Artikel

Professor Anders Jarlert

Var det bättre förr?

Föredrag hållet vid aKF:s kyrkodagar i Uppsala 1999

"Var det bättre förr?" Det är idag en i de flesta sammanhang helt orimlig fråga. Istället tycks det ju vara en modern dogm att allt var mycket sämre förr och har blivit mycket bättre nu. Ibland framställs det till och med som en förutsättning för vårt framtidshopp eller vår vilja till positiv förändring, att vi inser att det inte var bättre förr, utan tvärtom "blir bättre och bättre dag för dag".

För vår tids nymoralister skulle den underförstådda nyttan med att anlägga ett historiskt perspektiv vara att inse att vi vet bättre, handlar bättre och har det bättre än gårdagens människor. Därför skulle vi också ha rätt att sätta oss till doms över dem och deras gärningar, utan att i någon nämnvärd utsträckning gå till rätta med oss själva.

Många historiskt intresserade tror att "tillvarons mening avslöjar sig under själva utvecklingsprocessen, att den stegvis kommer allt mer i dagen". De betraktar den tidigare utvecklingen för att "förstå nuet och för att än ivrigare längta efter det kommande. De vet inte" - säger Friedrich Nietzsche i sin bok Om historiens nytta och skada (1998:35) - "hur ohistoriskt de trots all historia tänker och handlar".

När vi lämnar barndomens förhoppningsvis trygga, skyddade värld och blir fria ungdomar, eller lämnar andra skyddade rum för friare rymder, märker vi inte alltid meddetsamma vad vi mist samtidigt som vi vunnit något nytt. Därför behövs frågan "Var det bättre förr?" – för att vi skall kunna ifrågasätta inte bara dået utan också nuet.

Historiens tragik och historiens glädje är det faktum att allt som tillhör vår värld förändras. Jag minns en kväll när jag lagt mig, jag kan ha varit 10-11 år, att jag med djup smärta insåg att allt inte kommer att förbli som det är just nu, det vill säga att det som nu är nu, snart är förr. Och jag frågade: Varför? Det var barnets insikt om historiens tragik. Historiens glädje utgår från samma faktum, men skänker en annan insikt: att det finns en gräns i tiden för allt jordiskt lidande. Det finns förvisso gränser också i rummet, men det tycks inte finnas några gränser för lidandets djup i denna tidsålder - det har inte minst 1900-talet lärt oss. Då kan vi ana hur djup och stor historiens glädje är: det finns en gräns i tiden för allt jordiskt lidande, hur djupt det än är.

Som kyrkohistoriker har jag till uppgift att försöka visa hur det verkligen var. Då bör jag väl kunna svara på frågan om det var bättre förr. Hur det verkligen var? Den största svårigheten med den uppgiften ligger nog varken i att framställa den historiska verkligheten, det vill säga att historisera själva frågeställningen, eller i att försöka fastställa hur det verkligen var, det vill säga att kontextualisera frågan. Det besvärligaste är det lilla ordet det. Var det bättre förr? Vad i historiens myller skall jag ta fasta på? Vad var bättre förr och vad är bättre nu? Svaret på den frågan beror till största delen på vad jag just nu väljer att tala om. Den ständiga utgångspunkten måste därför bli att inte söka dölja, att inte medvetet välja bort det som tycks negera min optimistiska eller pessimistiska förförståelse av historien.

Jag kommer att göra några besvikna. Jag kommer inte att besvara frågan om det var bättre förr med att konstatera att det mesta faktiskt har blivit bättre nu. Jag kommer att göra också andra besvikna. Jag kommer nämligen inte heller att besvara frågan med att konstatera att i varje fall det mesta faktiskt var bättre förr. Tvärtom menar jag att för den som försöker distansera sig från den optimistiska utvecklings- och framstegstanke, som på många sätt genomsyrar vårt tänkande, är det viktigt att inte hamna enbart i en negation, ett avståndstagande från själva utvecklingen. Med andra ord: även om allt inte alls har blivit bättre nu, behöver det därmed inte nödvändigtvis ha varit bättre förr. Det kan ha varit så annorlunda att frågan helt enkelt inte går att besvara med ett enkelt ja eller nej.

