Artikel

Professor Bengt Holmberg

Påverkar forskningens Jesus trons Kristus?

Föredrag hållet på teologiska dagen vid aKF:s kyrkodagar i Uppsala 2000

I slutet av år 1998 berättades det att det hade ägt rum ett mirakel i Födelsekyrkan i Betlehem. Det bestod i att ett kristusansikte som var målat högt uppe på en av kyrkans pelare till höger om koret hade blinkat, som om Kristus grät. Kristus har fortfarande anledning att gråta över Jerusalem och mycket annat, men eftersom ansiktet målats där för flera hundra år sedan och aldrig förut setts blinka, var det anmärkningsvärt. Jag bodde under den tiden bara några kilometer bort (på Tantur Ecumenical Institute for Theological Studies, varifrån man kan se Födelsekyrkans tak), så jag var inte sällan där i kyrkan, och varje gång tittade jag en stund på ansiktet uppe på pelaren, men såg aldrig minsta rörelse. Det var inte så underligt, kanske, eftersom den grekisk-ortodoxe patriarken Diodoros av Jerusalem, förklarat att detta var ett genuint underverk, men att det bara kunde ses av den som hade rent hjärta.

Där har vi problemet – och det är ett problem även för den historiker som tror att Gud kan göra under: Kan man som bevismaterial i en historisk fråga tillåta sådana vittnesbörd som inte kan ses av alla? Kan sann historia (eller åtminstone kyrkohistoria) bara presteras av de renhjärtade? Eller för att komma in på dagens ämne: kan framgångsrik Jesus-forskning bara bedrivas av kristustroende? Om frågan lyder: "Kan en sann tolkning, en verklig förståelse av Jesus Kristus bara presteras av den som är förenad med honom i tro?", då är jag beredd att svara JA. Men historia? Tillhör det inte själva definitionen av vetenskaplig historisk forskning att den kan utföras av alla som har tillgång till källmaterialet och har ett tränat intellekt? Om det är så, skulle jag säga att de renhjärtades påståenden om att Kristus-bilden på Födelsekyrkans pelare har blinkat inte kan användas som argument i en vetenskaplig diskussion av om det har hänt eller ej. Deras vittnesbörd kan nämligen inte underkastas öppen, intersubjektiv prövning, eller på vanlig svenska: de kan inte bekräftas av andra iakttagare.

Den historiske Jesus

Det som inträffade i europeiskt kulturliv för drygt 200 år sedan var att just samma krav på intersubjektiv prövbarhet, eller som man sade då: förnuftighet, anbringades på evangeliernas berättelser om Jesus som undergörare och profet. Och det ledde till att man i rimlighetens namn reducerade alla övernaturliga drag och övermänskliga anspråk från Jesus och om Jesus till samma kategori: ur historisk synpunkt icke-acceptabelt b evismaterial. Följden blev ett skarpt åtskiljande av "den historiske Jesus" och den kristna bild av Jesus som ges oss i evangelierna. Den grundtanken: att den verklige, den ”historiske” Jesus som man sa, självklart måste ha varit annorlunda än vad vi kan läsa i evangelierna, den blev kvar ända in i vår tids forskning, kulturliv och allmänna opinion. Varför var det självklart? Jo, det var självklart för 1700 och 1800-talets förnuftiga eureopéer att ingen människa kan göra under, och än mindre uppstå från de döda. Och om Jesus inte var en vidskeplig megaloman, kunde han inte heller på allvar tro att det finns onda andar, eller tänka gudomligt om sig själv. Men eftersom Jesus var ädel, måstehan ha varit annorlunda än vad evangelierna berättar om honom. Eftersom en modern historiker arbetar kritiskt och använder den s k analogiprincipen, vilken innebär att händelser utan analogi i vår egen erfarenhet inte kan inträffa, så måste han eller hon från det som berättas i evangelierna dra bort både (a) allt det som är övernaturligt – mirakel, profetia, änglabesök, uppståndelse från de döda, osv, och (b) det som är kristet tendentiöst, dvs som uttrycker den kristna tron på Jesus. Man uttryckte det så att den historiske Jesus måste frigöras (liberaliseras) från den dogmatiska kristustrons fjättrar, och det är därifrån vi har uttrycket den liberala Jesus-forskningen – ett historisk arbete som frigör sanningen om Jesus, så att han framstår så nobel som han var.

