Artikel

Biskop Lindsay Urwin, OGS. Church of England

Vesperpredikan

Vesperpredikan hållen vid aKF:s kyrkodagar i Uppsala 1999

Jag vill tala med dig om Jesus. Inte så länge, för det är viktigare i varje form av gudstjänst att han talar till dig och du till honom. Jesus är allt. Han är ditt liv. Ditt dop - du kanske inte minns det; det var då du började dela hans liv.
Han är inte bara en vän man följer efter, någon man skulle vilja likna, som en TV-personlighet eller en skolkamrat eller en god granne eller ens din bästa vän. Nej, Jesus är inte bara någon att följa som man följer en förebild eller hjälte, fastän han levde sitt mänskliga liv så som Gud avsåg att det ska levas och alltså inte bara uppenbarar det gudomliga för oss utan också visar vad det är att vara människa fullt ut; att leva helt och fullt.
Han är del av dig, lever i dig på ett andligt sätt, som eld i din själ, gör dig till dig själv och gör dig till Honom. Du och Jesus tillsammans, och du och Jesus och hela Hans Kropp, hela Kyrkan - svarta, vita, unga, gamla, ämbetsbärare, lekfolk, ordensfolk och gifta, från Uppsala eller Stockholm, Horsham eller Hastings - tillsammans. Och du är tillsammans med Jesus och med alla som är med honom nu i vår tid och alla som varit med honom i alla tider. All tid är hans, och i honom är Petrus och Paulus, Erik och Ansgar, Birgitta och Benedikt våra samtida.

Vad tänker du göra tillsammans med Jesus?
Du har ett liv fullt av saker att göra, så mycket liv som detta liv tillåter - även om andras ondska kan rycka bort ditt liv. Sådant tillåter Gud, trots att han avskyr det. Denna världens suckar och klagan ljuder högt i himlen.
Gud vill att du väljer honom. Han skapar dig med den friheten. Han tillåter att du inte. väljer honom och han tillåter andra att inte välja honom.
Han vill glädjas åt omfamningen när du först kommer till honom, och när du kommer tillbaka till honom gång på gång.
Han har väntat på dig hela sitt liv. Han kände dig i moderlivet. Det blir inga överrumplingsmöten.

Jesus utmanar och irriterar världen. Han förbannas miljontals gånger varje dag. Han välsignas. och prisas miljontals gånger varje dag. Han avvisas och han tas emot, ibland av samma människa. Av mig också. Ibland är man trofast, ibland försumlig och glömsk. Men han lämnar dig inte. Han glömmer dig aldrig.Han är alltid trofast.
Tala med honom, be till honom, håll fast vid honom, gör hans liv till ditt liv. När du då utforskar och upptäcker vem du är, och det tar ett liv, ställer han frågan "Vem säger du att jag är?" Och när du svarar som Petrus: "Du är Kristus!" så är det början till ett liv av utforskande och upptäckter, och en evighet av glädje. Och precis som med Petri bekännelse är ditt bejakande av hans gudomlighet, ord som du uttalar, en insiktens gåva från Gud. Och det bejakandet innebär att det är tillsammans med honom och med Petrus som vi bygger Kyrkan.
Det är för dig som för Petrus: det är av Jesus du lär dig varifrån du kommer och vart du är på väg. Jesus visste att han kom från Fadern och skulle återvända till Fadern. Friden som ligger i att känna till varifrån du kommer och vart du är på väg är en gåva från Jesus till dig.
Att känna till att ditt liv är en gåva från Gud ger dig en självbild. I en värld som är fixerad vid bilder och intryck, ska du också vara medveten om bildens betydelse. För Gud har gjort dig till en bild av sig själv - sin avbild.
Men att återvända till Fadern, dit du är på väg, är inget du kan åstadkomma själv. Den resan kan du inte göra i egen kraft. Och du är i vilket fall som helst inte i skick att vara i Guds närvaro. Det anspråket vågar du inte resa. För om man nätt och jämnt klara av att leva med sig själv, hur ska man då kunna leva med Gud?

Tänk dig en ung man som ska dö. I Bibeln förutsäger Jesus att Petrus herden för hjorden, Herrens hjord, kommer att bli ledd dit han inte vill. Joh 21. Den unge mannen ville inte lämna den här världen. Han älskade glädje, omsorgen i sin familj, sin flickvän, den kroppsliga kärleken, ljudet av vinden i träden, vrålet från läktaren på fotbollsmatcherna, tickandet från en klocka, snygga modekläder, cappuccino, musik, att kunna andas...
Ingen, inte ens de som älskade honom mest, kunde vara med honom på den resa han inte vill göra.
Men en vän, någon kan kände dunkelt, på avstånd, var med. Det fanns en vän som var med honom, om löftet till värstingen håller. Som rövaren på den första långfredagen var den unge mannen ovärdig att vara inför Gud, i Guds närvaro, men Jesus kunde ta honom med sig om han bara tog hans hand. Som på en första eller andra träff när man är djärv nog att hålla sin hand så att den kanske, hoppas man, vidrör den andras, och man längtar efter att händerna ska mötas. Så vidrör Jesu hand din, i väntan på och längtan efter att du ska ta den.

När Jesus tar emot dig som sin vän, ska du vara klar över att det inte är en vänskap mellan likar. Han är inte din kompis. Han söker inte råd hos dig som en vanlig vän kanske gör ibland. Det han erbjuder dig kan du aldrig erbjuda honom. Han ger dig allt som är hans: enheten med Gud. Han ger dig ny livskvalitet: evigt liv. Han binder dig till sig genom att binda sig själv vid Korset. Hans vänskap är sådan att han tar emot dina misslyckanden och din oförmåga att älska och leva som Gud vill. Han står ut med din synd, Han bär den.
I sin död ger han dig liv.
I sin uppståndelse ger han dig liv.
Livet som var från begynnelsen. I evighet.

Ibland får jag frågor om den kristna människans ställning. Och hur det än är med den saken, så är en kristens ställning att se uppåt, se på Jesus på Korset. Se och inse att du har del i hans död, att du sargar Gud genom att inte vara alltigenom mänsklig så som Jesus är.
Det finns ingen kristen som inte är botfärdig.
Men än mer: Vi klättrar upp för att vara med Jesus på Korset och för att se världen med honom. Se människorna omkring dig utifrån Korset! Se dig själv!
Låt Jesus tala.
Ansträng dig att höra vad han säger.
Försök se hans sår.
Försök hålla hans hand.
Ta emot och lev i hand vänskap.

2011-02-25 11:02