Var det bättre förr? Den moderne historikern svarar alltså: det var annorlunda - det vill säga att så gör dock inte alla historiker. Bland kvinnohistoriker har frågan om det var bättre förr ibland tagit överhanden över den historiska förståelsen, så att man menat sig kunna konstatera till exempel att med reformationen och statsmaktens expansion på 1600-talet fick kvinnorna det allt sämre. Det finns också en mot-tes, som hävdar att kvinnorna tvärtom, med en mera marknadsanpassad ekonomi, fick det bättre. Den tredje ståndpunkten, som hos oss företräds av bland andra Eva Österberg, vill knappast se något enhetligt genussystem mellan könen under 1500- och 1600-talen. Den ståndpunkten kan kallas otydlig, men den hävdar samtidigt att tydligheten inte kan ha något egenvärde, när avståndet är långt och landskapet dunkelt. Frågan om det var bättre förr ter sig därför anakronistisk. Svaret beror på vilka grupper och vilka sammanhang vi närmar oss.

Tanken att det äldsta alltid också är det bästa är gammal i kristna sammanhang. I en version var den självklar till exempel under reformationstiden - självklar såväl för reformatorer som för traditionalister. Den sanna Kyrkan var den gamla Kyrkan, den som hade funnits alltsedan Abraham eller ända sedan det så kallade protevangeliet, löftet till de första människorna om kvinnans säd som skulle söndertrampa ormens huvud.

I vår tids teologi är tanken att det äldsta är bäst lika självklar, men nu i en helt annan tappning. Nu är det inte Kyrkan som fanns redan efter syndafallet, nu är det alltid den äldsta texten som har företräde och betraktas som den mest äkta. I den mån man räknar med en andlig inspiration och kvalitet knyts den gärna uteslutande till den förste, ursprunglige författaren - antingen det handlar om en bibeltext, en kyrkopsalm eller en annan text. Att man då ibland tycks utgå från en uppfattning av författarens roll och betydelse som är bestämd av romantiken och dess beundran för författarens originalitet, också när det gäller förromantiska texter, sägs däremot inte. I äldre tid var idealet ingalunda att författaren skulle vara originell eller unik, utan tvärtom så troget som möjligt följa såväl äldre förebilder som givna regler. Nu har det blivit självklart att den äldsta texten i alla avseenden också skulle vara den bästa, och senare tillägg eller bearbetningar avfärdas eller förringas a priori.

Enligt kyrkofadern Augustinus vandrar genom historien Abels efterföljare i kärlek till Gud bredvid Kains barn, som älskar sig själva och det köttsliga. Inte framsteg eller förfall, utan spänningen och kampen mellan dessa båda gemenskaper utgör historiens grundmönster. Dessa gemenskaper kan inte identifieras med kyrka och stat eller överhuvud taget med några yttre gemenskaper. Här i världen är de blandade med varandra. Gudsstaden konstituteras av Kristi herravälde och Andens gemenskap i kärlek med det eviga livet som mål. Den är en stad på vandring som lever genom sin tro. Den augustinska historiesynen ger inte utrymme åt förenklade framstegs- eller förfallstankar. En utveckling äger rum såväl i världsstaden som i Gudsstaden. De båda städernas invånare når allt längre i sin respektive riktning. Gudsstadens människor blir i enlighet med sin grundläggande inriktning sannare, medan världsstadens människor på motsvarande sätt blir ondare. På frågan om det var bättre förr skulle vi alltså med Augustinus kunna svara att det har ständigt och på samma gång blivit både bättre och sämre, och kommer att fortsätta så tills historien är fullbordad.

När professor Birgitta Odén i maj 1999 promoverades till teologie hedersdoktor vid Lunds universitet ställde hon den kritiska frågan: "Var det något som försvann i den individuella frihetens bakvatten?", och pekade på hur det svenska samhällets liberalisering under det sena 1700-talet och 1800-talets första hälft förde med sig inte bara större frihet och nya möjligheter för individen, utan också ett kraftigt ökat våld mot äldre och en stegrad självmordsfrekvens. Var det bättre förr?