Metodologisk naturalism styr Jesus-forskningen

Axiomet att den historiske Jesus måste ha varit annorlunda än den Kristus som den kristna tron målat i evangelierna och NT har styrt den liberala Jesus-forskningen ända sedan 1778 och in i våra dagar. Som forskningspraxis styr den också ett av nutidens främsta historiska arbeten om Jesus: den amerikanske exegeten John P. Meiers lysande bok om Jesus, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus(varav två band på sammanlagt 1.600 sidor hittills utkommit, 1991 och 1994). För att förklara hur han går tillväga skriver han: tänk er en "konklav" med fyra konfessionellt olika men sakkunniga exegeter (katolik, protestant, jude, agnostiker) som låsts in på spartansk kost i Harvard-bibliotekets innanmäten, och (som kardinaler vid påveval) inte släpps ut förrän de presenterat ett gemensamt omdöme, inte om påven, utan om vem Jesus från Nazareth var och vad han avsåg i sin tid och värld. Ett sådant konsensus-dokument kan bara baseras på rent historiska källor och omdömen, medan det som endast tron kan omfatta beträffande Jesus inte kommer med. Inga utsagor om att Gud gjort det eller det kan tas med, eftersom vetenskapen i enlighet med sin metodologiska naturalisminte kan uttala sig om det övernaturliga. 1"Naturalism" är uppfattningen att endast "naturen", det empiriskt iakttagbara universum som finns omkring oss existerar, däremot inget övernaturligt, inga andar eller änglar, ingen Gud. Metodologisk naturalism är alltså en historikers val att i sin forskning resonera som om den världsåskådningen vore sann. Meier slår t.ex. fast att, fastän han själv tror att Gud ingriper i världens historia, särskilt genom Jesu liv och verk, så kan han som historikerbara konstat era att en god del av Jesu kraftgärningar sannolikt har ägt rum och att de av honom själv, hans anhängare och motståndare uppfattades som mirakel, dvs gudomliga ingripanden, vilket däremot han som historikerinte kan uttala sig om. Magert är det förvisso, en fragmentarisk bild, som inte kan göra anspråk på att säga hela sanningen om Jesus och som inte alls kan ersätta trons Kristus för de troende. Den intersubjektiva prövbarheten innebär således i praktiken att det som är uttryck för kristen tro och teologi i evangelierna inte räknas som historia, och det som är historiskt inte är teologiskt. Och i detta är John Meier representativ för det mesta av universitetens Jesus-forskning idag och som speglas i kulturlivet, skolan, massmedia.

Vårt sätt att veta något är forskningsbestämt

Frågan "Påverkar forskningens Jesus trons Kristus?" måste alltså besvaras jakande. Bilden av Jesus som görs på universiteten sipprar ut till läroboksförfattare och journalister, och vare sig den är dålig eller bra, påverkar den vad man lär ut i skolan och vad allmänheten tror om Jesus.

Men forskningens vetande är inte något otäckt som bara finns därute hos den icke-troende världen utanför. Det är i vårt samhälle en ofrånkomlig del av att veta något över huvud taget. Forskningen om Jesus påverkar ofrånkomligen vår tro på Kristus, helt enkelt därför att all kvalificerad kunskap i vår tid, 250 år efter upplysningstidens början, arbetar historiskt, induktivt, med vetenskapligt prövade hypoteser. Själva vårt sätt att veta något är bestämt eller i varje fall påverkat av vetenskapen – och i det här fallet alltså av forskningens jesusbild. Vi är helt enkelt dömda av vår kulturella belägenhet att ta med den sortens vetande i vårt vetande om Jesus, den inkarnerade gudssonen.

När jag säger ”dömda”, ställer jag in mig i det perspektiv som en del av mina afrikanska teologistuderande upplevde. (Jag var lärare för blivande präster i Tanzania i två perioder, 1979 –83 och 1989–92). Flera av dem kom ur sociala sammanhang där man levde och samtalade med muslimer, kanske rentav i den egna familjen. När man diskuterar vem Jesus är med muslimer, då har muslimerna det lättare, eftersom de hänvisar till att Koranen ÄR Guds ofelbara uppenbarelse som säger hur det faktiskt är, dvs Jesus är inte Guds Son. De kristna studenterna vet ju att Bibeln är Guds ord, men de vet också från sina år på läroverk och teologiskt college att bibeln är en bok producerad av människor, att evangelierna är resultatet av en komplicerad tillkomstprocess över två generationer, att det ligger en kristologisk utveckling redan inom Nya testamentet, och att den historiska kunskapen om Jesus och hur han förstod sig själv följaktligen är fragmentarisk och svårnådd. Inte betvivlar man att Jesus är Gud och människa, eller att Bibelns författare är både Gud och människor. Men tanken på det gudomliga och det mänskliga, oupplösligt men utan sammanblandning förenade både i Jesus Kristus och i bibelordet – det ären komplex idé, som är svår att förklara för både muslimer och kristna hemma i byn, även om den hänger ihop med hela vetenskapens utveckling i västerländsk kultur. Därför känner man sig ”dömd av sin kulturella belägenhet” att ta med forskningens vetande om Jesus också i sin tros vetande om Jesus. Vi som lever i en modern kultur, dvs präglad av den europeiska upplysningen och dess välutvecklade sinne för historisk komplexitet, måste alltså konstatera att forskningens Jesus i praktiken påverkar trons Kristus, vare sig vi vill eller inte.

