Väckelse eller stagnation
Tre scenarier för Svenska kyrkans framtid har Dag Sandahl tecknat. Jag ser egentligen ganska liten
skillnad på de två första "Högkyrkligheten förlorade" och "Allt fortsatte som vanligt." Alternativen där det
går åt skogen och alternativet där allt rullar på som nu flyter liksom ihop. Åt-skogen-alternativet fokuserar
visserligen mest på de inre kyrkliga förhållandena ("Något har gått förlorat...") - medan
det-fortsätter-som-idag-alternativet laborerar mer med förhållandet folk och kyrka ("Svenska kyrkan var inte
längre kärast bland samfund på jorden").
Men i båda analyserna tappar Kyrkan luften (eller tappar geisten, för att tala teologisk) och tappar därför
också med tiden mark - och människor. Och det ligger en verklig - av Dag väl inte avsedd? - poäng i det faktum
att dessa båda alternativ överlappar och går in i varandra. Insikten är att ett folk på marsch inte kan stå
still, för då går det bakåt. Upprätthållande verksamhet är nedmontering och alternativen är alltså i realiteten
bara två: framåt eller bakåt. Svenska kyrkans framtid blir alltså antingen stagnation eller väckelse. Något
tredje gives icke.
Den djupaste orsaken till att det är så, är att Andens liv inte kan lagras på burk. Likt mannat i öknen måste
Herren och Livgivaren tas emot på nytt - varje dag och i varje stund. Kyrkan kan inte, kan aldrig vila på gamla
lagrar; och än mindre förlita sig på gamla positioner. För att kunna bli ung på nytt som en örn måste hon på
nytt och på nytt återvända till hjärtats fattigdom och det totala beroendet av Gud. Det är epiklesens hållning:
att öppna sig mot Gud i bön om Anden efter Jesu befallning.
Maria, vägviserskan
Och vem ska kunna visa oss den vägen in i nästa millennium - om inte Maria, hon som verkligen tog emot Ordet i
sitt innersta och lät Anden helt uppfylla henne. Maria är böjningsmönstret för allt lärjungaskap, förebilden
för de troende och typos för Kyrkan.
Ängeln kom med bud till Maria, att hon skulle bära Gud till en väntande och längtande värld. Kallelsen drabbar
henne, väldig och underbar - och skrämmande. Hennes reaktion är djupt sund när hon säger: "Hur skall det ske?"
Är det inte just den fråga som oftast ställs när vi möts för uppbyggelse och vägledning? Vi hör de stora orden,
de rika löftena - men... hur skall det ske hos mig? I mitt liv, i min församling, i min Svenska kyrka?
1954 skriver F Gunnar om läget i Svenska kyrkan. Han tittar ut över kyrkolivet och ser avsaknaden av den
dagliga (eller ens söndagliga) Mässan, och det nästan obefintliga bruket av biktens sakrament. Han utbrister:
"Nöden är omätlig. Vi borde alla bli botgörare, men vi äro bara kverulanter."1 Kanske det är dags
att - efter ett halvt århundrade - ta honom på orden. Vårt alternativ till grälsjukan skulle kanske kunna vara
en botgörar-rörelse som drivs av kärlek till Kyrkan. En faste- och bönerörelse som bär lidandet i den egna
kroppen, och som bär denna arma Svenska kyrka inför Gud i ett uthålligt kärlekens Kyrie eleison. Men vi äro
bara kverulanter...
Inifrån fylls systemet med liv
"Inifrån gröptes systemet ur", säger du. Ja - men det är också inifrån som som det fylls med liv igen. Bara
inifrån. Och det som framför allt behövs är mycket bön och mycket kärlek. Det är inte främst nya, bättre
institutioner eller fler metoder som fattas oss. Vi behöver inte främst bättre program, nya strategier eller
mer pengar. Nej, "kyrkans kräftgång i vår tid handlar... om tillgången till andlig kraft"2 som
Hans-Erik Lindström formulerat insikten. Och Peter Halldorf fyller på: "Vi måste erkänna att det aldrig har
funnits en församling som varit så upptagen, så aktiv, haft så mycket verksamhet, men ställt i relation till
all sin aktivitet uträttat så lite i Guds rike, som den kristna församlingen i vår tid." 3
Du har helt enkelt fel, Dag, när du i så hög grad lägger väckelsens villkor primärt i det kyrkopolitiska och
det institutionella. Nu är det ju inget uppseendeväckande med att folk har fel. Det intressanta är att du har
fel på ett typiskt sätt. För det är nämligen precis tvärtom: det är inte väckelsen som föds ur (kyrko)kampen,
det är kampen som föds ur väckelsen. Ty inifrån fylls systemet med liv; bönens liv, Andens liv. Vi kan tänka på
vad Gregorius av Nyssa säger om Mose andliga ledarförmåga före och efter det möte där Gud visar sig själv i den
brinnande busken. Före gudsmötet "ansåg två stridande människor att han inte kunde mäkla fred"; medan han efter
det fått kraft att "tala till tiotusental".4 Först efter den andliga tillväxten kan han leda det
bångstyriga och knotande folket genom den förtärande öknen.
