Artikel

Docent Dag Sandahl

Så blir Svenska kyrkans framtid

Föredrag hållet vid aKF:s kyrkodagar i Uppsala 1999. Replik gavs av Essie Adell, Anna Greek och Mikael Löwegren

Högkyrkligheten förlorade

Kyrkopolitiskt hade rörelsen förlorat redan i slutet av 1950-talet. Målsättningen hade varit att med all kyrkopolitisk kraft isolera, marginalisera och eliminera denna rörelse. Naturligtvis lyckades det. Statsapparaten stod bakom denna rensning. Men kyrkopolitik går inte att särskilja från andligt liv. Vigningsförbud och befordringsstopp fick följder - en hel andlig rörelse blev alltmer håglös.

Visst fanns det utrymme för gudstjänstförnyelse - men bara för en ytlig betraktare handlade det om högkyrklighet. I själva verket fick Svenska kyrkan se postmodernismen utveckla prålig liturgi, yta utan innehåll. Högkyrkligheten, så som den tedde sig när det begav sig, hade alltid ägnat sig åt teologi och kopplat samman liturgi och teologi till liturgisk teologi. Så var det inte längre. Det underliga var att så många aldrig såg det.

De låtsades högkyrklighet, höll liturgiska föredrag om den men att de till sist bara försvarade ritualism märkte de inte. Och försvarade, förresten? Detta var gångbart på ett sätt som skulle både förvånat och förskräckt för bara några decennier sedan. I glassighetens och ytlighetens tid passade liturgiska finesser. En läkare påminde sig sin gymnasisttid i Borås på 50-talet och kyrkoherdens svar till de gymnasister som ville förnya gudstjänsten: "Ni får göra vad ni vill så länge ni inte menar något med det." Just så blev det.

Högkyrkligheten hade inte haft det lätt. Till dels berodde det på att högkyrkligheten jesuitiskt snott sig kring sin egen svans för att få sina prästkandidater vigda. Många blev prästvigda men förlorade uppenbart så mycket av sin självaktning att de gav upp, lämnade bönegemenskaper och blev som alla andra. Det är begripligt.

Det blev inte lättare när dissidenterna via Svenska Kyrkans Fria Synod byggde upp det ekumeniska nätverk ur vilket biskopar och präster kunde få sina vigningar. Rädslan var stor att kyrkoapparaten nu skulle kunna kasta ut präster ur Svenska kyrkan - och det fanns många högkyrkliga som aldrig kunde tänka sig att lämna den kära sockenkyrkan och fira mässa i ett garage, som de sa. Elaka kritiker hördes muttra: "Hebreerbrevet. Jesus var utanför lägret men här är prästerna som mer tror kyrkan än något annat." Och Kyrkan (med stort K) är Svenska kyrkan. "Kyrkoförgudning" kallades sådant. Men det kanske bara var elaka kritikers magsura reaktion?

Konsekvenserna märktes i enskilda människor och i församlingar. I enskilda människor - prästkandidater som vägrades vigning fick bära ett sår livet igenom. Präster som gett alla sina bästa år i Svenska kyrkan fick stanna där de var och kunde inte få ta ansvar efter kompetens. Frustrationen och uppgivenheten var verklig. Många var de som håglösa väntade på pensionsdagen och sa: "Detta är en annan kyrka än den jag prästvigdes i."

Det är sant men sant bara därför att de själva inte tagit tillräckligt stort ansvar och handlat tvärtemot, byggt alternativ, undervisat människor, skapat medvetenhet och tilltrott människor eget ansvar. Alltså kunde man på några korta år se hur de hållningar dessa präster stått för raderades ut ur deras församlingar. Det hade, så var den bedömning som gjorts i Kyrkans Hus, inte varit möjligt att vända utvecklingen, att moderera eller hantera.

Administratörerna väntade tills läget blev ohållbart och trodde sig då kunna sy ihop någon lösning. Läget blev ohållbart men då fanns det inte längre människor kvar som var beredda att ta ansvar. När man skadat en fromhetsriktning hade i själva verket hela Svenska kyrkan skadats. Det insåg man inte. Den som något tänkt över kyrkan som en kropp borde ha begripit.