All historisk utveckling har ett janusansikte. Det gäller inte minst om den tekniska utvecklingen: röntgenkameran och atombomben är exempel på två, tydligen ofrånkomliga sidor av samma mynt. Var det bättre förr? Inför vårdkrisen kan pessimisten frestas att säga att det alltid varit illa, till exempel för psykiskt sjuka - nu likaväl som förr!

Vilka teologiska aspekter har man då efter Augustinus lagt på frågan om det var bättre förr? Är kyrkohistorien, som det ibland har påståtts, ett ständigt avfall från evangeliet? Så såg många av de lutherska fäderna saken. Den radikala pietismen, särskilt Gottfried Arnold med sin så kallat opartiska kättar- och kyrkohistoria, drev förfallstanken till dess spets: de förföljda hade alltid haft rätt. Sådana angrepp bemöttes. Så konstaterade till exempel den blivande Växjöbiskopen Gustaf Adolph Humble år 1728 i sin bok NOVATOR ATAKTOS helt nyktert, att "allena där, kan Kristendomen sägas vara förfallen, varest han tillförene hel och hållen varit. Hel och hållen har Kristendomens rätta övning aldrig någorstädes varit: blir ej heller så länge världen står" (28 f.). Sanningen i dessa ord kan vi iaktta såväl i Kyrkans som i församlingarnas och enskilda kristnas historia.

När man idag beklagar sig över Svenska kyrkans tillstånd och säger att det var bättre förr, handlar det ofta om kyrkans ordning, om politiseringen av kyrkan, och om den dåliga förkunnelsen. Vi har just fått en ny kyrkoordning. Den kan på goda grunder kritiseras, både för det som står där och för det som saknas, också för det sätt på vilken den har antagits av ett partipolitiserat kyrkomöte. Var det bättre förr? När 1686 års kyrkolag skulle antas av riksdagen, och biskopen i Viborg, Petrus Bång, begärde att få den uppläst i sin helhet eftersom alla ännu inte hunnit se den, menade ärkebiskopen "det vara myckit betänkeligt, sedan Kongl. Maj:t har henne approberat och underskrivit". Just denna, på ett kyrkorättsvidrigt sätt införda kyrkolag, skulle senare vid åtskilliga tillfällen visa sig vara ett gott skydd för kyrkans lära och ordning. Kanske kan vi våga vänta oss att Gud använder också den nya kyrkoordningen till välsignelse för sin Kyrka, på ett sätt som vi idag inte kan föreställa oss. Vågar vi inte tro det, ja då kan vi förvisso säga att det var bättre förr, ty då trodde man Gud om större ting än dessa. Nu är det ju lätt att invända att 1686 års kyrkolag trots sin blandning av statsabsolutism och renlärighet vilade på en mycket solidare grund, såväl juridiskt som teologiskt, medan den nya kyrkoordningen brister redan i grundritningen. Ofrånkomligen är det så, men frågan kvarstår om vi inte vågar tro att Gud kan använda också den nya kyrkoordningen till att göra något annat och mera än vad dess nutida arkitekter avsett.

Andra viktiga frågor om kyrkans ordning kommer jag inte nu att gå in på. Jag vill dock bara påminna om att ännu långt fram på 1700-talet förrättades prästvigningar även av domprosten i Uppsala, av superintendenter och av biskopar som inte var biskopsvigda. Detta förhållande kan ges olika tolkningar, men fakta är ofrånkomliga. Var det bättre?

Politiseringen av Svenska kyrkan har idag tagit proportioner som aldrig förr - eller? Det är lätt att konstatera att partipolitisering av modernt slag för bara ett halvt sekel sedan var främmande. Men kyrkan har varit politiserad också förr, i andra former än partipolitikens. Kejsarmaktens avgörande av kyrkliga frågor i väst och i öst, eller det senmedeltida episkopatets på många håll totala politisering, som hos oss kulminerade med Stockholms blodbad, där två biskopar helt rättsvidrigt avrättades, dessutom utan att ha fått möjlighet att ens gå till bikt, är bara några exempel. Pastoratshandeln i slutet av 1700-talet, då herdetjänster såldes och köptes som andra varor, är ett annat. Vi kunde fortsätta med andra exempel, som mission och politisk kolonialisering. Politisering är en fara och en frestelse som Kyrkan alltid och i olika former har att möta. Idag är den inbyggd i den kyrkliga organisationen från lokalplanet och ända upp. När det nuvarande systemet förr eller senare rasar, då kommer den gamla frestelsen istället att uppträda i andra former.

