan tvärtemot det som bejakar deras egna ståndpunkter (Motiveringar, s. 78). Tvärtemot detta, har kristen tro vuxit fram i brottningen med bibelordet som Guds ord och i reflektionen över att Guds ord inte säger vad vi helst vill höra. aKF avvisar alltså med eftertryck detta ändringsförslag och dess motiveringar.

I detta sammanhang måste även anpassningen till den gällande bibelöversättningen nämnas, vilket var en av de grundläggande principerna för den revision som blev en ny handbok. Kyrkans liturgi är traditionellt full av alluderingar, parafraser och direkta citat ur Skriften – och detta bruk av bibeln har alltid varit ganska fritt i förhållande till en översättnings ordalydelsen. Liturgin måste vara bunden till bibeln, men inte till en enskild bibelöversättning. Möjligen är det en god sak om gällande bibeltext kan användas direkt i liturgin, men egentligen kan den ambitionen helt lämnas därhän.

Nu är handboksförslaget självt mycket ambivalent till Bibel 2000 och anpassningen tycks styrd av godtycke. Stundtals följs texten exakt; stundtals görs justeringar. De största enskilda problemen som kommer ur denna anpassning (där den skett) är i formuleringarna av Gloria och den aronitiska välsignelsen. Att sjunga ”Ära åt Gud i höjden, och på jorden fred åt dem han har utvalt” drar tydligt åt en predestinationslära som kan skapa själavårdsmässiga problem i församlingarna. Och att välsigna i påståendets form genom bruk av presens är teologiskt tveksamt – det distributiva draget måste framkomma.

III. Kommentarer till remissfrågorna

1. Namnet

Den föreslagna ändringen av namnet är en god ekumenisk gest.

2. Övergripande bruksanvisning

aKF menar att kyrkohandboken inte ska vara eller betraktas som en arbetsbok av tillfällighetskaraktär. Kyrkohandboken ska innehålla en struktur och en given ram för kyrkans gudstjänst, som sedan får sin konkreta och pastorala utformning lokalt. aKF finner därför att nuvarande handboks utformning på den punkten är god. Inte heller anser vi att kyrkohandboken ska inledas med en sammanfattande bruksanvisning; dess kyrkorättsliga ställning blir oklar och synen på gudstjänsten alltför legalistisk. Förslaget bruksanvisning är komplicerad genom att ”tips” i vid mening blandas med direkta anvisningar. Bättre är, att ge nödvändiga anvisningar i kyrkohandbokens rubriker.

3–4. Dop – påskljusets tändande

Förbindelsen mellan Kristi påsk och det som sker i dopet, platsen där den enskilde går genom död till liv, förtjänar att betonas – både i dopgudstjänsten och i konfirmations- och begravningsgudstjänsten. I förslaget sker dock en sammanblandning av symbolik. Det är en viktig symbol att påskljuset tänds en gång om året, efter att ha ristas med innevarande årtal. Vi lever sedan i påskens liv dag efter dag, och firar denna påsk söndag efter söndag. Att därför upprepa påskljuständandet vore därför olyckligt; dessutom är det troligt att den riten helt enkelt inte håller att upprepas så pass ofta. Däremot är det en god sak att ha påskljuset tänt och synligt framställt vid såväl dop-, konfirmations- och begravningsgudstjänster som söndagens mässa. aKF anser därför att påskljuset bör vara tänt under dopgudstjänsten – och konfirmations- och begravningsgudstjänsten, men avvisar förslaget om en inledande tändningscermoni.

5. Huvudgudstjänsten – grundstrukturer och Mässans ordo

aKF bejakar intention att mässan är församlingens huvudgudstjänst och att mässans egentliga Ordo består av bibelläsningar och eukaristins firande i den form som Gregory Dix deducerade fram: tog-tackade-bröt-gav. Övrigt som hör till våra mässordningar kan inte se ut hur som helst, men kan varieras inom traditionens ram.

aKF finner det positivt att ge två huvudsakliga ordningar – en för mässan och en för predikogudstjänsten – med anvisningstext kring det sätt varigenom huvudgudstjänsten avpassas för aktuell situation.