Synoden hade kommit till för att vara en gemensam rörelse - så var också målsättningen med Kyrklig Samling på sin tid. Av det gemensamma blev föga. Mönstret kunde kännas igen i andra länder. Gärna några som driver opposition men inte gemensam uppställning. När mycket blev för komplicerat nöjde sig präster med att vara kongregationalister; församlingen är min värld. Det utanför angår inte. Kyrkotankens sammanbrott var praktiskt och praktiskt betingat.

Rörelser som betecknades som gammalkyrkliga hade fått ett visst utrymme i all turbulens och under några år samlat människor, främst i Göteborgs stift och främst bland människor i aktningsvärd ålder. Att ge teologisk utbildning till människor som inte kunde bli prästvigda eller få tjänst i kyrkan var emellertid ett kortsiktigt projekt, som alla förstår. Resultatet var enahanda; gammalkyrklighetens andliga insikter togs inte till vara för det svenska kyrkolivet.

Sentimentalitet och brutalitet var den kombination med vilken Svenska kyrkan regerats. Sentimental fromhet och brutal maktutövning - inte som motsatser utan som delar i en helhet. Det var hur sjukt som helst. Och visst försökte man sig på allianser med de kyrkofrämmande - en gång en lesbisk fotograf. Hon tackade för uppbackningen - och de stabila inkomster hennes utställning Ecce Homo på sin tid gett - genom att begära utträde ur Svenska kyrkan. På sitt sätt var det symboliskt. Många var de som ville använda Svenska kyrkans lokaler och dra nytta av hennes hållningar för egna syften. Men mer blev det inte.

Några frågade om de prästbarn som tog hand om styrandet av Svenska kyrkan - i denna stora folkkyrka är kretsarna mycket små - verkligen hade förstått Svenska kyrkans faktiska läge. Styrdes de av något undermedvetet fars- och morsarv? Eller vad var det som gjorde det legitimt inte bara att acceptera att medkristna i den politiska korrekthetens namn hanterades nedrigt utan också medverka i skamstämplandet och kättarprocesserna? Var det helt enkelt så att dessa de styrande och de med ambition att styra trodde att minoriteten i sin kärlek till Svenska kyrkan skulle tåla hur mycket som helst, att det var fritt fram för mobbingen?

Det hela ter sig också så här i efterhand svårt att förstå. Mångas tillgivenhet, för att inte säga kärlek, till Svenska kyrkan tog slut. Kallnade, om man vill säga det bibliskt. Förkyldes, kanske det rätta uttrycket är. Och skadan blev gemensam. Det som kallas "klassisk kristen tro" bärs inte längre av Svenska kyrkan på det sätt som tänktes när i 1930-talets kyrkoväckelse Svenska kyrkan närmast identifierades med Kristi kyrka. Nå, det modifierades av Bo Giertz: Svenska kyrkan är inte Kristi Kyrka men Kristi Kyrka finns i Svenska kyrkan.

Nu kanske det fortfarande är så - men ingen säger det längre. Svenska kyrkan är i stället sin egen norm för vad som är Svenska kyrkans tro, bekännelse, lära och ordning. Den profetröst som skulle hörts har tystnat. Men organisationen är seg för det. Fortfarande finns pengar i systemet. Fortfarande utbildas kyrkoarbetare i religionsvetenskap i tanke att de därmed skulle bli teologer.

Uppgivenhet var hållning. Det gällde dem alla. De var förlorarna. Mest till tröst hördes: "Men våra böcker finns i alla fall kvar. Kanske någon någon gång kan ta vara på något av det vi lärde oss men misslyckades med." Tröst för ett tigerhjärta eller en djupare insikt om att Kyrkan är Guds, inte vår.

Jag vet inte. Jag vet bara att något gått förlorat. Det är bittert och svårt att se.  

Allt fortsatte som vanligt

Fast i ett längre perspektiv var det som var vanligt faktiskt mycket ovanligt. Kyrkolivet fortsatte men det blev allt svårare att i de aktuella trenderna uppfatta vad som brukat kallas "klassisk kristen tro". Till dels hade det med den nya kyrkoordningen att göra. De direkta valen till kyrkomötet gav särintressena brett utrymme; kristna homosexuella med Jonas Gardell som affischnamn, miljöintressenterna med krav att kyrkans skogar inte skulle säljas, synoden som en minoritetsgruppering men dock med.

