Artikel

Den svenska evangeliboken

Remissvar

Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF) har beretts tillfälle att yttra sig över förslaget till Den svenska evangelieboken (SKU 2001:4–5) och överlämnar härmed sitt remissvar.

I. Inledning

Det föreliggande förslaget till Den svenska evangelieboken består av två huvuddelar: kollektböner och bibelläsningar. De båda delarna måste till dels bedömas utifrån skilda utgångspunkter, samtidigt som förslaget både vad gäller dess bearbetning av kollektböner och bibelläsningar präglas av ett grundläggande synsätt, som framför allt kommer till uttryck i förslagets motiveringar. Denna teologiska grundhållning är i stort gemensam med förslaget till ny kyrkohandbok.

Vad gäller kollektbönerna konstaterar aKF, att förslaget är präglat av en sådan teologisk tendens, som sammantaget innebär en grundläggande positionsförändring för hela gudstjänstlivet och därmed för Svenska kyrkans trosformulering. Även vad som kan synas vara marginella eller i och för sig möjliga ändringar och formuleringar sätts i kommentarvolymen in i det större sammanhang, som klargör att det är fråga om ett medvetet vägval bort från det som i en ekumenisk konsensus "överallt, alltid och av alla" hållits som grundläggande för kristen tro och som är uttryckt – så som det formuleras i Svenska kyrkans grundläggande dokument – i "de tre huvudsymbola eller kristna trosbekännelser som endräktigt brukas i kyrkan".

Genom tilläggsdirektiven och den tydliga och ensidiga ambition, som revisionsgruppen redovisat, har den gjort frågan om ett "inklusivt språk" och nedtonandet eller avvisandet av vad man beskriver som "hierarkisk" "underordningsteologi" till en huvudpunkt i sitt arbete. Denna teologiska grundhållning återspeglas inte endast i kollektbönerna, utan även i de ändringar som görs av bibeltexten. På ett för svensk tradition främmande sätt sker på enskilda punkter en förändring av själva bibeltexten och avsteg från den officiella bibelöversättningen, vilket för aKF framstår som ett märkligt ingrepp i en bibelutgåva som i sin helhet precis lämnat tryckeriet.

Ett urval av bibelläsningar kan alltid göras annorlunda, men är ändock alltid ett urval ur Guds ord. Urvalet bibelläsningar som sådant kan kritiseras eller berömmas på enskilda punkter. aKF finner inte skäl att här göra en detaljgranskning av perikopurvalet. En för kommittén grundläggande princip måste dock lyftas fram. I sitt urval har revisionsgruppen haft som målsättning att bredda bibelläsningarna, så att de lyfter fram fler av bibelns kvinnor. Detta är en viktig och positiv strävan. Däremot har urvalet av bibelläsningar, i allmänhet, skett på ett sådant sätt att flera nuvarande söndagar förlorat delar av eller hela sin karaktär. Det är pastoralt oklokt, att på det sättet bryta sönder Svenska kyrkans kyrkoår endast 18 år efter att den nuvarande evangelieboken antogs och kyrkoåret på en rad punkter omstrukturerades. Församlingarna har för relativt kort tid sedan inköpt stora bokuppsättningar med nu gällande psalm- och evangeliebok i samma volym. Böckerna har i yttre mening inte hunnit bli slitna. Att genom ett beslut på kyrkans riksnivå göra evangelieboksdelen inaktuell torde för många på lokalnivån uppfattas endast som en klåfingrighet och ett resursslöseri, som bortser från de ekonomiska realiteter under vilka många pastorat faktiskt lever.

Revisionsgruppens förändringar av evangelieboken är i rent yttre mening så långtgående, att förslaget redan på denna punkt mer framstår som en helt ny evangeliebok, än en revision av den nu gällande. Det framlagda förslaget kan således på ett flertal punkter sägas ha gått utöver de direktiv, som skulle vara utgångspunkten för arbetet.

Efter en grundlig genomgång av det framlagda förslaget, och med skäl som nedan ytterligare ska belysas, nödgas arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse yrka

att det nu framlagda förslaget i dess helhet avvisas

att den tillkallade revisionsgruppens arbete avslutas och frågan om en förändring av evangelieboken därmed avförs från Svenska kyrkans dagordning.