Men även när partipolitiseringen varit mindre, har kyrkans följsamhet mot statsmakt och allmän opinion ofta varit mycket långtgående. Under de senaste decennierna har Svenska kyrkan i stort accepterat utvecklingen i abortfrågan. Det gjorde man också under 1930-talet i den på senare år så uppmärksammade steriliseringsfrågan, trots vissa tydligt kritiska synpunkter. Mellan 1935 och 1945 tillämpade Svenska kyrkans präster i stort sett lojalt de tyska raslagarna vid hindersprövning av tyska medborgare på de svenska pastorsexpeditionerna, och förnamnen Israel och Sara skrevs under några år in i de svenska kyrkoböckerna även för döpta kristna av judisk börd, förutsatt att de var tyska medborgare.

Förkunnelsen så. Den var väl ändå bättre förr? Den frågan hänger samman med förändringen av hela gudstjänstlivets struktur. Ännu för några decennier sedan var gudstjänstlivet över hela landet uppbyggt på likartat sätt. Man kände igen sig vart man kom. Det gällde också förkunnelsen. Den hade sina dalar också då. Själv minns jag med särskild olust en predikan på 8. söndagen efter Trefaldighet för ungefär 25 år sedan, då den trånga porten och den smala vägen framställdes som identisk med allmän skötsamhet och ordentlighet, medan den breda vägen identifierades med ett utsvävande liv i sus och dus. Ett närvarande barn fick inför skolstarten veta att vandringen på den smala vägen betydde att göra sina läxor.

Moralismen är inte ny. Men det fanns förr en slags normalpredikan som ändå ofta innehöll något både om Frälsaren, om nådemedlen, och om frälsningsvägen. Den kunde vara både tråkig och otydlig, men den hade ändå någon beröring med det som de gamle kallade själens angelägenheter. Idag är det inte så. Men var det bättre förr? För ett halvt sekel sedan var det nog ofta det, men också på förkunnelsens område har det gått upp och ner. När Henric Schartaus domprost i Lund predikade över evangeliet om bröllopet i Kana handlade predikan inte bara om vattnet som blev till vin. Eftersom han var så intresserad av god mat, skall han också ha talat om vad man åt för något där i Kana. En av dennes närmaste företrädare blev domprost vid 84 års ålder. Schartaus efterträdare som häradsprost, å andra sidan, var swedenborgare. Var det bättre förr?

Onekligen var det så att fler människor kom inom hörhåll för evangeliet förr. I väsentliga avseenden var förutsättningarna bättre. Men togs de tillvara? Det talades ibland länge och mycket om kyrkans stora möjligheter. Men hur användes de?

Frestelsen att fly till en slags överhistorisk föreställning om hur bra det var "once upon a time" gör sig lätt påmind. Ser vi tillbaka visar det sig att man gång på gång har sagt att nu har det gått så långt att den yttersta dagen är nära. Inför förra sekelskiftet sökte man gärna harmonisera den djupaste pessimism med den yttersta optimism. Karlfeldt talade om "ett sekel till av tårar, av höstar, sörjande förspillda vårar", men samtidigt om "omsider kornrikt sälla sabbatsår". Sekelskiftesutopin fick sitt kanske mest populära uttryck i Olle Thunmans gånglåt, som sedan under 1900-talet sjungits av miljoner skolbarn: "Till det sagoland som skiner Av kristaller och rubiner Nu gånga vi till Fågel Fenix land". Oscar Krook konstaterade till och med att "på det hela taget gick färden in i det nya seklet 'över daggstänkta berg'". En viktig förutsättning för denna profana eskatologi var den tanke på ett tusenårsrike som i den pietistiska kiliasmens form på många håll ännu var levande för 100 år sedan. Man föreställde sig att när det antikristiska väldet hade nått som högst, skulle en ljus tid komma, med utvecklingsmöjligheter som aldrig förr åt Guds rike.