De som fått det svårast att navigera i dessa trånga farvatten var biskoparna; "packet till vänster" som en kyrkomötesledamot föraktfullt kallade dem år 1999. Det var en rumslig beteckning mer än en politisk. Biskopskritiken var genomgående med den enda skillnaden att somliga av kritikerna fortfarande bad för biskoparna. Men sakläget var enkelt: biskoparna fick applåder när de sa det som passade rådande majoriteter. Annars stenhård kritik. Och att allt fortsatte som vanligt betydde att Svenska kyrkan tog små steg tillbaka - minskat antal medlemmar, få män i gudstjänsterna, färre och färre gudstjänster.

Detta fenomen hade börjat i slutet av 1980-talet. Gudstjänst sammanlysta i pastoratet, gudstjänst var tredje vecka, betydde en ryckighet med följd att också gudstjänstvana människor kom ur vanan att fira söndaglig gudstjänst. Utan debatt hade denna pastorala omprioritering skett och få, om några, hade insett konsekvenserna. Kyrkoordningens stadganden att det skulle firas gudstjänst i varje församling varje vecka hjälpte inte, i varje fall hjälpte det inte till att nyskapa en kyrkogångssed.

Inifrån gröptes systemet ur. Då var det inte möjligt att ens rekrytera centerpartister till kyrkoråden längre. Kanske var det som vid slaget vid Waterloo - och en del andra militära slag - det var inte fronten som bröt samman utan de bakre linjerna. Och det märkte inte ärkebiskopen eller de övriga företrädarna för kyrkosystemet.

Landsbygden var egentligen Svenska kyrkans fäste. Under en trettioårsperiod förlorades den, steg för steg. Få människor i gudstjänsterna gav alltså sammanlysningar och gudstjänster på oregelbundna tider. Det är värt att debattera om det var de lättjefulla prästerna som såg till att hamna på landet eller om de präster som hamnade där inte såg vad som faktiskt hade gått att göra och därför ingenting gjorde. Men de präster som fanns i tätorterna hade under hela efterkrigstiden inte funnit metoder för att möta människor och av detta svenska folk göra ett folk som tror Jesus, älskar honom och följer honom.

Ansvaret för detta faller tungt på dem som från 1950-talet och framöver bar ansvar i Diakonistyrelse, Centralråd och Biskopsmöte. Om sådant kan det enklast läsas i avhandlingar. Annars hör saken till det förtigna. Den enkla förklaringen till Svenska kyrkans oerhörda reträtt handlar i stället om en liten grupp "kvinnoprästmotståndare". Det är enklast att ha en minoritet att avleda missnöjet mot. Det var enkelt i den meningen att det bara blev så. Nödvändigheten skapade sig själv.

Likväl upprätthålls i detta nu kyrklig verksamhet. Men som en sökare uttryckte saken: -Jag skulle gärna vilja få ett grepp om vad kristen tro är men Svenska kyrkan ger mig inga handtag. Det är i andra sammanhang kristen tro utbreds och fördjupas; i karismatiska rörelser, i den romersk-katolska kyrkan när den är på plats i större städer och på somliga kyrkliga retreathus och kursgårdar. Till det kommer några församlingar som kallas "levande".

Svagheten är att de tycks så beroende av enskilda, lekfolk och ämbetsbärare och någon support från det kyrkliga systemet ges inte. Risken är uppenbar: församlingarna bärs i alltför hög grad upp av kyrkoarbetare - av det enkla skälet att kyrkoarbetarna behövs för församlingens skull. Men när en församlingsbyggare lämnar sin tjänst ser kyrkoetablissemanget till att ersätta med en annan som tänker och arbetar på annat sätt och då drar sig entusiasterna bland lekfolket tillbaka.