II. Principiella frågor

1. Revisionsgruppens direktiv

Revisionsgruppens direktiv har varit: (1) att den nya bibelöversättningen ska användas i evangelieboken, (2) att göra en översyn av de gammaltestamentliga läsningarnas och episteltexternas perikopindelning, vilket också innefattar att lyfta fram fler av Psaltarens psalmer i evangelieboken, (3) att anpassa texterna ur Nya testamentet i förhållande till förändringar i den nya översättningen, samt (4) att utarbeta en ny alternativ serie kollektböner. Till detta lades ett femte motiv: att stor vikt skulle läggas vid frågan om ett inklusivt språk. (Motiveringar, s. 7–9.)

I uppdraget för arbetsgruppen låg att göra en översyn och revision av Den svenska evangelieboken. aKF konstaterar, att det som nu föreligger inte kan sägas vara en översyn och revision av den föreliggande evangelieboken utan att det utsända förslaget är en ny evangeliebok. Något allmänt önskemål eller behov av en ny evangeliebok föreligger inte i Svenska kyrkan idag. Att en nytryckning av evangelieboken kan ske med bibeltexterna återgivna enligt Bibel 2000 är självklart och beslut härom kan fattas på ett enkelt sätt. Den uppgift remissgruppen nu iklätt sig med en ny evangeliebok kräver ett större och bredare förankrat förarbete och remissförfarande, än vad som här har varit fallet.

2. Språk, teologi och ekumenik – om det inklusiva och ”icke-hierarkiska” språket

Det är viktigt vilket språk som används i bönen, ty språk och teologi hänger intimt samman. Man kan inte ändra det ena utan att det andra påverkas. Kyrkans bön i gudstjänsten måste med nödvändighet – utan att nödvändigtvis vara rena citat ur den för tillfället aktuella översättningen – vara en reflektion av och stå i samklang med bibelns språk, så som bibeln faktiskt föreligger. Det är härur som kyrkans språk vuxit fram. När kommittén försöker ersätta kyrkans traditionella språk med ett inklusivt och icke-hierarkiskt språk får det i djupgående och besvärande konsekvenser för gudstjänstens teologi; konsekvenser som inte bara rör sig i gränslandet mellan kristen tro och allmänreligiositet utan som även går över gränsen för vad som är den kristna tron. Det är anmärkningsvärt att den kontroversiella amerikanska teologen Gail Ramshaw utan vidare utsetts till normalteolog för Svenska kyrkan och att hon offentligt i tal och skrift tillåtits oemotsagd styra såväl gruppens eget uppdrag, som remissarbetet.

Det icke-hierarkiska språket

Att, som handboksgruppen gör gällande, alla hierarkier skulle vara av ondo är ett alltför enkelt postulat. När handboksgruppen tillämpar sin teori på Gud och låter den få genomslag i de liturgiska texterna, leder det anti-hierarkiska språket dithän att skillnaden mellan Gud och människa suddas ut. Upphävandet av gudomlig hierarki – och därmed skillnaden mellan Gud och människa – gör människan till gud. Upphävandet av skillnaden mellan Gud och människa gör också om intet Kristi födelse, lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd. Kristendomen upphör att existera när det inte längre finns en ”hierarkisk” skillnad mellan Gud och människa. aKF avvisar därför i grunden revisionsgruppens aktiva strävanden till det som den med någon slags självklarhet kallar ett icke-hierarkiskt språk.

Inklusivt språk

aKF bejakar att det inklusiva språket måste bli föremål för ett omfattande arbete och noggrann teologisk reflektion inom Svenska kyrkan. Inklusiviteten måste därvid gälla alla de grupper som kan vara berörda av ett resonemang kring språkligt utanförskap.

Detta innebär emellertid inte att ett ur genusperspektiv inklusivt språk går att införa på alla plan; det är inte möjligt att använda för att beskriva Guds uppenbarade väsen. En kristen kyrka saknar per definition mandat att göra detta. aKF avvisar därför med bestämdhet det sätt varpå revisionsgruppen genomför den språkliga bearbetningen till ett mer inkluderande gudstjänstspråk. Att bruka många bibliska metaforer för att belysa vem Gud, Fadern och Sonen och den helige Ande, är, är naturligtvis möjligt. Men dessa namn kan aldrig ersättas av något annat, t.ex. alternativa treenighetsformler, ett bruk av namnet ”Gud” utan närmare precisering och utan att Fadern åsyftas, eller den typ av könsneutrala epitet som premieras i förslaget – och som blir särskilt tydliga i den andra seriens kollektböner. Detta leder till att den kristendomsspecifika inriktningen på den liturgiska texten försvinner. När man i förslaget valt denna senare väg, tonar en diffus och opersonlig bild av Gud fram och man har fjärmat sig så långt från den kristna trons landskap att man snarast kommit in på de allmänreligiösa utmarkerna.

