Artikel

F. Pär-Magnus Möller

Predikan

Högmässopredikan aKF:s kyrkodagar i Uppsala 2004; 13 sönd. e. Trefaldighet, 2 årgången

Vi lever bland ett folk som kommit bort från Gud. Det har fjärmats från hans kärlek. Det är ett vilset folk. Det äger allt, men har ändå inte det viktigaste. Det vet inte vart det är på väg och tar därför ibland beslut som inte är enligt Guds vilja – med det känner honom inte, så de gör i alla fall så gott de kan! Vi lever bland ett folk som längtar efter att komma hem, efter att bli älskat. Därför vandrar man från famn till famn, därför strävar man efter karriär och kändisskap, därför ropar man i allt man gör: Se mig, älska mig!

Men ingen förmår ge folket den kärlek de behöver och längtar efter – ingen - förutom vi. Vi har nämligen uppdraget att älska denna värld som Jesus gav sitt liv för. Och vi kan älska eftersom vi först har blivit älskade av Jesus. Vi har fått våra ögon öppnade av den Helige Ande och fått se hur illa ställt det är med oss. Vi har fått ana något av vår synd, och mitt i detta mörker har vi fått se Jesus ta på sig allt vårt onda för att dö med det. Och vi har fått möta Jesus ansikte mot ansikte i det nya trons liv han skänkt oss genom dopet och Anden. Vi vet genom detta vad det är att vara genomälskad trots allt – därför kan vi älska den värld Jesus gav sitt liv för.

Därför är vi också frimodiga. Vi har inget att frukta. Vår frimodighet får sitt uttryck däruti att vi ger i överflöd av allt. Begär någon vår skjorta får han vår jacka också, ber någon om hjälp med att bära hem kassarna från affären, sätter vi dessutom in alla sakerna i kylskåpet. Är någon fylld av ilska och slår oss, har vi ändå, i våra egna liv, erfarenhet av den kärlek som utstår också detta. Därför förmår vi vända andra kinden till. Vi är ljus i denna värld, vi ber för våra fiender och inte bara det: Vi älskar dem för de är som får utan herde och vi brinner av iver och längtan efter att få delge dem den kärlek vi själva tagit emot genom den store Herden i våra liv – så kär har vi Herren och så kära håller vi de som han en gång för alla gett sitt liv för!

Och visst är det sant att det är så här – och ändå inte. Visst vill vi älska Herren och alla dem han älskar. Visst vill vi vara hängivna och frimodiga och fullkomliga – men vi förmår så lite.

Retas Jesus med oss i bergspredikan? Vill han bara visa hur dåliga kristna vi är och vad lite vi orkar? Nej tvärt om. Jag tror han vill visa oss vad vi faktiskt förmår genom Guds rike som vi redan tillhör - om vi bara vågar upptäcker det.

För något år sedan mötte jag en äldre ämbetsbroder utanför en kyrka i Skåne. Solen sken, det var vår och vi skulle snart få fira högmässa – allt var bra. Han såg mig, vi möttes, tog i hand. Vi hade inte setts på en längre tid. Innan något annat hann sägas, tittade han mig alvarligt i ögonen och sade:
- Det är svårt nu!
- Har det hänt något? frågade jag oroligt men han skakade på huvudet.
- Jag menar läget i kyrkan! sade han.
- Jaha! svarade jag lättat.
Jag skulle vilja säga några ord till denna ämbetsbroder och till alla andra som känner igen sig i hans sätt att tänka.

Guds rike, som vi lever i genom dopet och tron, är något så oerhört mäktigt och stort att vi ibland har en förmåga att gå förbi det. Vi läser vår Bibel och vi menar oss tro på dess löften – och ändå lever många av oss som om Bibeln förkunnade en annan värld än den vi lever i. Men sanningen är att det bara finns en värld och i den världen är Jesus Herre.

Nu efteråt skulle jag vilja ha svarat denna missmodiga ämbetsbroder med den frimodighet som erfarenheten av Jesus skänkt mig: Hur kan du vara missmodig när du har tillgång till hela himmelrikets potential? Hur kan du vara missmodig när du, friare än många andra bröder och systrar ute i världen, fritt kan förkunna evangelium? Hur kan du vara missmodig när du får se att Guds rike ännu idag bryter in i människors liv och förvandlar dem – det sker ju hela tiden. Inte i gigantisk omfattning, men en och en överlämnar sig till Jesus och blir Gudsrikets bärare – hur kan du, när du ser detta hända, vara missmodig? Men så inser jag samtidigt att han kanske inte längre ser vad stort Gud gör – han kanske har blivit blind av missmod, hans ögon har blivit grumliga av gamla tårar.

Jag skulle vilja ta med honom till några som inte förstår vad svårt det är i kyrkan – några som relativt nyligen funnit Jesus. De är inte särskilt insatta i kyrkans organisation eller i de mest aktuella samtalen mellan kända teologer. De har bara upptäckt Guds rike i deras inre och i församlingen, inget annat. Men de brinner för att visa världen vad de upptäckt. Jag känner dem ganska väl, för de delar församling med mig och jag tackar Gud för att jag får se vad Gud gör genom dem.