Till det kom rekryteringen av kyrkoarbetare. Präster och främst diakonissor rekryterades bland människor mitt i livet. Några uttryckte sitt intresse att arbeta med människor - med komplikationen att människor som sökte Gud ställde andra frågor och hade gjort andra erfarenheter än dem de rådfrågade. De ville något mer, något annat, än de välvilliga kyrkoarbetarna, de som rekryterats trots att de t ex inte fann kyrkogången och gudstjänstgemenskapen grundläggande viktig.

Några andra hade gjort andliga upplevelser, sett ljuset i tunneln - men deras tro blev egentligen väldigt privat och upplevelseorienterad. De hade genom religionsvetenskaplig utbildning inte fått några nycklar för att öppna Kyrkans skattkammare för människor som sökte den där skatten.

Trots att kyrka-stat "skildes" år 2000 har de politiska partierna försökt att behålla den avgörande kontrollen över Svenska kyrkan. En marxist såg detta närmast komiska förhållande och sa eftersinnande: -Ingen stat lämnar en ideologisk apparat utan kontroll. Det problem som svenska kyrkan brottats med sedan 1950-talet - att inte ha ett skolat lekfolk - gav utrymme för dessa politiker, från enfrågerörelser eller från partier av skiftande slag.

Svenska kyrkan tycks dock svår att marginalisera så länge begravningsverksamheten hör den till. Och med viss framgång har delar av Svenska kyrkans prästerskap förstått att knyta an till de sekulariserade festerna. Kanske var nyårsfirandet 2000 ett gränsmärke. I Linköpings stift skulle kyrkklockorna ringa en timme på nyårsnatten, åtta klockor sprack och fick gjutas om, det var som vid forntida kungabegravningar! Och må vara att invånarna i Norrköping resolut tröttnade på klockklangen efter 20 minuter - men det var ändå en symbolgest att kyrkan knöt an till folkets förväntningar, vilka de nu var.

Svenska kyrkan lyckades också samla upp de sönderfallande frikyrkligheten. Konsekvensen blev att somligt som förkunnats i frikyrkorna blev hållning i Svenska kyrkans församlingar - det blev församlingar med frikyrklig mentalitet under de medeltida valven. Men det blev också en del konstiga uppgörelser i Svenska kyrkan med sådant som aldrig förkunnats där. "Vi måste göra upp med talet om syndakataloger", ropade en medelålders man med förflutet i frikyrkan. De traditionellt svenskkyrkliga visste faktiskt inte vad han talade om.

Samtidigt försökte frikyrkosamfund på reträtt förgäves att ordna skarorna i nya grupperingar. Nybygget klarade sig, det som till sist kom att heta Tomaskyrkan, fd Svenska Missionsförbundet, utplånades. Tomaskyrkan markerade öppenhet för frågorna - och frågorna var man öppen inför men svaren blev aldrig klara. Det hela blev för välvilligt och utslätat. Därför fungerade det inte. Men Svenska kyrkan kom därför att på många ställen fungera som en paraplyorganisation.för diversifierade andliga intressen.

Det är naturligt för människor att sträva efter enighet men för beslutsfattande är enighet som cancer, hade en lärare om ledarskap en gång sagt. Man undvek stökiga, produktiva idékonflikter - sådana som varje frisk familj lever i. Samme lärare talade om sin uppfostran. Han och hans bröder bråkade alltid men var egentligen aldrig ovänner. När de produktiva idékonflikterna inte uppmuntrades, skapades en konstig enighet. "Enighet och tystnad men inte liv", sa någon. Kanske är det Svenska kyrkans kännetecken.

Medlemstalet, då? Stadigt sjunkande. Inte därför att människor skulle sakna religiösa intressen men därför att de inte var motiverade att höra till Svenska kyrkan. Hon hade inte varit Fädernas kyrka på tre generationer. Hon var inte längre kärast bland samfund på jorden. Så då så.

Konstigt nog blev det väckelse

Och konstigt nog hette hon Debora. Hon hade inte haft särskilt mycket kontakt med kyrkan, var döpt men inte konfirmerad. Kring 40 började hon fundera, sökte upp en präst - som hon inte visste särskilt mycket om - samtalade, läste, frågade, konfirmerades och frågade vidare i sin gudstjänstgemenskap. Plötsligt begrep hon, politiskt medveten, också något om det kyrkopolitiska läget, fattade att makteliten ljugit, förtigit, förnedrat. Hon upprördes. Det hon såg berättade hon.