6. Huvudgudstjänsten – julotta och långfredagsgudstjänst

aKF avstyrker kommitténs förslag att lyfta ut de särskilda gudstjänsterna under kyrkoåret till en egen bok. Att utesluta julottan och långfredagsgudstjänsten ur handboken skapar två problem. Dels blir det kyrkorättsliga läget oklart, hur det regleras att dessa båda gudstjänster firas som huvudgudstjänster. Dels är det en styrka att långfredagsgudstjänsten finns med i den officiellt antagna och reglerade kyrkohandboken; endast så kan långfredagens karaktäristiska och något avskalade liturgi begagnas allmänt.

7 och 9. Huvudgudstjänsten – beredelsen

aKF anser det vara positivt att det finns flera olika sätt att öppna Mässan och gestalta boten på. Kommittens förslag är dock behäftat med grava problem. De teologiska frågorna om vad synd, skuld och förlåtelse är behandlas ytligt, kommitténs argumentation är otillräcklig och präglas av den nutida tendensen att tona ner frågorna om skuld och förlåtelse. Ur själavårdssynpunkt är en del av kommitténs alternativförslag fullständigt omöjliga att använda. De sammanblandar på ett olyckligt sätt behovet av förlåtelse med brist – brist är ingen synd – och med längtan efter befrielse. Ska en misshandlad hustru be om förlåtelse?

Virrvarret av alternativ som presenteras sida vid sida är ett tecken på Svenska kyrkans stora osäkerhet i teologin. De tre huvudalternativen Beredelsebön (som inte innefattar någon formulerad bekännelse, men som ändå kan följas av avlösning), Bön om förlåtelse (där somliga, men inte alla, alternativ innebär en verklig bekännelse, som följs av avlösning eller löftesord) och Överlåtelsebön (som ”vanligen inte följs av förlåtelse- ellerlöftesord”) är inte olika former som uttrycker någon särskild poäng eller aspekt.

aKF menar därför att man måste skilja mellan tre olika alternativ – som vart och ett är olika sätt att utforma boten – med sina poänger, sin teologi och sina gränser:
1. Syndabekännelse är en bekännelse av konkreta synder (tankar, ord, gärningar och underlåtelser) och en bön om förlåtelse för Kristi skull. Syndabekännelsen följs av avlösning (och ev tackbön). Detta motsvarar det gamla allmänna skriftermålet. – Påpekas bör att denna form torde förutsätta ett skriftertal och även bruket av bindenyckeln i skriftetalet.
2. En mer allmänt hållen botakt eller bön om förlåtelse – följt av löftesord.
3. Överlåtelsebön innebär att öppna sig för Kristi förlåtande och försonande närvaro. Det följs, liksom i förslaget, varken av absolution eller löftesord.

aKF efterlyser en kyrie-litania bland alternativen till botakt. Denna form används frekvent i vår kyrka och är internationellt allmänt förekommande som botakt. Exempel på sådana kyrielitanior – med kyrkoårsvariation – återfinns i Missale, 329–332 (Christer Pahlmblad (red), Noteria 1987). Kyrie-litaniorna följs av löftesord, och sedan, utan särskild tackbön, av Gloria med Laudamus.

8. Huvudgudstjänsten – inledningsord och mässans Trinitariska struktur

I alternativen till inledningsorden måste man skilja mellan två olika saker, öppnings- respektive hälsningsord, vilket nu inte görs i förslaget. Mässan måste öppnas med en Treenighetsformel, som sedan följs av en eventuell hälsning från prästen till församlingen.

Trinitetsteologin utgör Kyrkans uttryck för Guds uppenbarade väsen, och har också genom Kyrkans historia varit det som strukturerat den liturgiska bönen: till Fadern, genom Sonen, i Anden. Denna struktur präglar främst nattvardsbönen, de stora lovsångerna och orationerna. Detta den kristna trons mönster bes så in i församlingen på ett intuitivt plan. Trohet mot denna trinitariska struktur är ett oeftergivligt måste för all kristen liturgi och Kyrkan har inte mandat att lämna detta. Det måste därför få genomslag också i formuleringen av Mässans inledande ord.

