Artikel

Biskop Bertil Gärtner

Helig, Helig, Helig

Föredrag hållet vid aKF:s kyrkodagar i Uppsala, 1998

Profeten Jesaja hörde seraferna sjunga ”Helig, helig, helig” och han såg i sin vision tecken på Guds närvaro i templet. Var det i templet han hade denna vision? Han var präst och tjänstgjorde i templet, när hans avdelning hade sina tjänstgöringsveckor. Han var väl hemmastadd i templets mystiska symboler som uttryckte den osynlige, den Ende Gudens närvaro och makt. Han var inte i det allra heligaste. Dit fick översteprästen bara gå en gång om året. Som präst hade Jesaja till uppgift att tända rökoffret i det heliga, vilket prästerna gjorde dagligen. Det var nog där han hade sin vision, liksom senare en annan präst hade ett möte med ett himmelskt sändebud just där. Johannes döparens far hade ett samtal med en Herrens ängel därinne om den son han skulle få. Så hade Jesaja också ett samtal med en av seraferna om den kallelse Gud gett honom att vara profet, både domsprofet och lyckoprofet.

Troligen hörde orden “Helig, helig, helig är Herren Sebaot. Hela jorden är full av hans härlighet” (Jes 6:3) hemma i någon del av templets liturgi. Orden uttryckte Guds ogripbarhet. Han är den Helige, den annorlunde som det står i Hosea 11:9 “Ty jag är Gud och inte en människa. Helig är jag bland er, och med vrede vill jag inte komma.” Tryggve Mettinger skriver i sin bok Namnet och närvaron följande: “Den Helige betecknar Gud i hans majestätiska avskildhet. Ett majestät närmar man sig inte hur som helst.” Ordet “helig” (qadosh) andas “Gud som något av en förtärande eld, ett övervärldsligt naturfenomen som i sin egen kraft väcker skräckfylld beundran hos den som kommer nära”.1 Att nalkas Gud är inget riskfritt företag.

Det här erinrar mig om ett annat möte, det mellan Gud och Mose. Vid den brinnande busken anar Mose den Ende och den Oerhörde. Som Göran Larsson skriver i den utomordentliga boken Uppbrottet. En bok om Exodus: “Ju närmare vi kommer honom, desto mer får vi uppleva det väldiga avståndet mellan oss och honom. Nära honom blir man medveten både om sin litenhet och sin orenhet.” (s 49) Det står om Mose att han skylde sitt ansikte, drog sandalerna av fötterna, ty ingen människa kan se Gud och leva. Och Jesaja blev så medveten om sin orenhet i närheten av seraferna, de som står nära Gud, att han ropade ut sin syndabekännelse: “Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och bor bland ett folk som har orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot.” (Jes 6:5)

Det heliga låter sig inte vetenskapligt analyseras eller bevisas. Inget som kan formuleras som essens eller kvalitet duger som beteckning, inte heller en känsla som man erfar — liknande kärleken. Den kan inte heller analyseras eller sättas på pränt. Heligheten har en annan dimension än det profana och det sammanhänger med varifrån “det heliga” kommer, nämligen från Gud. I Bibeln är grundtanken att det heligas ursprung är Gud. Heligheten kommer från den himmelska världen, där den har sin hemort. Allt som tillhör Gud och hans livssfär bär helighetens stämpel. Det heliga kommer in i vår värld där Gud uppenbarar sig.

Var helighetsbegreppet börjar i Bibeln är svårt att säga. Börjar det möjligen med “namnet”, det outtalbara “Jag är den jag är”? Namnet stod i semitiskt tänkande för allt en person är: makt, resurser, personlighet, egenskaper etc. Kände man namnet på en gud kunde man i viss mån påverka, kontrollera guden. När det gäller den Ende har han inget namn. Ingen kan därför påverka eller kontrollera honom. Han står över allting. Samtidigt står Guds hemliga namn för allt som är Gud, som hör Gud till. Därför var uttrycket “hans heliga namn” viktigt. Det finns i de olika traditionerna i Gamla Testamentet. Gud är helig, inte en människa, inte något av denna världen. Men hans namn avslöjas aldrig.

I Andra Moseboken talas det om att Herren uppmanade Israels folk att bygga en plats åt honom. “Och de skall göra åt mig en helgedom, för att jag må bo mitt ibland dem. Tabernaklet och alla dess tillbehör skall ni göra alldeles efter de mönsterbilder som jag visar dig.” (2 Mos 25:8-9) När man sedan läser om denna helgedom ser man hur dess struktur talar om Guds helighet och människors ohelighet. I zoner av helighet, avgränsade från varandra, finns det allra heligaste och det heliga och förgårdarna. Ett slags graderad helighet visar sig i olika material från guld och silver till koppar. Färgerna på textilierna går från violett till purpurrött och karmosinrött. Folket blir också indelat i överstepräster, präster, leviter och vanligt folk.