När dessa personer läser sin Bibel och det står att det skall be för sina fiender, då går de till bikt och bekänner sin synd och ber därefter medvetet och aktivt för dem som de innan hatade. När de läser att de skall ge manteln också när någon ber om skjortan, då gör de en beräkning över sin ekonomi och inser att de förmår ge mer än de innan gjorde till goda projekt, och de gör det också. När de läser att de skall tjäna varandra med de gåvor Guds Ande skänkt dem, då söker de gåvorna aktivt och testar dem och plötsligt inser de att de har en uppgift i Guds rike. Och jag kan lova dig att dessa människor, som gör vad Jesus befaller, de får se hur mäktigt och stort Guds rike verkar här och nu. De förstår nog inte riktigt min dystre ämbetsbroder.

Jesus har gjort det enkelt för oss. Hur akademiskt utbildade vi än är så har Jesus ändå anpassat sitt rike som för barn och det är bara med barnaskapets ögon vi kan leva i och se Guds rike. De människorna jag vill visa min dystre ämbetsbroder är lite som barn. De är inte barnsliga – men de är modiga – barnligt modiga. Genom att konkret leva Guds rikes liv, får de erfarenhet av Guds makt och härlighet – därför lyser de också av Guds rikes kärlek. De förstår inte själv hur och varför - men jag kan se att människor dras till dem. De gör nämligen Guds rike synligt och det längtar människor efter. Det är underbart att lyssna till dem när de talar om vad de upptäcker i Guds rike och vad underbart Gud använder dem till.

Varför vill jag visa dessa personer för min dystre ämbetsbroder? Jo, för det är dags för honom att återupptäcka den första kärleken i Kristus, att vi först är älskade av honom. Kristus är densamme igår, idag och för evigt. Han är densamme idag som när han kallade dig. Det är inte han som förändrats – men kanske du. Jag tycker mig se att den onde grumlat blicken hos många trogna. Han har lyckat infiltrera missmod, hopplöshet och bitterhet i mångas inre. Och detta är långt mer farligt än något annat. Detta, mer än något annat, döljer Guds rike i vårt inre. Därför vill jag visa min ämbetsbroder att hoppet inte är ute – Guds rike är lika starkt som någonsin tidigare. Vi har inget att frukta. Den som har fått se något lite av hur Guds rike förvandlar människors liv kan inte frukta något annat än Gud.

Vad skall vi då göra för att våga se igen, om våra ögon nu blivit grumlade av misstro och bitterhet? Än en gång är det både enkelt och svårt. Det enda vi behöver göra är att handla som Jesus befaller oss: Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom, om någon vill processa om din skjorta, så ge honom din mantel också, gå två mil med den som tvingar dig att gå en mil med honom, ge och älska och be, till och för, dem som går dig emot. Det är allt. När du vågar dig till att, i alla fall en liten bit, följa Jesus på denna radikala, orimliga väg – då får du se hur gudsriket bryter fram i människors hjärtan. Och då kan du våga tro igen. Jag tror inte att det finns någon annan väg.

Förenklat kan man säga att de handlar om att våga tro att Jesus lever uppstånden mitt ibland oss. Vi måste helt enkelt lära oss att förhålla oss till Jesus som den levande person han faktiskt är. Han är här och när han säger att vi skall älska och tjäna bortom all rimlighet och gräns så måste vi ju våga tro att han också menar något med det.

Mina vänner i församlingen har lärt mig hur konkret Guds rike är – det är så långt ifrån teori man kan komma. När vi handlar på Jesu befallning blir han i handlingen synlig och Guds rike bryter fram. När vi kommer samman som Kristi kropp – syns den Jesus som annars är delad i många delar. Och Jesus kan ingen stoppa!

Vi ber om väckelse och skyller på andra då väckelsen inte kommer igång. Men vad vi glömmer är att i varje kristens hjärta har Guds Ande lagt hela Gudsrikets potential – till och med demonerna lyder dig då du äger Jesu namn – eller hur! Väckelsen behöver ingen annan än dig för att den skall blomstra fram i din närhet. Det enda du behöver göra är att låta Guds rike i ditt hjärta, Guds kärlek i ditt hjärta, få konkreta uttryck. Detta har mina vänner i församlingen upptäckt. De får vara Guds händer, och när de är villiga till tjänst får de också erfara att Gud ger sina händer den kraft de behöver.

Är du bitter, modlös, besviken på Kristi kyrka. Börja om från början. Bekänn din otro och res dig upp och gör Guds rike. Gör folk till lärjungar, låt din tro blomstra ut i handling.

Minns att vi har ett helt folk som väntar på att få ta emot det Gud vill ge dem genom oss. Det sker idag inte genom stora organisationer, det styrs inte från centralt håll – det sker genom dig och din efterföljelse. Älska och tjäna och hänge dig åt din medmänniska i Jesu efterföljd. Det gör ont och är obekvämt och nästan lite lagiskt – men det är Jesus som befaller oss – och det bär – Gud manifesterar sitt rike genom dem som ställer sig villiga till tjänst.

Detta förmår vi för vi har först av allt blivit älskade av Jesus som nu bor i vårt hjärta med sin Ande och gör oss fullkomliga.

Tack Herre Jesus för att du kallar mig till tjänst i denna värld. Hjälp mig att älska dig över allting och min nästa som mig själv så att ditt rike i mitt hjärta blir synligt för den värld som vandrar i mörker och vilsenhet. Herre, här är jag, sänd mig. Amen.

2011-02-25 11:02