Idag har förfallet verkligen gått mycket långt, inte minst i Kyrkans förkunnelse och livsformer. Men - och det är ett viktigt men - därför att mycket har blivit sämre nu, kan vi inte alls säga att allt var bättre förr.

Å andra sidan finns det verkligen lägen, där man uppfattar sin situation så att det tycks bli möjligt att konstatera att det hela faktiskt var bättre förr. Åtminstone vid ett tillfälle i Israels historia återges läget alldeles avgjort så. Det var när Israels barn knorrade mot Mose och Aron i öknen och sade: "Ack att vi hade fått dö för Herrens hand i Egyptens land, där vi satt vid köttgrytorna och hade mat nog att äta!". Då var det lätt för dem att konstatera, att de trots ofrihet och tvång ändå haft det bättre förr. Men Herren ville något annat. Han ville göra något annorlunda och bättre. Därför var det nödvändigt att först föra folket ut i öknen.

I nya versioner, som en principiell motsättning mellan kyrka och kristendom, har den gamla förfallstanken återkommit särskilt hos Søren Kierkegaard och i den liberala teologin, till exempel hos Adolf von Harnack. Vi möter också den motsatta uppfattningen: att kyrkohistorien skulle beskriva en uppåtgående rörelse, i linje med hur Hegel tänkte sig den historiska utvecklingen, och som olika slag av utvecklingsoptimism alltjämt, trots två världskrig, ihärdigt predikar för oss.

Gentemot dessa ensidigheter presenterade Karl Holl i början på 1900-talet sin lösning på problemet, nämligen att sjunkande och uppåtgående alltid äger rum samtidigt. I sin lilla skrift Urkristendom och religionshistoria (1925:61) frågar han: Hur skall vi förklara detta? Är det så att vidskepelsen, det som drar neråt, har sitt hemvist hos massorna, medan framåtskridandet sker där uppe, hos de bildade? Nej, säger Holl. Kyrkohistorien lär överallt tydligt, att det ofta nog är de bildade som för in det som är främmande för kristendomen. Och - vad som gör det så komplicerat - åtminstone till en del är det samma människor som främjar förståelsen av evangeliet och som vanställer det. Som exempel nämner han Clemens Alexandrinus och Origenes.

Kristendomens historia följer inte någon jämn linje. Den är tvärtom en ständigt upprepad brytning med det nyss förflutna. Så säger Holl något som kanske just i vår tid är värt att ta fasta på: "det synes mig obestridligt, att det som uppträder som förvillelse ändå oavsiktligt kan leda till något djupare, som slutligen medför övervinnandet eller undanskjutandet av villfarelsen" (s 63). Vad han kallar "grumlingar och vanställningar" fungerar, säger han, "åtminstone som eggelsemedel för utvecklingen".

Så måste vi rikta frågan också inåt: Var jag bättre förr? Ja och nej - det beror på. Men jag var annorlunda. Har jag relativt nyss blivit medveten om eller fått aktiverad min gudsrelation, ja då vet jag väl att jag var sämre förr. Har jag länge levt i tron på Kristus i Kyrkans gemenskap, då vet jag väl också att jag har inte blivit bättre. Jag har fått se mer av mig själv och mitt mörker, och mera av Kristus och hans ljus, men blir inte hela frågeställningen just därför på något sätt omöjlig? Det är som om vi skulle fråga om Kristus var bättre förr - och den frågan vore ju absurd. Kristus är densamme igår, idag och i evighet. Därför är det alltid bättre hos Honom, oavsett om det är förr eller nu eller evighet.

Men verklig kontinuitet med Kristus kan inte åstadkommas varken genom att bryta med frälsningshistorien eller genom att försöka upprepa den. Den för Kristi Kyrka så avgörande kontinuiteten och förbindelsen med Kristus är traditionsburen, men den lever endast i förnyelse, när den ständigt på nytt tas emot från Kristus själv.