Dubbelheten i Guds väsen kommer till uttryck t ex i Jes 57:15 “Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig till och heter ‘den Helige’: Jag bor i helighet uppe i höjden, men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande.” Transcendens och immanens möts hos honom. Gud bor i templet, möter oss här på jorden. Det är en tanke som leder till inkarnationen. För att än en gång citera Göran Larsson: “Gud ödmjukar sig och blir liten för vår skull. Han anpassar sig till vår begränsning och bländar ned sin oändliga härlighet för att vi skall kunna uppfatta något av dess skimmer. Han liksom skruvar ned sitt ljus på sparlåga. Endast så kan Herrens härlighet bo på jorden, och endast så kan vi se hans härlighet.”2 Vi säger i gudstjänsten “Herren är i sitt heliga tempel” och ändå är hans tron i himlen. “Herren är hög, men han ser till det låga.” (Ps 138:6) “Jag bor i helighet uppe i höjden, men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande.” (Jes 57:15)

En alldeles speciell sida av helighetsbegreppet finner man hos profeten Hosea. Kärleken blir markerad som en ingrediens i heligheten. Helighetens fullkomlighet är kärleken, något som kommer starkt igen i Nya Testamentet. Hos profeten lär man sig att se hur kärleken hos Gud är en oerhörd kraft som t o m kunde frälsa den värsta syndare (i bildform profetens egen hustru). Herrens helighet som summan av hans väsen måste innehålla kärleken som både tuktar och förlåter. Hosea klagade över den falska, tillgjorda kärlek som människor kunde visa Gud — han vill se den äkta kärleken. Så säger Herren: “Jag har behag till kärlek och inte till offer.” (Hos 6:6)

Profetian om Israel i Hos 11 är oerhört stark. “När Israel var ung, fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son. Men ju mer de har blivit kallade, dess mer har de dragit sig undan. De frambär offer åt Baalerna, och åt avgudabilderna tänder de offereld.” (Hos 11:1–2) Herren visar hur det är en kamp mellan Guds helighet och hans barmhärtighet, mellan hans vredes glöd inför synden och avfallet, och hans kärleks glöd inför syndarna. “Med lena band drog jag dem, med kärlekens band, jag lättade oket över deras halsar, jag sänkte mig ned till dem och gav dem föda.” (Hos 11:4) Gud ville inte straffa även om hans helighet krävde det. “Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar. Jag vill inte låta dig känna min vredes glöd… Ty jag är Gud och inte en människa. Helig är jag bland er, och med vrede vill jag ej komma.” (Hos 11:8-9)

Men inte bara kärleken blir kopplad till heligheten. Om Guds helighet skall kunna möta mänsklighetens ohelighet behövs försoning. Det är en poäng i Jesajas kallelsevision. “Jag har orena läppar, och jag bor bland ett folk som har orena läppar.” (Jes 6:5) Med kolet från altaret blev profetens synd försonad. Skulle den Helige kunna möta det oheliga krävdes försoning. Det blev också den stora försoningsdagens budskap. Offerdjurets blod försonade hela folkets synder under det gångna året, så att det utvalda folket kunde bevara heligheten.

Grundtankarna om heligheten i Nya Testamentet är desamma som i Gamla Testamentet. Heligheten hör till Guds person och är på något sätt en beskrivning av Guds “natur”. Vi möter därför samma lovsång till Gud, den trefaldigt Helige, som hos Jesaja. I Uppenbarelsebokens visioner av den himmelska gudstjänsten hör vi samma sång, ett eko från Jesajas och Hesekiels kallelsevisioner: “Helig, helig, helig”. (Upp 4:8) Det är således i hela Bibeln samma princip, att heligheter kommer från himlen, från Gud. Guds sfär är himlen. Han är Allhärskaren och han är evig, lever i ett ljus dit ingen dödlig kan komma. Det är från den världen Gud uppenbarar sig.

Jesus kallade Gud Fadern för helig. “Helige fader, bevara dem i ditt namn”, ber Jesus i den översteprästerliga förbönen. (Joh 17:11) Guds namn är heligt och står för allt det som är Gud och tillhör Guds sfär. Detta namn som är över alla namn, får Kristus ta emot när han fullgjort sin frälsningsgärning. (Fil 2:9) Namnet representerar Gud och Kristus representerar Gud och har därför del i det heliga namnet.