Kritik av "den historiske Jesus"

Men på vägen till oss har forskningen om den historiske Jesus utsatts för en grundlig kritik, som i vissa forskares ögon helt har diskvalificerat den. För det första blev det uppenbart att bedömningen av Jesus som förnuftig och ädel i förvånande utsträckning var en inläsning av de värderingar som gällde i mellaneuropeiskt 17-1800-tal. Det man såg i den historiske Jesus var sin egen spegelbild (Albert Schweitzers kritik). – För det andra hade man en alltför okomplicerad idé om källornas beskaffenhet, då man föreställde sig att det bara var att enkelt subtrahera kristen dogmatik och allt övernaturligt ur evangelierna, så hade man tämligen tillförlitliga rapporter om Jesus sådan han var. En mer grundlig undersökning av källorna visar att kristustron genomsyrar varje mening i dem och hela författarnas världsbild och berättarperspektiv. Skall man ta bort det så blir det inte 1% kvar av materialet som innehåller säkerställda historiska påståenden – Jesus levde, lärde och avrättades – alltför litet för att alls kunna skriva historia. Evangelierna återspeglar nästan totalt författarnas tro, däremot högst osäkert Jesus.

Denna etsande källkritik ledde Rudolf Bultmann till att formulera en slutsats i två steg: (a) Jesus-forskning är inte en möjlig vetenskapligt historisk sysselsättning pga källornas natur, och (b) Jesus-forskning är ur teologisk synpunkt skadlig för tron, eftersom den mot trons väsen söker skaffa garantier för trons sanning i mänsklig, inomvärldslig vetenskap. Även Bultmann menade att det är konstaterbara historiska fakta att Jesus har funnits och verkat som lärare och blivit korsfäst på en avgränsbar plats och tid. Men detta förbleknar till i stort sett ingenting i jämförelse med trons vetande om Jesus, som Jesus själv inte alls delade: att han var den Uppståndne, Guds Son och världens Frälsare. Eftersom vi tror detta, även om Jesus själv inte gjorde det, menade Bultmann, är Jesu eget tänkande bara ett prolegomenon, en rätt obetydlig förberedelse till den kristna tron och dess rika teologiska formulering och utveckling. Alltså bör man sluta med försöken att skriva Jesu historia, och i stället fokusera på hans relevans för vår tro idag, genom att lösgöra innebörden i Jesu person och verk från den hårda bindningen till det förflutna, t ex genom avmytologisering och existential interpretation. 2Något historiskt projekt är det inte, eftersom det inte siktar mot att återskapa det förflutna, men det är det som kan och bör göras av en ansvarig teologisk forskning.

– och av "forskningens Jesus"

Något av samma grundhållning och resonemang finns, märkligt nog, hos Luke Timothy Johnson (ansedd katolsk professor vid Candler School of Theology, Emory University i Atlanta), som 1996 kom ut med en bok, där han kallade hela företaget att forska historiskt om Jesus för ”the misguided quest”. 3Jesus har alltid bara varit känd inom ramen för trosvittnesbördet i gemenskapen av kristna, som alla lever i en tros- och nådemedelsrelation till Gud. Det är deras erfarenhet och minnen och bild av Jesus vi möter i evangelierna, och själva idén att försöka skala av allt i den som är tro och bli kvar med en historisk kärna är ett grundmisstag. Det man får tag i då är en Jesus som är en ren abstraktion, utan vare sig historiskt värde eller trosvärde. Johnson är alltså kritisk inte bara mot "den historiske Jesus" (som Schweitzer sköt i sank redan 1906), utan också mot forskningens Jesus. Mot dessa bilder sätter han "the real Jesus" (den verklige Jesus), som man kan lära känna bara genom tron, och som framställs av tron och för tron i evangelierna. 4