Arbetet med det inklusiva språket pekar dock på en viktig faktor, att gudstjänsten är till för och firas av alla människor. Att somliga människor är ”osedda” i gudstjänsten är dock inte ett problem man kommer till rätta med genom att förändra gudstjänstspråket, det handlar snarare om gudstjänstens sociala dimension och ordets förkunnelse. aKF menar att det är fel metod att förändra gudstjänstspråket när det istället är förkunnelsens innehåll som borde uppmärksammas. Sedan helgonen försvann ur Svenska kyrkans trostradition som medvetna förebilder och inte fick omtalas som våra förebedjare, har det blivit en slagsida åt män i svensk spiritualitet. Lösningen på detta problem är inte den typ av terapeutiskt språk, som nu i förslaget framställs som ”kvinnligt”. De efterfrågade lösningarna uppnås på annat sätt: genom att i förkunnelsen, och i kyrkoåret, lyfta fram kvinnliga helgon ur Skriften och ur kyrkans historia – främst bland dem förstås Maria, moderlighetens ikon – och genom att undervisa predikanter om vikten av ett inklusivt språk i församlingen (t.ex. genom att säga bröder och systrar, förfäder och anmödrar). I detta sammanhang förtjänar en av de positiva förändringarna i förslaget att nämnas. Strävan efter att lyfta fram bibelns kvinnor i bibelläsningarna, är mycket god och måste uppmuntras. Det är viktigt att ta fram det goda, som finns i text och tradition, när det gäller manligt och kvinnligt, så att kraften får finnas även hos kvinnor och svagheten finnas även hos män.

I slutänden handlar frågan om gudstjänstspråket – och därmed förslagets inklusiva och icke-hierarkiska språk – om att kyrkans liturgi måste uttrycka enhet. Den måste vara ekumenisk i ordets djupaste betydelse. Allt liturgiskt arbete måste därför vara förankrat i såväl forskning som ekumenisk konsensus. Den viktigaste ekumeniken är trots allt inte den som bedrivs över världen, utan den som bedrivs över tiden. Kyrkans gudstjänst måste vara präglad av kontinuitet med ”trogna i alla tider” och på alla platser. Gudstjänstens språk är varken en exempelsamling eller ett existentiellt tilltal. Gudstjänstens språk är en bekännelse och måste därför uttrycka den kristna tro som ”överallt, alltid och av alla” blivit trodd. Formuleringarna är slipade genom månghundraårig bön och överlämnade till vår tid som en trosskatt. Och trons mönster – det trinitariska och kristologiska dogmat – får inte tonas ner eller nivelleras, såsom nu föreslås.

3. Kommande revision

Som framgått tidigare saknar aKF godtagbara motiv att i dagsläget ge ut en ny och kraftigt förändrad version av Den svenska evangelieboken. Däremot bör en kommande omarbetning av evangelieboken – när den nuvarande evangelieboken så småningom tjänat ut – inte bara beakta enskilda söndagars perikoper, utan grundligt och noggrant utreda frågan hur Svenska kyrkans kyrkoår ska se ut. Bland de problem som här måste beaktas kan nämnas kyrkoårets relation både till den officiella svenska almanackan och relationen till andra kyrkors kyrkoår, men också det faktum att Marie bebådelses dag bryter söndagarna i fastan och ofta tränger ut Femte söndagen i Fastan, en av kyrkoårets viktigaste söndagar, frågan om dubbelhelgen Alla helgons dag – Alla själars dag och den dubbelhelg som uppstår vid midsommardagen. En evangeliebok för ett gudstjänstliv så som det förekommer i Svenska kyrkan i dag borde rimligen också innefatta frågan om läsningar för vissa helgondagar och presentera ett vardagslektionarium för mässor under veckan – med en gammaltestamentlig läsning/epistel och ett evangelium för varje dag. Med den utbyggda praxis av såväl högmässa på söndagen som mässor på vardagarna bör evangelieboken innehålla hänvisningar till texter också för de fasta dagarna (enligt kalendern) och inte bara återge texterna för sön- och helgdagarna. Liturgiskt sett bör en vardagsmässa ha sin särskilda karaktär och inte oreflekterat ”upprepa” en intilliggande söndag.

