Paulina Mariadotter kallades hem till Herren 1985. Då var jag den "sist komna". Jag hade levt med
sedan hösten 1982 och var ännu "syster på mognadsvägen", novis.
Mitt första möte med Paulina Mariadotter var mötet med det liv hon är Herrens Redskap för. Men det tog lång tid
innan jag förstod att det som jag såg i klosterlivet i och mellan de systrar jag mötte, också var ett möte med
Paulina Mariadotter. Som gäst såg jag henne bara en gång, vid nattvardsbordet i Vallby kyrka sommaren 1982 då
jag ofta var på besök i Mariagården i Vallby. Hon tog inte kontakt med någon av gästerna och det skulle aldrig
ha fallit mig in att ta kontakt med henne. Trots min ungdom kunde jag i stunden uppfatta att det inte var av
ointresse från hennes sida. Här var en människa som var avskild för ett enda och visste vad hon skulle och inte
skulle. Hennes hållning väckte mycket stor respekt i mig. Senare förstod jag att hon hade bett för mig länge
och levt med i stort engagemang för en ung, sökande människa.
Inte ens under de två första åren som provsyster och syster på mognadsvägen mötte jag henne, och fick heller
aldrig något löfte om att en dag få att göra det. Efteråt insåg jag att det var kärlekens omsorg om mig, som då
ännu var ung och oavgjord, och Paulina Mariadotters begränsade krafter (hon var då i 80-årsåldern). De skulle
tjäna ett enda: kallelselivet i dem som avgjort sig för att svara på GUDs kallelse och givit sig in under det
som hon, Paulina Mariadotter var Herrens redskap för.
Jag skulle aldrig ha klarat mötet med den omutligheten utan att själv vara avgjord, och kanske inte heller
varit fri till sann egen avgörelse. Hon avstod nyfikenheten att med egna ögon se "vad jag gick för", i tillit
till de systrar som hade ansvar för att ta emot en ny syster till att pröva och prövas. Däremot fanns alltid
möjligheten att skriva till Paulina Mariadotter, vilket jag också mer och mer gjorde. De svar hon efter Herrens
ledning skrev var alltid personlig livsundervisning.
I oktober 1984 skedde något avgörande i hela systraskapet. Paulina Mariadotter tog emot vissheten om ett
kallelseuppdrag från Herren, en "sista tjänst" i och för Mariafamiljen: att ta emot och bära in en helhetssyn
för hur Mariafamiljen skulle förbli en enhet. Hon hade burit Enheten och Helheten i Mariafamiljen under alla
år, i samverkan med dem som givit sig till enheten med henne. Hur skulle det bäras vidare, hennes tid på jorden
var begränsad. Ingen visste då hur begränsad den var, knappt sex månader.
Paulina Mariadotter gav allt för att Den Evangeliska Mariavägens Liv skulle leva vidare och Mariafamiljen
förbli en enhet. Hon visste att detta också måste gälla de yngre generationerna. De månader som följde var en
dyrbar, intensiv period då Paulina Mariadotter ofta samlade oss som då utgjorde den yngre generationen — också
den yngsta som nu visste att det gällde detta och intet annat — och därför tålde omutligheten. Det gällde att
vi ville det som Herren ville och att vi med våra liv ville förverkliga intentionerna på Den evangeliska
Mariavägen. Det gällde enheten med den generation som levt och givit sig sedan många år och som med sina liv
bar kontinuiteten i Mariafamiljen. Det gällde att vi alla såg Mariafamiljens Enhet och Helhet — vi fanns och
finns ju på flera platser i flera länder. Det gällde att några ville ge sig att tjäna denna Enhet och Helhet
och ge upp tryggheten att leva och tjäna bara på en plats.
Hon samlade oss ofta och gjorde ingen skillnad på oss. För alla gällde att ta konsekvenserna av det man givit
sig till. Där kunde ingen vara för ung. Men hon levde också i hög grad ut Kärlekens uppmuntrande värme till oss
som var de yngsta, när vi svarade med våra liv så långt vi hade öppnat oss. Hon bad alltid för alla kallade,
för alla kristna och för hela mänskligheten.
Mitt i denna intensiva period fanns också plats för mycken glädje. Den 12 december samlades vi till ett av
många samtal och efteråt utlystes till vår förvåning "Luciaafton" med glad och festlig samvaro. Där gav sig
Paulina Mariadotter lika helhjärtat som i det allvarliga samtal hon just givit alla sina krafter i! Det var
angeläget för henne att vi var och en verkligen skulle lära känna vem Helig Treenig GUD är. Ofta skedde det
genom livets egna processer som då kunde gälla någon eller några systrar. Men hon samlade oss också till
GUDs-ledd undervisning utifrån Bibeln, så att vi skulle se GUDs handlande ända från Skapelsen. Jag minns
särskilt att hon lyfte fram orden i 1 Mos 2:7: "Och Herren GUD danade människan av stoft från jorden och
inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse." — "Kom ihåg", sade hon "att GUDs
Ande kom före syndafallet. Livsanden från GUD var där först!"
När Paulina Mariadotter kallades hem till Herren den 27 mars 1985 hade hon fullföljt det uppdrag hon tagit emot
från sin Herre och uppdragsgivare: att vara Hans redskap för Den Evangeliska Mariavägen in i tiden. Men för
alla tider förblir hon — för oss som går den vägen — Herrens Redskap och Herrens Moders tjänarinna som vi har
att höra.
Till sist skall vi låta hennes egna ord tala i ett brev från 1982:
"DEN NYA KYRKANS SKAPELSE stod så enkelt fram i min själ! Så enkelt som allt GUDs handlande, ja — skapande är
!!! GUDs vrede — vid syndafloden — förvandlas genom årtusenden till GUDs Kärlek — vid inkarnationen. GUD och
människa kan åter mötas i tro och förtroende genom GUDs Son och Marias Son, JESUS KRISTUS — världens
Frälsare!
Och det var Han — denne Jesus — som grundlade Sin Församling, Sin kyrka och gav Sin Moder att vara Kyrkans
Moder. Detta skedde för ett tusen niohundrafemtio år sedan! Det är denna Kyrka Den Evangeliska Mariavägen
tillhör — om vi så än är Ortodoxa kristna, Romersk-katolska kristna, Evangelisk-lutherska kristna, metodister,
pingstvänner m fl.
JESU KRISTI KYRKA på jorden måste vara mångfacetterad! Ty GUDs 'Personlighet' kan