Den historielöse Jesus blir lätt doketisk

Problemet med ett så totalt underkännande av historievetenskapens anspråk på att kunna veta något historiskt sant om Jesus är ett teologiskt problem. Ernst Käsemann påpekade i sitt berömda föredrag om "Das Problem des historischen Jesus" i oktober 1953, 5att Bultmanns hållning till Jesus-forskningen resulterar i en historiskt tom, icke-mänsklig, närmast doketisk kristologi. All tonvikt läggs på den gudomlige Kristus, trons Kristus, och det är alldeles likgiltigt vem den där människan Jesus var och vad han trodde och ville. Men en kristen teologi som bejakar inkarnationen måste helt enkelt fråga vad det finns för samband mellan självförståelsen hos den jordiske Jesus och det urkristna kristologiska kerygmat. Det är den viktigaste uppgiften för en historisk forskning om Jesus, och den metod som skall användas är att fokusera Jesus-orden i (de synoptiska) evangelierna, och med dissimilaritetskriteriet som startpunkt åtskilja äkta Jesus-ord från det som lagts till av hans troende anhängare. Bara det som inte är judiskt och inte kristet hos Jesus kan man vara säker på är genuint.

Det teologiska problemet identifierade Käsemann alldeles riktigt, men den föreslagna historiska metoden att lösa det var mindre lyckad. (A) För det första förutsatte den vad som skulle bevisas, nämligen att Jesus var helt unik i sin tid, dessutom i stort sedd felciterad och missförstådd av alla, även de trognaste. (B) För det andra byggde metoden in dogmatiska kriterier för bortsållning av allt som var judiskt och urkristet ur evangelierna.

Men det är dålig historisk metod att starta med att ställa upp regler för vilket källmaterial som alls får användas innan undersökningen har börjat (regler som bygger på att Jesus är analogilös och unik). Och dessutom är det historiskt osannolikt att Jesus varken delade sin omgivnings föreställningar eller lyckades få sin undervisning och sitt livsverk ihågkommet av sina mest hängivna lärjungar. Vanlig historisk forskning börjar åtminstone med att undersöka allt det som förbinder en historisk gestalt med sin kontext. Det var som om den från ca 1955 nytända Jesus-forskningen hade vänt ut och in på den liberala Jesus-forskningens princip om att frigöra Jesus från kristen troslära; nu skulle man i stället så långt möjligt frigöra Jesus från det som band honom till hans judiska samtid och hans kristustroende följesla gare. Genom dissimilaritetskriteriets primat blev ironiskt nog just den förbindelse mellan Jesu självförståelse och urkyrkans kristologi som Käsemann angav som teologiskt önskvärd ett från början förbjudet forskningsresultat.

Forskningens bild av Jesus idag

Man kan inte säga att den typ av forskning om Jesus som jag har beskrivit nu är avslutad. Det finns fortfarande de som arbetar främst med Jesus som lärare, dvs hans ord, och som minutiöst undersöker varje enskild texts historia, form och utveckling samt dess grad av äkthet, och sedan försöker dra sammanfattande slutsatser om t ex hela Jesu gudsrikesundervisning eller hans kraftgärningar. 6

Men pendeln har under de senaste 20 åren slagit över åt andra hållet, så att man i stället försöker "genrebestämma" Jesus, dvs. skapa sammanhängande tolkningar av hela Jesus, i vilka han framför allt ses relaterad till sin kontext (före, samtida och efteråt). Det viktiga är inte äkthetsomdömen om 200 enstaka textställen, utan att på ett historiskt ansvarigt sätt skapa Jesu "gestalt" som sedan styr interpretationen. Ex. på det är Ben Meyer och Ed P. Sanders: Jesus den eskatologiske profeten med uppdrag att återställa Israel; Geza Vermes om Jesus som den galileiske undergöraren; Burton Mack om Jesus som kringvandrande kynisk vishetslärare. 7Gestalterna skiljer sig åt betydligt, men har det gemensamt att de inte är teologiskt bestämda och dessutom bärs av en större optimism om det historiskt möjliga i att forska om Jesus.

Tre skäl att vara optimistisk om Jesus-forskningen:

–Vi har fler och bättre källor till kunskap om Jesu judiska historiska kontext, och har därigenom ett rikare sammanhang att se honom invävd i och relaterad till.