Nej till makten
Liksom Mose behöver vi först rening, upplysning och gudomliggörelse - för att kunna föra en kamp på Guds
villkor. Annars kommer vi inte att kunna undgå att föra kampen på systemets egna villkor. Makten möts av oss
med motmakt.
Vi måste först säga ett nej från djupet av oss själva till världens värderingar och metoder. Vi måste stå
verkligt fria gentemot maktsystemet. Och det kan ju förstås leda till att vi måste avstå från mycket. Det var
Johannes Döparens väg, som Peter Halldorf skriver: "Om traditionen fått sin gång hade Johannes, precis som sin
far, slutat som präst i den åttonde av de 24 prästavdelningarna i templet. Men Gud hade andra planer. Johannes
skulle inte sugas upp av det religiösa systemet. Han skulle utmana systemet och leda sin generation in i en ny
tid. Men för att inte bli förstörd av det religiösa livet i Jerusalem behövde Johannes söka upp ensamheten.
(...) När Johannes valde öknens ensamhet sa han nej till en karriär i den religiösa världen. Han sa nej till
mänsklig framgång."
Försök inte manipulera systemet, det är det som manipulerar oss. Bättre är att låta det ruttna, kollapsa av sin
egen fortgående destruktion. Det kommer att rasa, som allt som inte bygger på sanningen. Skulle inte denna
rörelse istället för att stånga våra pannor blodiga mot maktens murar hjälpa varandra att där vi är gestalta
ett liv i trohet mot den givna sanningen? Skulle vi inte satsa våra krafter på att förverkliga ett katolskt och
apostoliskt kristenliv i våra liv och våra församlingar? Låt oss säga ett fast nej till det s k kyrkomötets
självtagna auktoritet. Vi står upp och säger: "Vi erkänner inte denna politiskt tillsatta kyrkliga
rikskonferens anspråk - vi är katolskt troende och underkastar oss bara den katolska Traditionen: det som
bekänts alltid, överallt och av alla."
Detta är i nuvarande läge provocerande nog. Det fria och frigörande nej:et är alltid provocerande mer än nog
för makten. Detta nej är inte en lättare utväg, utan också den kommer att möta repression - och vi måste därför
alltid minnas den bärande sanning som Halldorf formulerat: "Gud har inte kallat oss att vara framgångsrika.
Bara att vara trogna."5 Och Marias ständiga jungfrulighet är också den ett tecken på just trohet. En
livslång trohet mot det uppdrag och den kallelse hon mottagit. Det första som behövs är att vi följer Maria.
Ja, det är på ett sätt det enda som behövs - för allt annat växer organiskt ur detta.