10-12. Huvudgudstjänsten – recitations-, psaltarpsalms- och hallelujamelodier

aKF ser positivt på att sådana melodier medtas. I förslaget finns dock problem. Dels är det en ensidig betoning på gregorianik. Dels är det olyckligt om sjungandet av psaltarpsalmerna ska styras in mot dessa psalmtoner med ett halleluja-omkväde istället för andra, mer tematiska och kyrkoårsbundna omkväden som till exempel Psalmbokens nr 652-678. Dessa halleluja-omkväden försvårar också bruket av det sjungna halleluja som handboken vill befrämja i samband med evangeliet; hallelujaomkvädena skulle då dubbleras.

13. Huvudgudstjänsten – Trosbekännelsen och ekumeniska översättningar i allmänhet

aKF menar att såväl Credo som Mässans ordinarium och Herrens bön bör få gemensamma formuleringar på svenskt språkområde, som kan brukas av alla kyrkor i Sverige; samt att både den äldre versionen och den ekumeniska översättningen av Herrens bön parallellt ska kunna brukas i Svenska kyrkan.

aKF avstyrker vidare användningen av ”allmännelig” och ”världsvid” som översättning av catholica i Credo.

14. Huvudgudstjänsten – sjungen förbön

aKF finner det positivt att enkla sätt att sjunga förbönen finns med i förslaget, men skulle gärna sett anvisningar för den allmänna kyrkobönens struktur till hjälp för dem som komponerar egna förböner. Något förvånade noterar vi dels att den stora ektenin ur den bysantinska riten bara finns med som alternativ vid vigsel- och begravningsgudstjänster – där den är svår att använda på ett pastoralt sätt –, dels att andra, mer nutida alternativ helt saknas.

15. Huvudgudstjänsten – Tonus ferialis

aKF ser ingen anledning att begränsa rikedomen i kyrkohandboken genom att stryka tonus ferialis.

16. Huvudgudstjänsten – prefationen

aKF ser positivt på att fler prefationer finns med i förslaget, men noterar att många söndagar fortfarande saknar goda prefationer (särskilt på specifika dagar, som juldagen, Maria-dagar, förfastan, påsknatten och påskdagen, den helige Mikaels dag m.fl.).

Flera problem med prefationernas formuleringar finns. Det inledande Sursum corda har i hela kristenhetens historia haft formuleringen ”Upplyft era hjärtan…”. aKF avstyrker att den formuleringen ändras. Det finns inga skäl för att ändra formuleringen – kommitténs motiveringar ter sig snarast löjeväckande. Att öppna sina hjärtan är något annat än att upplyfta dem. Att lyfta sitt hjärta till Gud handlar om att människan lyfts från den jordiska och syndfulla tillvaron, upp till Gud och försmaken av himmelrikets måltid. Den föreslagna formuleringen tar bort den himmelska dimensionen. Även i vanligt språkbruk kan vi tala om något som ”upplyftande” utan att någon rymdfärd åsyftas.

Den därpå följande lovsägelsen är mycket utarmad genom sin strävan efter inklusivt språk. Eftersom uttrycket ”Gud”, utan bestämning, premieras fördunklas det trinitariska perspektivet. Vi anser att lovsägelsen alltid ska vara – såsom kyrkans bön bör vara – riktad till Fadern, genom Sonen, i Anden.

De kyrkoårsvarierade partierna är av skiftande kvalitet. Genom att försöka undvika det personliga pronominet ”han”, upprepas istället Jesu namn eller titlar, vilket inte bara ger en dålig kontinuitet och konsekvens, det är dessutom mycket dålig svenska.