–Vi har fått en dimension lagd till vår förståelse av det förflutna: den sociala, ekonomiska och politiska (Borg, Freyne, Wright). Detta ökar möjligheten att se kontinuiteter mellan Jesus och hans omvärld, både före och efter, både till hans samtida judendom och till den kristna kyrkan som växte fram ur gemenskapen kring den jordiske Jesus. 8

–Vi har mognat i vår insikt om vad historisk forskning och historiografins epistemologi är. Den kritiska realismen har ersatt såväl den naiva realismen som idealismen (Ben F. Meyer, Craig Evans, Tom Wright). 9

Även om det inte finns en"forskningens Jesus", utan många, skall man inte överdriva mångfalden, som om det inte funnes någon vetenskaplig samstämmighet. Om man sorterar undan uppenbart okunniga och påtagligt extrema och sönderkritiserade bilder av annars framstående forskare (Crossan, Mack), så blir bilden något i stil med Meiers A Marginal Jeweller Ed. P. Sanders Jesus and Judaism. 10

Man kan beskriva denna resulterande bild: mer judisk än universell, mer undergörare och befriare än enbart lärare, mer politisk än inåtvänd existentialist, mer rörelseskapare och -ledare än marginell individualist, mer provokativ profet som offrar sig själv för gudsrikets skull än en drömsk galiléisk bypredikant med otur.

Misstankens eller förtroendets historiska hermeneutik

Betraktar man de senaste två decenniernas fokusering på helhetsbilder av historiens Jesus, då får man konstatera både att vi på sätt och vis är tillbaka i "the first Quest", ochatt det skett en djupgående förändring sedan dess. Idag är forskare mycket mer benägna att tillskriva Jesus underverk och ett makalöst självanspråk (Messias designatus – Leivestad och Sanders; Människosonen = Messias – Flusser; den Gudomliga Visheten – Witherington). Urkyrkans kristologi har ett fundament i och kontinuitet med Jesu syn på sig själv. Man kan då summera att Jesus kan ha varit i stort sett som evangelierna beskriver honom. 11 Misstankens och diskontinuitetens hermeneutik som forskningsmetod har börjat, eller kan börja, ersättas med förtroendets (eller instämmandets) hermeneutik. 12

Men denna omsvängning till mer "evangelie-lika" resultat inom Jesus-forskningen ökar inte principiellt möjligheten att bedriva sann kristologi, eftersom en sådan inte är beroende av det som är historiskt prövbara påståenden om Jesus, utan av kyrkans "minne" av den verklige Jesus, hans liv och död och framför allt hans uppståndelse från de döda. Även i tider av outvecklad historisk forskning har man kunnat ha och fördjupa en sann kristologi. Och det väcker till sist frågan:

Hur förhåller sig historiska forskningsresultat till den kristna tron?

– ingen relation alls

Somliga teologer (ex. Bultmann och Luke Timothy Johnson) menar att Jesus-forskning och kristen tro inte rör vid varandra och varken kan eller skall påverka varandra. Forskningen skall inte styras av kristen eller annan tro, eftersom forskningens resultat bara kan vinnas på vetenskaplig väg och den är vad metoden beträffar agnostisk. Och tron å sin sida vet ju vad den vet om Jesus som en levande och närvarande Herre, vare sig forskare säger ja eller nej till det. "Historiens Jesus" är bara en bild som nutida forskare gör sig av historiens Jesus från Nazareth, med hjälp av den historiska forskningens grovmaskiga nät. Nätet består av regler för vad som kan gälla som bevis i historiska förklaringar, och eftersom alla forskare måste vara ense om det, måste den kristna trons vetande och grundaxiom om tillvaron (att Gud finns…) hållas utanför resonemangen.

Historiskt arbete levererar, som den holländske katolske teologen Edward Schillebeeckx påpekar, en abstraherad bild av en oändligt mycket rikare verklighet. Det arbetar med selektion och formaliserar det historiska materialet till hanterbara data, sammansatta till en passabel abstraktion. Och denna historiska abstraktion är försvarbar som en epistemologisk kategori (alltså som ett sätt att partiellt infånga den enklaste delen av verkligheten). Men produkten av historiskt arbete kan inte ges en ontologisk exklusivitet, eller med andra ord: tillerkännas en avgörande roll i att bestämma vad som hör till verkligheten och vad som inte gör det. 13Tron på Jesus Kristus är inte begränsad till vad Jesus-forskningen kan leverera av sannolikhetsbedömningar beträffande data i Jesu liv och verksamhet. Den viktigaste trosinsikten om Jesus, nämligen att han är Gud, kan forskningen i enlighet med sina självvalda begränsningar inte heller ta upp till diskussion och försöka bevisa eller motbevisa. 14

– forskningen kan (i princip) falsifiera tron

Ändå är det en överdrift att hävda att forskning och tro inte alls berör varandra. Det är naturligtvis så att, om det kunde bevisas att Jesus aldrig har existerat, då vore verkligen kristendomen falsifierad. Eller om man kunde visa på ett ovederläggligt sätt att han visserligen har existerat men ligger kvar i en grav under Gamla Stan i Jerusalem, eller att han var en gerillakämpe och ingenting annat, då skulle det inte längre vara möjligt att tro på honom som den Guds Son evangelierna beskriver. Därför har det också ötts en hel del energi på att försöka bevisa sådana idéer om Jesus, hittills utan framgång (jfr Alvar Ellegårds Myten om Jesus1992). Men om vi medger den kristna trons sårbarhet inför historisk forskning, är det naturligtvis orimligt att säga att de inte alls har med varandra att göra.