När Nya Testamentets texter talar om Jesus blir han ibland kallad “den helige”. Barnen och dårarna har inga hämningar utan anar vem Jesus verkligen är. Så ropade den besatte “Jag vet vem du är, Guds helige.” (Mark 1:24) Barnens rop i templet hänvisade till samma sak, “Hosianna, Davids son”. (Matt 21:15) Men också Petrus bekände samma sanning utan att närmare förstå vad heligheten hos Jesus betydde. När många som följt Jesus lämnade honom och inte längre gick med honom frågade Jesus dem, varför lärjungarna stannade kvar hos honom. Petrus som ofta svarade för de andra sa: “Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” (Joh 6:68-69) Petrus talade gärna med stora ord utan att riktigt förstå vad han sa, t ex när han bekände sig till Jesus vid Caesarea Filippi och Jesus fick tillrättavisa honom. (Matt 16:13–20) Det var ju först efter uppståndelsen som lärjungarna begrep vad de varit med om och talade i klartext. I apostlarnas första predikningar kunde de omtala Jesus som Herren s tjänare, “din helige tjänare Jesus, som du har smort”. (Apg 4:27) Och ängeln Gabriel sa till Jungfru Maria att hon skulle föda en son och det skulle vara ett märkligt barn. “Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.” (Luk 1:35) Barnet var heligt eftersom dess ursprung var den Högste genom Guds Ande. Helighetens källa är Gud. Jesus är inte helig därför att han gjorde under eller skulle utföra frälsningens stora gärning, utan därför att hans ursprung är Gud.

Man ser också i Nya Testamentet, särskilt Lukasevangeliet, att Anden är Jesu speciella kännetecken. Anden kommer från Gud, den Helige, och kallas därför för den helige Ande. Heligheten i Gamla Testamentet var i många fall knuten till materiella ting, människor (översteprästen, präster etc), templet, Jerusalem, landet, arken, offren, festerna, sabbaten etc. Ibland gick det så till överdrift att Jesus protesterade. Templet var visserligen heligt liksom altaret, men när man började tala om guldet på väggarna övermaterialiserade man det heliga. (Matt 23:16) Jesus fullföljde den spiritualisering av det materiella som börjat i Gamla Testamentet. Så sa Jesus till den samaritanska kvinnan: “Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. […] Den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning.” (Joh 4:21–23) Ande står för den gudomliga sfären. Genom att få del i den har man nått delaktighet i Guds helighet. Ty det som utgår från Gud är det heliga. På detta sätt lösgjordes det kommande gudsrikesfolket från en helighet här på jorden som nödvändigtvis måste knytas till en geografisk plats och till människor och ting.

Genom Jesus förändras hela bilden, eftersom Jesus spiritualiserar hela den helighetsram som fanns i judendomen på hans tid. Templet och offertjänsten var, enligt Heb 8:5, “en skuggbild av de himmelska tingen”. Man skulle kunna säga att Guds “närvaro” (shekinah) som uppfyllde det allra heligaste i Jerusalems tempel flyttade över till Jesus. Det antyder Johannes i de välkända orden i prologen till evangeliet. Det gudomliga logos, Ordet som var hos Gud och var Gud, blev människa och bodde bland oss i Jesus Kristus. Guds “närvaro” är nu i ett annat tempel, som är förmer än det gamla templet i sten. Jesus är det nya templet. (Joh 2:21) Översteprästen i detta nya tempel var inte bara en människa, Jesus, utan Guds egen Son. Offret som han frambar för att försona folkets synder var inte ett djur utan Guds egen Sons kropp som spikades vid Golgata kors. “Se Guds lamm, som tar bort världens synder.” Skuggan, avbilden fick en annan dimension och verklighet i Jesus. Han är templet, översteprästen och syndoffret. När därför Paulus talar om de troende som genom dopet inlemmats i Kristi kropp är denna kropp Kristi kyrka och äger del av hans helighet. Detta därför att Guds Ande verkar allt detta. Templets präster är alla de döpta som bär fram andliga offer. (1 Pet 2:5) Och de döpta är samtidigt levande stenar i ett andligt husbygge. Den enskilde som har del i Kristi helighet skall frambära sig själv som ett levande och heligt offer som behagar Gud. (Rom 12:1)

Grundtanken är klar. Allt det som utgår från Gud har del i heligheten. Där Gud är här på jorden genom Jesus och Anden där finns heligheten. Heligheten i världen bärs upp av Guds närvaro i Kristus och Anden. Det är därför beklagligt att Anden har så liten plats i våra västerländska teologier. Österns kyrkor har mycket att lära oss om Anden. Vi har därför också tappat mycket av det heliga i vår svenska kyrka, i vår tro på det heligas närvaro och vördnad för det heliga. Birgitta Trotzig skrev för en del år sedan en artikel om det heligas återkomst. Hon menade att det fanns en längtan efter det som inte är av det materiella. Risken är att där den inte möts av kyrkan söker den sig andra vägar. Det finns för liten plats för heligheten i kyrkan. Vi måste göra livet och tron mer spännande och innehållsrikt. Man blir som äldre trött på allt som bara är inomvärldsligt. Det inre livets kontakter med den osynliga världen ger ljus och förväntningar.