17. Huvudgudstjänsten – nattvardsbönen

aKF konstaterar med bestörtning att kommittén inte bemödat sig att uppnå någon samstämmighet mellan förslaget och BEM-dokumentet vad gäller den eukaristiska bönens struktur. Detta trots att Svenska kyrkan i sitt officiella arbete bemödat sig att lägga ner ett mycket stort arbete på detta dokument och dess reception. Vissa alternativ saknar tydligt anamnetiskt moment, andra saknar epikletiskt. Somliga alternativ saknar också avslutande doxologi och det därpå följande ”stora Amen”. Nattvardsbön J kan därför inte sägas vara en nattvardsbön; den enda likheten med en nattvardsbön är att insiftelseorden ingår.

aKF konstaterar också att nattvardsbönerna präglas av samma språkliga torftighet som är genomgående i förslaget. Som positivt noterar aKF dock nattvardsbön I – en version av Hippolytos nattvardsbön.

18. Dopförnyelse

aKF anser det vara positivt att en dopförnyelseakt lyfts in i handboken. Förslaget bör dock bearbetas. Efter inledande ord, hälls vatten först i dopfunten och välsignas tydligt, innan syndabekännelse (eventuellt) och förnyelse av doplöftena följer. Vid trosbekännelsen bör antingen frågor eller ett gemensamt läst Credo väljas.

19. Botgudstjänst och biktordning

aKF anser det vara positivt att en botgudstjänst lyfts in i handboken. Inte minst i och med mässans allt mindre ensidiga betoning av synd-skuld och nåd, måste de viktiga och allvarliga frågorna om människans skuld och Guds förlåtelse tas på allvar i nya former. Förslaget bygger i stort på den äldre traditionens fristående allmänna skriftermål, men är dessvärre behäftat med flera allvarliga brister. Gudstjänstens centrum, syndabekännelsen och den därpå följande avlösningen, präglas av en diffus och felaktig förståelse om vad som ska bekännas och vad som kan förlåtas.

Syndabekännelse måste vara (1) en bekännelse av tankar, ord, handlingar och underlåtelser, (2) en bön om förlåtelse (3) för Jesu Kristi skull. Därmed kan Psaltaren 51 inte användas som syndabekännelse, då den inte är någon bekännelse av synd. Syndabekännelsen måste, av själavårdsmässiga skäl, uttrycks klart och koncist. Avlösning sker av bekända och ångrade synder; skuldkänslor kan däremot aldrig avlösas eftersom de inte är synder.

Även biktordningen är behäftad med allvarliga brister. Ordningen är alltför liturgisk. Det som behöver ingå i biktordningen är en syndabekännelse med möjlighet för den biktande att nämna sina konkreta synder, samt en avlösning. Inget mer. Förslagets syndabekännelse saknar både ett uttryck för den biktandes botfärdighet och vilja till bättring och en bekännelse av ”alla andra synder som jag nu inte kommer ihåg”. Detta sista är viktigt – ty avlösningen som följer är ovillkorlig och fullständig. Att dessutom ställa den föreslagna frågan om biktbarnet begär förlåtelse för Jesu skull är själavårdsmässigt oerhört olyckligt. Momentet skapar i värsta fall tvivel och osäkerhet hos den biktande

Vidare har kommittén behållit den olyckliga formuleringen om misslyckanden i inledning. Att skuldbelägga misslyckanden är en stor risk. Alla misslyckanden är inte synd, samtidigt som man måste akta sig för att släta över verklig synd genom att kalla den ett misslyckande.

20. Söndagsbön

aKF anser det vara positivt att det finns en ordning för lekmannaledd gudstjänst i handboken och att förslaget till söndagsbön bygger på tidegärdstraditionen.

21. Sjukkommunion

aKF anser det vara positivt att det alltjämt finns en ordning för sjukkommunion. Det bör betonas att utformningen av sjukkommunion är en pastoral fråga.

22. Smörjelse

Att en ordning med den bibliskt grundade de sjukas smörjelse finns med i förslaget finner aKF vara mycket berömvärt. Ordningen måste dock bearbetas, så att uttrycken och bönerna runt den sakramentala handlingen formuleras med större tyngd. Vidare bör de sjukas smörjelse, av pastorala skäl, även kunna firas som en egen gudstjänst, utan att infogas i en mässa.

