Artikel

F. Markus Hagberg

Predikan över Johannes 6:28–33

Vesperpredikan hållen vid aKF:s kyrkodagar i Uppsala 2004

Dagens evangelieläsning är hämtad ur det innehållsmättade sjätte kapitlet hos evangelisten Johannes. I detta kapitel möter först en räcka händelser som bildar bakgrund till den korta text vi ikväll har lyssnat till. Tidigare har Johannes berättat om brödundret, då Jesus ger mat åt femtusen. Sedan berättelsen om hur lärjungarna for över från Tiberias till Kafarnaum på andra sidan av Genesarets sjö, och hur de mitt ute på vattnet fick se Jesus komma gående till dem på vattnet. Därefter tar vi veta att många av de människor som dagen innan varit med om brödundret, nu på morgonen också de for över till Kafarnaum för att leta efter honom där. Vår text är en del av det samtal som sedan utspann sig mellan Jesus och dessa människor. Ett samtal som berättar viktiga saker om ett i djupaste mening mänskligt liv.

Jesus tar två frågor som båda avslöjar att människorna var inne på fel väg, att de missuppfattat vad Jesus sagt och vad de hade fått vara med om. Den första frågan är: "Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?" Detta är en genuint mänsklig fråga som fokuserar det som människan är bäst på: att sätta sig själv i centrum. Även om den som ställt frågan insett att det som Jesus talar om handlar om att komma i ett rätt förhållande till Gud, så är man väldigt låst i hur det skall gå till. Man vill här ha ett handlingsprogram, en serie handlingar, projekt och bedrifter som skall göra saken. Frågan är genuint mänsklig för trots att dess syfte i någon mening skulle leda till Gud, så tar Gud egentligen inte vara med mer än på en kant. Guds verk, och det upplyser Jesus om, är inte ett sådant handlingsprogram. Det är istället tron och livsgemenskapen med Jesus Kristus. I sammanhanget kan "Guds verk" betyda både att det är den handlingen Gud vill se, men också att det är han själv som gör den möjlig, att han själv skapar förutsättningarna för sitt eget verk. Guds verk, det är tron och gemenskapen med Jesus, inte det ena eller andra handlingsprogrammet. Som Jesus säger: "Detta är Guds verk: att ni tro på honom som han har sänt".

Den andra frågan Jesus får av folket är: "Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig?" Det kan man tycka är en märklig fråga från människor som dagen innan fått vara med om ett verkligt under, brödundret, men det avslöjar något om människorna och det ger Jesus anledning att undervisa dem. Jesus vet att folket följde efter honom därför att de hade blivit mätta. De hade inte kommit för att de hade fått se ett tecken, ett stycke uppenbarelse av Guds härlighet i Jesus Kristus. Därför hänvisar folket också till Mose och mannat från himlen, ett under som gavs för att folket skulle ta mat och bli mätta. Två sorters bröd kommer då i fokus. Till det yttre är det två sorters bröd som båda kommit till genom ett under, men till det inre är det två helt olika sorters bröd. Det ena gavs till mättnad, det andra ges till evigt liv. Det ena för att klara detta livets nödtorft, det andra för att vinna det egentliga livet, det eviga hos Gud, och därmed också ett meningsfullt jordeliv. Folket trodde nu att de fått del av brödet för livets nödtorft och nu ville de ha mer. Då blir Jesu ord klargörande: "Min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv".

Ofta läses Johannesevangeliets sjätte kapitel som en nattvardstext, och det är det ju men inte endast. Guds bröd syftar inte genomgående på eucharistin utan också på Kristus, Ordet, "som var i begynnelsen hos Gud". Det Ord som är liv, evigt liv. Det fokus som därför blir tydligt här hos Johannes är inkarnationen och inte minst dess fortsättning. Inkarnationen, att Gud blev människa och en av oss, är inget avslutat. Den är ett flöde som vill genomsyra hela kyrkan och alla dess lemmar, alla som gör Guds verk, alltså dem som "tror på honom som han har sänt". Att leva som kristen är inte att göra det ena eller det andra, att vara med i det ena eller andra sammanhanget, att solidarisera sig med den ena eller andra gruppen. Det är istället att leva i honom som Fadern har sänt för vår skull. Det är att ta fasta på Jesu ord "Effata", öppna dig, så att man förmår ta emot det som Gud vill ge genom honom som han har sänt. Att öppna sitt stenhjärta så att Gud kan få fylla det med sin Ande och liv, så att vi kan bli lika honom som vi - som evighetsvarelser - är kallade till gemenskap med. Brödet från himlen är ett uttryck som det ofta har spunnits vidare på. Och ändå, hur svårt är det inte att ta till sig detta egentligen ganska enkla med riktningen. Uppifrån och ner, från Gud till oss. Hur ofta gör vi inte människornas fråga till Jesus också till vår: Vad skall vi göra, vilka handlingar vill du ha av oss Gud, vilken verksamhet skall vi erbjuda, hur tillmötesgående och inställsamma skall vi vara får att inte tappa någon människa? Hur lätt är det inte att bli förgiftad av verksamhetskyrkans alla former och handlingsprogram, vilka ibland istället bidrar till att föra bort från det som är centrum - tron på Jesus Kristus och inkarnationens fortsättning i ord och sakrament. Vad skulle inte Gud kunna få göra med oss och våra liv om vi kunde öppna oss för det som han vill ge, om han fick fylla oss till bredden med liv, Sonens liv, "det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv". Om vi ville leva i Jesu erbjudande om att byggas upp av det Ord som djupast är han själv och uppfyllas av det bröd och vin som är hans kropp och blod.

Det största jag som människa kan göra måste vara att leva mitt liv i detta gudomliga flöde, inkarnationens fortsättning, så att jag helt kommer under Guds inflytande. Då får jag leva i hans kärlek och hans kärlek kan bli synlig i mig och mitt liv. Det är vår kallelse, att leva så, och därmed leva ett genuint mänskligt liv i gemenskap med Gud. Inte skilda från honom utan i honom. Då äter vi det bröd som kommer från himlen och som ger oss och världen liv.

Så älskade Gud världen all
att han gav den sin ende Son,
att var och en som på honom tror
skall ha ett evigt liv.

Ty däri består kärleken,
ej att vi först har älskat Gud,
men däruti att han älskat oss
och sänt till oss sin Son.

Ja, däri har Guds kärlek stor
blivit uppenbar för oss,
att till försoning för all vår synd
han sände oss sin Son.

Han sände till oss Jesus Krist
att på honom vi skulle tro.
Må vi förbli i hans kärleks kraft
och han förbli hos oss. (Sv. Ps. 28)

Amen

2011-02-25 11:02