III. Kommentar till remissfrågorna

1. Förord

aKF anser det vara positivt att evangelieboken är försedd med ett förord, med såväl en kortfattad historik över kyrkoårets och perikopordningarnas framväxt som instruktioner för årgångarnas och textutvalets användning.

I förordet saknas dock en introduktion till lectio divina; det är av avgörande vikt att det framgår att Kyrkan inte ”läser texter” i gudstjänsten, utan förkunnar dem som ett levande ord från Gud, där Kristus själv blir närvarande i de troendes mitt. Guds folk tar i den liturgiska läsningen emot orden som ett uppenbarande av återlösningens mysterier genom den helige Ande till näring och föda för det andliga livets växt.

2. Söndagarnas namn i påsktiden

aKF anser det vara positivt att söndagarna som i nuvarande evangeliebok benämns Söndagar efter påsk föreslås byta namn till Söndagar i påsktiden. Som kommittén noterar markerar det tydligt att påsktiden inte är slut i och med påskens oktavdag, utan fortsätter till och med Pingst; detta har, enligt motiveringarna, också vunnit enhälligt ekumeniskt stöd.

3. Evangeliebokens rubriker

aKF avstyrker att de nuvarande rubrikerna över söndagarnas läsningar ersätts med citat ur någon av söndagarnas läsningar. Oavsett om rubrikerna uppfattas som en nödvändig hjälp för predikanten eller som en alltför stor dogmatisering av bibelläsningarna, är den valda lösningen en försämring.

4. Psaltarpsalmer

aKF har i brev till kommittén (980908) påpekat vikten av Psaltarens karaktär får komma till sin rätt i evangelieboksförslaget. Psaltaren är den kristna kyrkans främsta bönbok och dess texter är skrivna för att sjungas och bedjas. Därför har psaltaren en ställning som en väsentlig del av ordets liturgi i egen kraft, inte som gammaltestamentlig läsning. Dess funktion är att fördjupa den lästa texten ur Gamla testamentet, och att binda samman den med de kommande läsningarna. Psaltarpsalmen bör därför i första hand sjungas mellan de två första läsningarna och inte brukas som obligatorisk läsning. I de fall där det inte är möjligt att sjunga psaltarpsalmen, bör den läsas, också då med församlingsomkväde.
aKF avstyrker därmed kommitténs förslag att till varje söndag tillfoga en tionde läsning, hämtad ur Psaltaren.

Redan den nuvarande kyrkohandboken medger att psaltarpsalm förekommer mellan den gammaltestamentliga läsningen och episteln, det behövs därför vare sig en ny kyrkohandbok eller ny evangeliebok för att psaltaren, på ovan skisserade sätt, ska kunna bli levande i församlingarna. Vad som däremot behövs i det arbetet – och som aKF efterlyser – är att ytterligare ett stort antal psaltarpsalmer får enkla och användbara melodier. Det urval som finns i 1986 års psalmbok är begränsat och upplevs därför av många som ”slitet”.

aKF avstyrker vidare att de gammaltestamentliga läsningarna på Sexagesima, andra årgången, och Tacksägelsedagen, tredje årgången, hämtas ur Psaltaren; dessa läsningar försvårar för de församlingar som begagnar sig av en psaltarpsalm efter den gammaltestamentliga läsningen.

5. Dagens bön – benämningen

Begreppet ”kollektbön” anknyter till en internationellt etablerad terminologi och är även i svenska språket en vedertagen term. Ett språligt bättre alternativ till ordet ”kollektbön” finns inte.
aKF avstyrker kommitténs förslag.