– forskningen kan dessutom ge tron mer konkret innehåll

Det finns också mer positiva ting att säga om förhållandet mellan historisk forskning och kristen tro. Inkarnationen innebär ju att Gud stigit in i den värld som är vår – en värld som bestäms av tid, rum, kausalitet, irreversibilitet. Han har blivit så mycket mer gripbar, vilket också innebär att han blivit mer kontrollerbar. Historisk forskning är ett sätt att kontrollera verkligheten, att s a s infånga den. Det nätet har väldigt stora maskor, så att många saker undgår att infångas med det, men det forskningen får tag i håller den gott tag i. Eftersom Jesus var en människa som levde i en viss tid och rum och lämnat en hel del spår och hågkomster och vittnesbörd efter sig, så är han forskbar. Dessa spår och hågkomster består delvis av texter, som är lika tillgängliga för förnuftets systematiska analys och kontroll som andra mänskliga produkter.

Jag använder medvetet ordet ”kontroll” här, för att betona att texttolkning och historisk analys inte är hejdlöst subjektiva företag, där man kan producera precis vad som helst. Naturligtvis skrivs det en massa strunt här i världen, under sken av vederhäftig vetenskap. Likafullt är det en rimlig förmodan, som vi inte behöver argumentera på nytt för varje morgon, att det finns genuin förståelse av vad en annan människa har menat i en text, och att det finns genuin historisk kunskap, som är tillgänglig för fler människor än en. Den sortens förtröstan på tillvarons pålitlighet gäller också Nya testamentets texter, kristet tendentiösa som de är, och det är därför man t ex kan studera det ämnet vid universitet, med samma metoder som används inom humanistiska och socialvetenskapliga discipliner. Det vi kan tro om Jesus är inte för den skull begränsat av vår kontrollerbara kunskap om honom, men denna (kontrollerbara) del av vår kunskap om Jesus tjänar som förankring av kristologin i vår vanliga, konkreta verklighet.

Fruktbar kritisk korrelation

Alla försök att separera trons Kristus från forskningens Jesus och mena att bara den ena av dem är sann och värdefull leder fel, antingen man som den liberala Jesus-forskningen menar att vi bara skall normeras av den historiske Jesus, eller som Kierkegaard, Bultmann och Luke Johnson menar att trosförkunnelsens Kristus är den ende av teologisk betydelse. Den fruktbara relationen mellan dessa två består en kritisk korrelation. De två perspektiven läggs inte passivt bredvid varandra och uppgår inte heller i varandra, tvärtom berikar de varandra genom sin olikhet och integritet. 15

"Trons och det andliga livets realiteter är primära, medan teologin är en sekundär verksamhet, en form för trons intellektuella reflektion över sig själv ( fides quaerens intellectum)." 16  Det synsättet kan tillämpas också på den del av det teologiska arbetet som är historisk Jesus-forskning. Tron på Jesus Kristus är den primära vägen att lära känna Herren Jesus, sedan kommer historisk reflektion till och fyller ut bilden. Eftersom vi kristna tror att identitet föreligger mellan den jordiske Jesus och den Uppståndne och att Gud genom uppståndelsen bekände sig till just Jesus från Nazareth som sin utsände son, så är det som Jesus sa och gjorde före Golgata av utomordentlig betydelse. Det som forskningen kan fastställa av ord och handlingar och avsikter i Jesu jordeliv, hans konkreta mänskliga existens, det fyller vår bild av Herren med ett innehåll, som hör till uppenbarelsen och är en kritisk instans för vår tro och kristologiska utveckling. Detta historiska vetande om Jesus har en konkret mänsklig, narrativ karaktär som påverkar vår "imagination" (Roger Haight), trons och kunskapens bildmässiga gestaltning av Herren Jesus.