Hon kom att fungera som pojken i kejsarens nya kläder. Människor såg och insåg. De accepterade inte. Den maktelit som tagit hand om Svenska kyrkan i tro och tanke att de var de folkliga, de inkännande, stod avklädda som enkla administratörer och drivna populister. Populister utan folk. Bistert sa någon: "Förr eller senare får den som går i samma riktning i motvind vinden i ryggen." Det gällde nu de tidigare dissidenterna. - Berlinmuren föll, sa någon annan. Då och där var allt förändrat.

Guds Ande är oberäknelig - men en spiritualitetsforskare la nyligen fram en längre undersökning där hon slog fast att alla beståndsdelar som väckelsen kunde dra nytta av hade legat obrukade, förbisedda i Svenska kyrkan. EFS hade tänkt sig vara den stora lekmannakraften och pekade på 1990-talet på de obrukade krafterna, lekfolket. Det var till dels rätt - men fel därför att EFS, som misslyckats med sin första evangelisationsuppgift, trodde sig dels ha patent på förnyelse, dels aldrig utvecklat en intellektuell reflektion kring sin egen identitet. Det kan sägas snällare: egentligen aldrig reflekterat över sin kallelse. Det fanns i rörelsen en slags elitism - också när den smög sig in i den kyrkliga apparaten. Den avvisades som så ofta tidigare.

Men i gemenskap med hög- och gammalkyrklighet i den svenskkyrkliga ram som kännetecknas av öppenhet kunde EFS-arvet bli till nytta och glädje. EFS fick ämbetsteologi av helheten i utbyte mot att ge en lekfolksteologi till helheten.

Det här var dock ingen process som gick smärtfritt. En kyrklig rörelse kan ha som sin uppgift att peka på förbisedda delar av tron - skapelse satt på undantag eller frälsning satt på undantag. I några tider måste en Jesus-väckelse komma, i andra tider påminnelsen om Guds Helige Ande. Men balansen är viktig, det påpekade för länge sedan Staffan Ljungman i en bok om väckelse.

Ledaruppgiften i kyrkan är att hålla samman allt detta till en helhet - och alltför få hade tränats till detta ledarskap. Därför begicks också misstag i ett konstigt bältesspännande de olika kyrkliga rörelserna emellan. Vi är bara svaga människor. Fast väckelsen visade sig just i detta vara Guds eget verk.

Trots mänsklig svaghet började ett mönster växa fram och kärleken till de medkristna ökade men kanske lika viktigt: en kärlek till det gemensamma svenskkyrkliga ökade. De olika tillgångarna var inte rörelsernas utan Kyrkans - ja, egentligen Guds! Plötsligt blev det väldigt inne att försöka förstå 1900-talets teologiska historia i Sverige. Och denna nya vurm kom att betona inte hur rörelser stod emot varandra utan hur de kunde inkluderas i något som kallades "svenskkyrklighet".

Gammalkyrklighetens styrka var dess själavårdserfarenhet - och just detta arv hade inte vårdats väl. Gammalkyrklighet hade alltför ofta identifierats med hållningar och gruppintressen. Men till Andens verk hör att locka människor att upptäcka det som finns och plötsligt började människor i glädje bejaka det de kallade "mänsklighet" och sökte just därför de djupare andliga erfarenheter som gör klart vad det är att vara människa, en svag människa men människa likväl. Här återupptäcktes Luther, frodig, bullrande, mänsklig men också fylld av andliga insikter. Här återupptäckte gammalkyrkligheten kyrkofäderna, inte bara Augustinus. Det blev ett bidrag till alla.

Högkyrklighetens verkliga styrka låg i kombinationen av teologi, gudstjänst och pastoral strategi. Där fanns en ekumenisk lidelse - och den var och är viktig - men kanske än viktigare, en nyupptäckt av högkyrklighetens svenskkyrkliga rötter. Gunnar Rosendal står staty i Osby. "Han var affischnamnet", sa man i Mellansverige - men mer än så. Han hade levt i en uppgörelse med gammal liberalteologi, han hade sina djupa rötter i gammalkyrklighet och han hade fångats av något som fanns i ungkyrkligheten. Han var inte ensam. Högkyrkligheten är i Sverige sprungen ur ungkyrkorörelsen - med del i dess sociala patos.