6. Dagens bön – den äldre traditionen och dess trinitariska struktur

I kommitténs översättning av den första seriens kollektböner har den trinitariska uppbyggnaden slagits sönder. Det trinitariska och kristologiska dogmat är, som den kristna trons mönster, den grundläggande och strukturerande faktorn i liturgin. Kyrkans bön riktas till Gud Fadern, genom Jesus Kristus, i den helige Ande. Detta grundmönster slås i förslaget sönder. 118 av de 120 kollektbönerna inleds med ett okvalificerat ”Gud”, samtidigt som det knäsätter en opersonlig och mycket diffus gudsbild. Den medeltida, latinska originaltextens ”Deus” avser ”Gud Fadern”, vilket klart framgår av originaltextens avslutande trinitariska formulering. Detta var utan tvekan alldeles klart för den medeltida bedjaren. Det svenska ordet ”Gud” har i dag inte samma innebörd av och association till ”Gud Fadern”, utan uppfattas snarare på ett allmänreligiös sätt. I det perspektivet kan en bön som inleds med ett allmänt ”Gud”, lika gärna bedjas av en muslim eller jude, som av en kristen.

Även i kollektbönernas avslutningar måste det trinitariska mönstret tydligt förstärkas. I de nuvarande kollektbönerna uttrycks det trinitariska mönstret bäst i den hävdvunna formulering som fullt utbyggd lyder ”genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder/regerar från evighet till evighet.”

Det som är konstitutivt för all kristen tro och ekumenisk konsensus i treenighetsteologi och kristologi måste på ett tydligt sätt uttrycks i kyrkans liturgi. Detta saknas på ett igenkännbart sätt i förslaget. aKF avstyrker därför kommitténs förslag till förändringar av kollektbönerna.

7. Dagens bön – den andra serien

aKF avstyrker förslaget till den andra seriens kollektböner. Denna serie präglas av en mycket samtidsstyrd teologisk teori, som leder alltför långt ut i de religiösa träskmarkerna. Kommittén riktar själva kritik mot den andra seriens kollektböner i nu gällande evangeliebok och menar att den är alltför präglad av 1960– och 1970–talets språkbruk. Detta borde lett till betydligt större försiktighet när kommittén själv författat böner, eftersom den i förslaget gör sig skyldig till samma misstag som kritiseras. I förslaget är bibelreferenser förfuskade, det trinitariska mönstret höljt i dunkel och skillnaderna mellan gudomspersonerna utsuddade. Även här är språket så torftigt att det ofta inte är användbart i kyrkans gudstjänst.

8. Bibelläsningarna – karaktärstexterna

aKF avstyrker förslaget att inte använda flera av de så kallade karaktärstexterna på alla tre årgångarna. Oklarheter föreligger dessutom hur de ”alternativa texterna” på dessa sön- och helgdagar ska användas. Det är olyckligt om de ska kunna ersätta karaktärstexterna, eftersom det bryter ner dessa söndagars speciella karaktär. Lika olyckligt är det att fortsätta den nuvarande handbokens ordning med predikotexter; fyra bibelläsningar, förutom psaltarpsalmen, varav en extra precis innan predikan är mer än vad som är pastoralt rimligt och klokt.

9. Bibelläsningarna – Bibelns kvinnor

aKF ser positivt på att lyfta fram kvinnor i Bibeln och markera dem som exempel. Att detta är viktigt har vi också utförligt påpekat i vårt remissvar till handboksförslaget. Ett gott exempel när en av bibelns kvinnor lyfts fram är Kyndelsmässodagen, vars evangelium i förslaget även omfattar texten om Hanna. Hanna undanskuffas inte – som nu – till Söndagen efter jul (en söndag som inte infaller varje år) utan till den dag och plats där hon hör hemma: tillsammans med Simeon i Templet.

10. Bibelläsningarna – mindre bearbetningar

Med bestämdhet avvisar aKF förslaget att med ”mindre bearbetningar” avvika från den officiella bibelöversättningen i syfte att ”uppnå ett mer inkluderande språk”. En kyrka är förpliktad att använda en bibelöversättning som på trognaste sätt återger den föreliggande grundtexten. aKF avvisar tanken att det skulle vara möjligt för en kyrka att göra ingrepp, uteslutningar och omskrivningar av bibeltexterna. Församlingen måste vara trygg i medvetandet om att det är en bibelläsning som förekommer, inte en kommittés önskan om hur bibeln borde låta.

På denna punkt måste aKF notera att såväl handbokskommittén som evangeliebokskommittén inte följer de givna direktiven vad gäller anpassning till Bibel 2000 – som är en av drivkrafterna bakom revisionen. Förhållandet till den nu officiella översättningen är ambivalent. Stundtals följs Bibel 2000 exakt i förslagen, stundtals görs mot grundtexten och översättningen stridande ingrepp.