Dessutom motverkar det orealistiska fantasier av doketiskt slag, t.ex. att Jesus i sitt mänskliga psyke innefattade det gudomliga allvetandet. När Jesus-forskningen klargör att det finns en skillnad mellan Jesus självförståelse och senare nytestamentliga och fornkyrkliga utsagor om Jesus, så behöver man inte försöka jämka ihop dem på vare sig trons eller historievetenskapens bekostnad. När man väl medgett att Jesus inte måste haft det fulla djupet av sin relation till Gud klar och formulerad i sitt medvetande (Karl Rahner), så skapar detta en viss frihet för vårt kristologiska tänkande, precis som insikten att det finns en kristologisk variation och utveckling inom Nya testamentet. Låt oss än en gång komma ihåg att den historiska utforskningen av Jesus inte bestämmer innehållet i kyrkans kristologi. 17

Den fulla innebörden i bibelordet växer i takt med den troendes insikter i det, och det gäller inte bara individers växande i tron, utan också kyrkans. Vi kan som sagt se den processen i bibeln själv. För att ta ett exempel: det är ingen tvekan om att Johannesevangeliet har en "högre" kristologi än t.ex. Markusevangeliet, dvs en mer utvecklad och mer anspråksfull undervisning om Jesus och hans relation till Gud. Det är historiskt osannolikt att Jesus själv uttryckte sin självförståelse på det sättet.

Fundamentalismen vägrar att se att det finns en skillnad mellan Markus och Johannes (eller mellan dem och Jesu självförståelse) – bibeln är a prioriabsolut enhetlig. En liberal, anti-dogmatisk bibelsyn ser denna ut veckling som en främmande pålagring och förändring av det ursprungliga, "lågkristologiska", eller rentav omessianska tänkandet om Jesus, och hävdar att vi därför borde avskaffa högkristologin. Båda alternativen är fel. Om vi räknar med den helige Andes fortgående inspiration i kyrkan är det snarare fråga om att de kristnas insikt i vem Jesus är tack vare det johanneiska geniet har djupnat ett eller två steg. Sanningens Ande har lett kyrkan fram till mer av sanningen om Sonen (Joh 16:13). 18

Så kan vi alltså summera: sanningen om Jesus Kristus är oändligt rik. Den historiska utforskningen av Jesus från Nazareth är en hjälp för tron att bättre gripa den sanningen, en gåva från Gud just till vår tid och kultur som vi har fått för att djupare förstå och tillägna oss det största som har hänt på vår jord.19