23. Veckomässans ordo

aKF anser det vara positivt att förslaget menar att både läsningen ur Guds ord och den eukaristiska bönen är nödvändiga moment i alla typer av mässor.

24. Konfirmation

Förslaget har samma svaghet som behäftar 1986 års handbok: konfirmationen saknar ett tydligt fokus. Detta bottnar i att Svenska kyrkan saknar en genomtänkt konfirmationsteologi. Konfirmationens sakramentala sida är nedtonad till ett nästan ingenting, både vad gäller kopplingen till dopet och själva konfirmationshandlingen med bön om helig Ande.

Ytterligare en aspekt på förslagets torftiga språk ges i förslaget till konfirmationsordning: vissa försök att ligga nära ungdomarnas språkliga uttryckssätt – som mycket snabbt kommer att bli föråldrade – varvas med mer traditionellt kyrkligt språkbruk. Bättre är att ge liturgiskt stringenta formuleringar som håller att användas, och uppmana konfirmandledare att låta konfirmanderna själva formulera de eventuella böner som ska vara deras självframbärande.

Förslaget om påskljusets tändande har tidigare ifrågasatts (fråga 3–4).

25. Vigsel

aKF noterar att även vigselförslaget präglas av en bristande teologisk reflektion. Förslaget tar inte ställning om det är kyrkan eller kontrahenterna som handlar i vigselgudstjänsten. aKF ifrågasätter också varför inte vigseltalet placeras i anslutning till bibeltexternas läsning, som ett led i en ordets gudstjänst. Med det liggande förslaget får tydningsorden denna förkunnande verkan.

Tillämpningen av det inklusiva språket, så som revisionsgruppen uppfattar det, ger en urvattnad framställning av äktenskapet i såväl tydningsord som förbönsformuleringar. Att bruka den stora ektenin i vigselgudstjänsten har vi redan ifrågasatt ur pastoral synpunkt (fråga 14).

26 och 27. Begravning

Bristande teologisk reflektion präglar även förslaget till begravningsgudstjänst, enligt aKF:s förmenande. Begravningen är kyrkans handlande med sin döpte medlem i en gudstjänst, och inte en offentlig fortsättning på sorgehussamtalet.

Både förslaget om påskljusets tändande och förslaget att bruka den stora ektenin i begravningsgudstjänsten har tidigare ifrågasatts (fråga 3–4 och 14). Förslaget till sjungen begravningsbönen avvisas. Förslaget skjuter på ett oacceptabelt sätt kopplingen mellan synden och döden åt sidan.

aKF noterar med glädje förslaget till avslutning, C. Det anknyter till en äldre tradition och ger mullpåkastningen den tyngd den förtjänar – såväl i dess förkunnande av ödet som hoppet.

aKF anser det vara positivt att en ordning för begravning av dödfödda och barn som avlidit i späd ålder tagits fram. Ordningen behöver dock bearbetas. Ljussymboliken i förslaget kommer på kollisionskurs med sig själv, genom att den vackra föreslagna handlingen att tända barnets dopljus och sätta på kistan inte utan vidare kan förenas att ett annat ljus tänds och sätts på kistan om barnet inte hunnit bli döpt. Det är pastoralt olämpligt att bruka två typer av ljus, med olika symbolvärde, för samma handling. Den pastoralt mycket svåra situationen det här är frågan om måste få ha sin egen karaktär och inte ge antydningar om ett postmortalt dop.

8. Mottagningshandlingar

aKF noterar att förslagets intention är god, men finner inga behov av en särskild ordning i kyrkohandboken. Rimligare är att den lokala församlingen själv formulerar det som ska sägas och bedjas.

IV. Avslutning

Som inledningsvis yrkats och som här ytterligare utvecklats menar således arbetsgemenskapen, att det framlagda förslaget icke bör bli föremål för någon kyrkomötets ytterligare behandling.

2011-02-25 11:02