Bönens primat
Ty frågan "hur skall det ske?" behöver ju inte ställas uppgivet och missmodigt, utan kan också ställas
förväntansfullt. På den frågan får vi egentligen ett enda svar: Guds löften fullbordas genom att helig Ande,
den Högstes kraft, kommer över oss. Maria svarar då sitt "Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du
har sagt." (Luk 1:35-38) - "Och Ordet blev kött och tog sin boning bland oss." (Joh 1:14) Därefter - först
därefter - ger sig Maria ut på världens första missionsresa.6 Hon reser till sin släkting Elisabeth,
och där sjunger hon om... Guds väldiga gärningar i sitt liv:
"Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa
tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den mäktige ske med mig, hans
namn är heligt." (Luk 1:46-49)
Som förre ärkebiskopen av Canterbury George Carey har sagt: "Lovsång och tillbedjan är evangelisationens
hjärtslag."7
Ty "innan Gud kan göra det han vill genom oss måste han få göra det han vill i oss".8 Men detta är
ju så provocerande. När jag just tillträtt min nuvarande tjänst som präst i småländska Agunnaryd, läste jag i
Karmel om den snart saligförklarade Edward Poppe: "Den 16 juni 1916 anländer den nye kaplanen till prästgården
i S:ta Coletas församling i Gent. Hur skall han nu ta itu med sitt apostoliska liv? Efter att ha fått del av
kyrkoherdens råd och anvisningar, tillbringar den nye pastorn den mesta tiden i kyrkan under de två första
veckorna. Det är där, inför tabernaklet, i tystnad, bön och tillbedjan som pastor Poppe börjar sitt liv som
församlingspräst. Så lägger han en fast grund för sin verksamhet."9 Det var som att få en
välbehövlig snyting, mitt i min egen upptagenhet med att organisera och planera mitt nya liv. Det stod
plötsligt klart för mig att "om vi har lite tid för att vara ensamma med Gud är det ofta för att vi klarar det
mesta själv. Vår egen förmåga och skicklighet har blivit ett av de största hindren för Gud att använda
oss."10
Men dessa viktiga frågor och avgörande perspektiv glider du liksom hela tiden undan, genom att tala om
"enskilda människors bön, trofasthet och vilja. Det är inre faktorer, omöjliga att mäta." Men det är ju just
där som Gud förbereder det nya. Det är just detta liv som är omöjligt att mäta som måste prioriteras. Vad som
då händer beskriver du själv som att "ett nytt mönster växte fram". Och just det sker ju idag. Tydligast i den
lösliga gruppen runt tidskriften Pilgrim växer det fram nya mönster, nya möten över gränser och förskansningar.
Och det är där som den andliga längtan får ett svar i bön och vägledning. Det är i denna ekumeniska som
kontakten med rötterna ner i Kyrkans historia underhålls.
Jag har en bestämd känsla av att den högkyrkliga väckelsen nu håller på att bli omkörd på insidan. Vi är helt
enkelt inte intresserade av att samverka med det som Gud nu gör. Eller är det så att vi faktiskt inte ser...?
Men när väckelsen kommer från oväntat håll, det är också då som det prövas vad det var vi verkligen försvarade,
den sanna katoliciteten eller bara oss själva och vår egen framtid och trygghet. Är det kanske t o m så att vi
i denna rörelse bara värnar våra favoriter bland de liturgiska bruken, vårt sätt att göra saker?
Det omätbara är den bästa beredskapen för att kunna se vad Gud faktiskt gör; och för att frigöra oss till att
samverka med det. Att ta emot Ordet i tystnaden och ensamhetens mörker är det som måste prioriteras.
Säg ja till Gud
Och bättre än att teckna framtidsvisioner, är att teckna framtiden med korsets tecken. Viktigare än att se hur
det kan gå, är att se framtiden öppna sig - och där se Jesu ansikte avteckna sig. Han är där och väntar på oss.
Den viktiga poängen är att det är nu vi gör vårt val. Det är nu vi med Maria kan säga vårt ja till Gud. Och då
kan Magnificat bli en verklighet också i våra liv:
"Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och
rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att
förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid." (Luk 1:51-55)
- 1 Gunnar Rosendal Kyrka och ordensliv (S:t Eginostiftelsen 1954), s 53
- 2 Hans-Erik Lindström Det sjunger under skosulorna (Verbum 1997), s 25
- 3 Peter Halldorf Ungt ledarskap (InterSkrift 1987), s 39
- 4 Gregorius av Nyssa Mose liv (Artos 1991), s 55, 69
- 5 Halldorf Ungt ledarskap, s 39, 138
- 6 Stephen Cottrell "Mary the Evangelist", i Martin Warner (ed) Say Yes to God (Tufton Books 1999), s 49
- 7 Cit av Cottrell Mary the Evangelist, s 46
- 8 Halldorf Ungt ledarskap, s 39s 36f
- 9 Jean Simonart "På knä inför Närvaron", Karmel 1/99. Citatet fortsätter: "Det är också där
[inför tabernaklet] han varje morgon kommer att fördjupa sig i en timmes bön. Och vid dagens slut är det dit
han återvänder för att fullborda dagens verksamhet med ytterligare en halvtimmes bön. Det är också dit han
går för att hämta ny kraft när han är tom och utan iver. Skulle han bli alltför febrilt upptagen av för
mycket arbete, så är det återigen framför Eukaristin som han böjer knä, ofta en hel timme. Och denna timme
betraktar han inte som förlorad tid utan som en vinning."
- 10 Halldorf Ungt ledarskap, s 47