  • 1 C. Stephen Evans, "Methodological Naturalism in Historical Biblical Scholarship" i Carey C. Newman (ed.), Jesus and the Restoration of Israel: A Critical Assessment of N.T. Wright's Jesus and the Victory of God, Intervarsity Press–Patrernoster Press: Downers Grove, Ill.–Carlisle, 1999, 180–205.
  • 2 Eller Shubert Ogdens existential-historiska Jesus, Roger Haight SJ, Jesus, symbol of God(Orbis: Maryknoll 1999), 34.
  • 3 Luke Timothy Johnson, The Real Jesus: The Misguided Quest for the Historical Jesus and the Truth of the Traditional Gospels, HarperSanFrancisco 1997 (orig 1996).
  • 4 Den historiske Jesus – upplysningens bild av Jesus som självklart annorlunda än evangeliernas framställning och kyrkans tro: en död, helt omirakulös och omessiansk lärare av tidlöst giltiga idéer om Gud och högtstående etik.
    Forskningens Jesus– modernare bilder av människan Jesus, historiografernas Jesus. Det finns många olika varianter, de flesta utesluter övernaturliga drag hos Jesus.
    Historiens Jesus– människan Jesus sådan han var fram t o m sin död på korset.
    Den verklige Jesus– Guds och Marias Son, död och uppstånden från de döda, närvarande genom den helige Ande, inneboende i den troendes hjärta, Kyrkans och universums Herre.
  • 5 Ernst Käsemann, "Das Problem des historischen Jesus", hållet på Tagung alter Marburger i Jugenheim 20.10.1953, publicerat i Zeitschrift für Theologie und Kirche51, 1954, 125–153; nu i E. Käsemann, Exegetische Versuche und Besinnungen. Erster Band,Göttingen: Vandenhoeck&Ruprecht 1960, 6. uppl 1970), 187–214.
  • 6 Ett ex. är John Meiers solida Jesus-bok, ett annat (mer kritikabelt) böckerna från det s k Jesus Seminar i USA, lett av Robert W. Funk.
  • 7 Ben F. Meyer, The Aims of Jesus(1979); Ed. P. Sanders, Jesus and Judaism(1985); Geza Vermès, Jesus the Jew:A Historian's Reading of the Gospel(1973), Jesus and the World of Judaism(1983), The Religion of Jesus the Jew(1993); Burton L. Mack, A Myth of Innocence: Mark and Christian Origins(1988).
  • 8 Marcus J. Borg, Conflict, Holiness and Politics in the Teachings of Jesus(1984), Jesus: A New Vision(1987) och senare böcker; Sean Freyne, Galilee, Jesus and the Gospels: Literary Approaches and Historical Investigations (1988); Tom Wright, Jesus and the Victory of God(1996), sammanfattad på svenska i Den historiske Jesus – en utmaning nu som då(Örebro 2000).
  • 9 Se härom Ben Meyers arbeten, särskilt Critical realism and the New Testament(Princeton Theol Monogr. Ser 29), Allison Park 1992, och Reality and Illusion in New Testament Scholarship: A Primer in Critical Realist Hermeneutics,Michael Glazier/ Liturgical Press: Collegeville, 1994, samt N. Tom Wright, The New Testament and the People of God, Fortress: Minneapolis 1992, del II ”Tools for the task”, särskilt 81–118. Jfr Craig A. Evans, "Life-of-Jesus Research and the Eclipse of Mythology" ( Theological Studies54, 1993, 3–36).
  • 10 En utomordentlig översikt över fyra av de viktigaste alternativa gestalterna inom Jesus-forskningen och en sammanfattande skiss av Jesus ges i Robert Haight, Jesus. Symbol of God(1999), 60–87. De fyra perspektiven är: Jesus som profet (Weiss, Schweitzer, Bultmann, Bornkamm, Fuller, Meyer, Schillebeeckx, Theissen, Sanders, Wright, i viss mån Horsley), Jesus som lärare (Crossan, Mack, Witherington), Jesus som helbrägdagörare (Vermes, stödd av Schillebeeckx, Meier, Freyne, Borg), Jesus som befriare/frälsare (Segundo, Sobrino, Cone, Fiorenza, Schillebeeckx).
  • 11 "Es ist eher anzunehmen, dass der Jesus, den die Evangelien präsentieren, zwar keineswegs buchstäblich, aber doch substantiell der historischen Wirklichkeit entspricht, trotz aller kirchlicher Aktualisierungen." Schillebeeckx, Jesus. Die Geschichte von einem Lebenden. Herder: Freiburg…,1975 (3. Ed), 62.
  • 12 Som Peter Stuhlmacher föreslog som väg ut ur den historisk-kritiska bibelvetenskapens fastkörning, "Historische Kritik und theologische Schriftauslegung" i hans uppsatssamling Schriftauslegung auf dem Wege zur biblischen Theologie,Göttingen 1975; eng. övers. Historical Criticism and Theological Interpretation of Scripture.: Toward a Hermeneutics of Consent, SPCK: London 1979.
  • 13 Edward Schillebeeckx, Jesus, 59.
  • 14 "In all this I detect the influence of the modern secular prejudice, by which only those who are neutral as regards the faith can say anything objective about it. In all matters today we take our stand on experimentation as the criterion for discovering the truth: except the faith. The assumption is that the only people who can say anything objective and worthwhile about the faith are those who are outside it, who look at it from the outside, in accordance with the scientific principle that the scholar should be impartial with regard to the object of the research. Sometimes they behave towards the believer exactly as they would towards a maniac. The last person able to say anything useful about madness is obviously the maniac. Similarly, it is assumed, the last person to be able to say anything worthwhile about the faith is someone who believes and admits to believing." Raniero Cantalamessa, Jesus Christ the Holy one of God, Liturgical Press: Collegeville 1991, 140 f.
    Detta är ett gott exempel på vad Ben Meyer kallar kritikens självupphävande (self-reversal): om endast den som står utanför någonting kan uttala sig objektivt om det, kan endast den troende uttala sig objektivt om agnostikern och ateisten, och det objektiva omdömet är således "Dårarna tänker: 'Det finns ingen Gud'" (Psalt 14:1). Det är uppenbart att den sortens aprioriska omdömen om motparten på andra sidan den kognitiva vattendelaren är helt ofruktbara, och måste ersättas av ett fält för gemensamt samtal och intersubjektiv forskning.
  • 15 Jag tackar Bo Brander för värdefulla synpunkter på vad kritisk korrelation är.
  • 16 Den meningen skrev jag 1994 om högkyrklig, sakramental bibelsyn. Se aKFs årsbok för 1994.
  • 17 Roger Haight SJ, Jesus, Symbol of God(Orbis: Maryknoll 1999), 37–40.
  • 18 Jfr Cantalamessa, Jesus Christ the Holy one of God, 46 f.
  • 19 En positiv bild av den akademiska exegetikens betydelse för kyrkans tro ger Att tolka bibeln idag Påvliga bibelkommissionens dokument om bibeltolkningen i kyrkan 1993(Katolsk Dokumentation 22), Katolska bokförlaget: Stockholm 1995.

2011-02-25 11:02