Var det bättre förr? Att i evighetens dimension behöva besvara den frågan jakande, vore i sanning fruktansvärt. Att däremot i evigheten kunna besvara den frågan nekande, det är en kristens tro och hopp. Att medan vi lever här på jorden längta tillbaka och tycka att det var bättre förr, det är en frestelse, en prövning, kanske en anfäktelse. Jesus säger ju till och med: "Den som ser sig om, när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike" (Luk 9:62). Frågan om det var bättre förr kan alltså få förlamande effekter för Kyrkans och den enskilde kristnes liv och tjänst idag.

Vore det då inte bättre att alldeles låta bli att syssla med det förgångna? Redan hos Jesaja (65:17) lovar ju Herren: "Ty se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord; och man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka därpå". Men när kyrkor och enskilda kristna gör sig historielösa, då låtsas man i själva verket ofta som om man inte längre levde på jorden, utan redan i nya himlar eller på en ny jord. Här finns det två diken: antingen förväxlar man Gudsrikets "ännu inte", med dess "redan här" - det har varit det vanliga under gångna tider (till exempel reformationsprofeten Johan av Leyden, men också 1800-talets Albrecht Ritschl), eller så har man gått till motsatt ytterlighet och helt enkelt upphört att räkna med möjligheten av historiens slut och ett förverkligande av löftet om nya himlar och en ny jord. Båda frestelserna är aktuella idag, men den sistnämnda torde vara den utan jämförelse vanligaste. Just därför att man inte räknar med ett verkligt slut på denna tidsålder, lever man som om den i ett slags symbolisk mening redan vore slut, och därför bryr man sig inte om historien. När en kristen människa inte alls bryr sig om hur det var förr, kan man alltså befara antingen att hon tror sig redan leva på en ny jord eller att hon slutat tro på löftet om nya himlar och en ny jord.

Men att ur ett kristet perspektiv bry sig om historien, och särskilt Kyrkans historia, det är något annat än att påstå att det var bättre förr. Det är istället att fråga hur det var, att söka förstå det, och att fråga vad vi kan lära av det. Med den inställningen blir det möjligt att ta vara på och utveckla det goda arv som vi har fått, samtidigt som vi är vakna för de frestelser som i ständigt nya former präglar hela denna tidsålder.

Det finns koncentrations- eller knutpunkter, såväl i Kyrkans som i en församlings eller en enskild kristens historia, där Guds verk och vilja syns och hörs tydligare än vid andra tillfällen, kommer oss närmare, och lättare tycks kunna tas emot. De knutpunkterna får vi ta vara på, såväl i historien som i nuet. Det gör man knappast genom att stanna vid frågan om det ändå inte var bättre förr. Snarare sker det genom att man, liksom Bibelns människor, ser Guds gärningar med våra fäder och mödrar, fäster sig vid Hans löften, och ber om Hans hjälp idag och inför framtiden.

Var det bättre förr? - den frågan bör få oss att verkligen våga närma oss det förflutna, vårt eget likaväl som vår församlings, vår kyrkas, vårt lands och vår världs förflutna. Tar vi det vi då möter på allvar, då inser vi också att frågan är felaktigt ställd. Det är fåfängt att fråga om det var bättre förr. Predikaren säger (7:11): "Spörj icke: 'Varav kommer det att forna dagar var bättre än våra?' Ty icke av vishet kan du fråga så."

I de mer eller mindre annorlunda och sins emellan olika sammanhang som vi möter i historien, förlorar frågan till stor del sin relevans. När vi möter dåets människor som levande och verkliga, ser deras glädjeämnen och bekymmer, ser deras förhoppningar och ansvar, ser deras tro och kärlek, får vi nya perspektiv på vår egen situation och våra relationer till Gud och människor. Vi får nytt mod och hopp.

Frågan om det var bättre förr, behöver ställas in i sitt större sammanhang och besvaras med apostelns ord: "Glöm inte dem som har varit era ledare och talat Guds ord till er. Lägg märke till vad deras liv ledde fram till och kom ihåg deras tro. Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i all evighet." (Heb. 13:8)

2011-02-25 11:02