11. Bibelläsningarna – ”stärka skapelsens ställning”

Ett förstärkande av första artikelns bekännelse i evangelieboken kan vara nödvändigt. Enligt aKF:s bestämda mening kan en markering av första trosartikeln inte ske på andra och/eller tredje artikelns bekostnad. Detta skulle stå i strid med kyrkans grundläggande troshållning.

12. Bibelläsningarna – narrativa texter

aKF anser att förstärkandet av det narrativa draget är lovvärt; det medverkar till en större bredd i perikopurvalet.

13. Årgångarna i Stilla veckan och Triduum

aKF avstyrker förslaget med fyra ”årgångar” under stilla veckan och påsk. I förstone kan förslaget tyckas gott, men två problem infinner sig. (1) Att ha två system för årgångarna, ett med tre årgångar och ett med fyra, är praktiskt svårt att hantera. (2) Det föreliggande förslaget omöjliggör användningen av de traditionella läsningarna ur Johannesevangeliet på skärtorsdag och långfredag; fotatvagningen (Joh 13:1–15) på skärtorsdagen och hela Johannespassionen (Joh 18:1–19:42) på långfredagen. Förslaget omöjliggör dessutom firandet av påsknattens vaka med sju gammaltestamentliga läsningar jämte Romarbrevsepisteln och Matteus version av Kristi uppståndelse. Att göra avsteg från denna ordning, som brukas av kyrkor över hela världen denna natt, vore tragiskt och ett stort steg tillbaka.

14. Söndagarnas karaktär – Tionde efter Trefaldighet

Det föreslagna ämnet på Tionde efter Trefaldighet är mycket viktigt; det lyfter fram församlingen som bestående av myndiga människor i Guds tjänst i allmänhet och de andliga nådegåvorna i synnerhet. Förslaget skulle också lösa upp den spänning som nu finns i Apostladagen, som i dag drar åt två håll: mot det allmänna prästadömet och mot det särskilda prästämbetet. Apostladagen skulle så kunna koncentreras kring det särskilda ämbetet och Tionde efter Trefaldighet kring likmannaskapet, de troendes allmänna prästadöme. Det tema som nu hör till Tionde efter Trefaldighet, enligt nuvarande evangeliebok, är väl tillgodosett i söndagarna vid kyrkoårets slut.

15. Söndagarnas karaktär – Tjugonde efter Trefaldighet

aKF avstyrker kommitténs förslag för Tjugonde efter Trefaldighet. Det är mycket olyckligt om söndagen kring (den kristna) familjen ersätts av en söndag fokuserad på ”nära relationer”. I en tid som vår, med alla dess identitetslösa människor och sönderbrutna förhållande, är det angeläget att lyfta fram Guds goda ordningar som de var tänkta från början: inte som ett krav utan som det glada budskapet. Kyrkan skall här markera att ”äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd, till människors hjälp och glädje” och fördjupad samhörighet mellan kvinna och man.

16. Övrigt – böner och bibelläsningar avsedda för vigningar

Söndagens högmässa är den naturliga platsen för alla vigningar. aKF avstyrker förslaget till en särskild serie av böner och bibelläsningar. Det skulle för domkyrkoförsamlingarna leda till att kyrkoåret slets sönder.

17. Övrigt – Synden

Läsningen om ursynden (1 Mos 3:1–6) föreslås avskaffad på Första söndagen i Fastan, och saknas i det nya kyrkoåret. Detta ligger helt i linje med den nutida tendensen att tona ner eller helt undertrycka frågorna om synd och skuld, vilket – i förlängningen – praktiskt taget upphäver hela Kristi frälsningsgärning; en syndlös mänsklighet är inte i behov av frälsning. 1 Mos. 3:1–6, som för den kristna världs-, historie- och människouppfattningen är grundläggande, måste naturligtvis finnas med i Svenska kyrkans evangeliebok. aKF avstyrker kommitténs förslag att den skulle utgå.

IV. Avslutning

Som inledningsvis yrkats och som här ytterligare utvecklats menar således arbetsgemenskapen, att det framlagda förslaget icke bör bli föremål för någon kyrkomötets ytterligare behandling.

2011-02-25 11:02