Här blev Bibeltrogna Vänner allas vänner. Källsöndringshypoteser och bibelkritik hade gällt som vetenskaplig hållning i ett sekel men med vetenskapliga hållningar är det så, att de omprövas. Mycket av det som skrivits visade sig vara utslag av vanlig västeuropeisk imperialism; orientaler förväntades vara vidskeplig och dumma sedda från den tyska professorsstolen i exegetik likaväl som i andra ämnen. Men så var det inte. Bibelglädje blev kristen livshållning, inte bibelmisstro. Det frigjorde somligt som funnits i svensk frikyrklighet och komplicerade annat. Särskilt debatten kring Första Clemensbrevet och insikten att det faktiskt skrivits år 69/70 förvirrade. Det finns en kyrkostruktur långt tidigare än man förr trott. Både pingstvänner och högkyrkliga fann nöje i detta.

Men vad var det som banade väg för väckelsen? Först detta att någon annan började ställa frågor om det som de kyrkokristna stegvis vants tro vara normalfallet för kyrkoliv; att somliga skulle marginaliseras för att elimineras. Debora hade sett hur Nationella Fronten i Frankrike hanterade sina meningsmotståndare i de kommuner där den fått makt. Hon kände igen mönstret. Men det var alltså politiska insikter som demaskerade det som varit vardag i Svenska kyrkan så länge.

I den undersökning jag nämnde sägs i förordet något om enskilda människors bön, trofasthet och vilja. Det är inre faktorer, omöjliga att mäta. Till det kom den kyrkopolitiska omsvängningen, den som kallas "låt tusen blommor blomma" och som var resultatet av Deboras frågor. Hon började, andra fortsatte. Men det blev efter Deboras frågor alldeles omöjligt att leva i avgränsningen mot människor som ville vara med i Svenska kyrkan, fira gudstjänst och ta ansvar där.

Den hållning som gällde i det utgående 1900-talet betraktades inte med fasa så mycket som med undran - hur blev det som då skedde möjligt? Fast någon sa: "Det kanske var det dike vi alla skulle köra så djupt ner i att vi och våra barn för lång tid framöver inte skulle göra om misstaget, ett misstag som nog sträcker sig från 1830-talet och framöver."

Erik Petrén, som på sin tid var en kyrkoanalytiker mer än de flesta, blev ihågkommen också för sina ord om Kyrkan som alltid haft det svårare med dem som tror för mycket än dem som tror för lite. Det som hände var att Kyrkan lite mer avspänt kunde hantera människors stora tro och brinnande engagemang.

Till väckelsen kom att höra ett aldrig tidigare skådat utbildningsprogram. Väckelsen ställde frågor som krävde svar, teologiska svar, svar från själavårdslitteraturen, svar om Kyrkans hela liv. Gamla böcker som lådvis körts till pappersinsamling blev eftersökta. Prästänkor som aldrig orkat röja bland det efterlämnade fick oväntade besök och bjöd unga teologer på Gevaliakaffe i glädje över att någon ville ta upp den tanketråd som deras makar levt för. Böcker i damm var inte längre ett tecken på att allt går mot sitt sönderfall.

Till det som hände hörde, och det är underligt, också en nyupptäckt av något som hörde ungkyrkorörelsen till: det kulturöppna för att inte säga kulturdrivande och det historiska. Här kände sig många människor indragna. Den medeltida stenkyrkan var ju trots allt också deras arv. Folklig var kyrkoförnyelsen när den kunde knyta an till de historiska sambanden, rötterna, och fördjupa dem. Det där som stod i psalmen om ångesten och det ovissa mumlet som skulle bytas i bön och lovsång besannades. "Genom ljusa valv skall brusa påskkoralers jubelsvall!" (Sv ps 233:4)

Detta föredrag kommenterades därefter av Essie Adell, Anna Greek och Mikael Löwegren.

2011-02-25 11:02