Anden är således medlet som Gud använder för att föra in i världen allt det som han vill ge och som han utfört bl a genom Kristus. Anden är en del av Gudomen. Han utgår från Fadern. Såsom Guds närvaro bodde mitt ibland Guds folk Israel i det gamla förbundets tid, så bor Guds “närvaro” bland gudsrikesmänniskorna i kyrkan. Bor i kyrkan, inte organisationen kyrkan utan Kristi kropp. Anden som är kyrkans liv, skall genomsyra gudstjänsten och arbetet. Pingsten är därför med rätta kyrkans födelsedag. Pingstens utgjutande av Anden var inte bara en händelse, en upplevelse. Det var starten för Guds närvaro i kyrkan för alltid. Efter det är det Anden som ger liv åt allt i kyrkan. Det som inte är av Anden har inte del i kyrkans liv. Där anden verkar finns heligheten som ett utflöde ur Guds osynliga värld. Det är genom att leva i kyrkans delaktighet av Anden som man kan tala om att de kristna är heliga.

Allt utgår från Gud. Heligheten uppstår inte genom att människor försöker agera heligt. Heligheten är inte heller något som vi gör, eller som vi skapar — allt är Guds gåva. Där Anden får komma med sitt liv finns också heligheten, inte som en moralisk kvalifikation utan är en delaktighet av nåd i det gudomliga. Så är dopet en gåva. Anden nyskapar en människa så att hon också blir en lem i Kristi kropp. “När Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara, räddade han oss — inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar, utan därför att han är barmhärtig — och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv.” (Tit 3:4–7)

Bibelns uppenbarande av frälsningshistorien och budskap om Jesus och hans undervisning kommer från Gud. Därför kan vi säga att Bibeln ger oss “Guds heliga ord”. Därför understryker Paulus att där inte bara finns människoord utan de är också bärare av Guds budskap till oss människor. “Varje bok i skriften är inspirerad av Gud” (2 Tim 3:16) I våra gudstjänster säger vi också att vi skall lyssna till det heliga evangeliet. Det är heligt därför att det kommer från Gud som är helighetens källa. På samma sätt är det med nattvarden. Ett heligt sakrament eftersom Kristus den Helige där är närvarande på ett för oss hemlighetsfullt sätt. Allt som har det, i det gudomliga utflödet från himlens Gud är heligt och verkar helighet på oss människor. I östkyrkans liturgi kan prästen proklamera när han brutit nattvardsbrödet: “De heliga gåvorna för det heliga Gudsfolket.” Kören eller församlingen svarar liksom i en protest, “En är helig. En är Herre, Jesus Kristus.” Genom de heliga gåvorna skapar Gud del i helighetens livssfär.

Alla kristna är kallade till ett helgat liv. Det betyder ett liv där Gud genom sin Ande och nådens andefyllda medel blir präglat av Guds kärlek och goda gärningar. Heligheten är inte en moralitet utan en fråga om Guds närvaro. Gud verkar genom sin Ande liv och goda gärningar. Där synden får råda, där vill inte Guds Ande vara med och där finns inte heligheten hur många goda gärningar som än utförs. Vi är således kallade till att öppna våra liv så att heligheten, Anden, himlens liv, får komma in och prägla våra tankar, ord och gärningar. Men detta är inte ett definitivt permanent tillstånd. Vi är svaga syndiga människor och måste ständigt ta emot förlåtelsens rening.

I Gamla Testamentet kan man se hur heligheten var kultiskt förknippad. Det är den också på ett sätt i det nya förbundets kyrka. Heligheten och livet flödar ur Guds ord och de heliga sakramenten och genom Andens verkan på själen. Det innebär att kristenlivet skall vara en gudstjänst. Guds närvaro skall finnas i de kristnas sätt att leva. Helgonen begrep detta. De stoltserade aldrig över vad de var som helgade människor. De visste att alltsammans kom från Gud som en gåva. Att de blev heliga, förklarade heliga, berodde på att Gud fick sätta sin helighetsprägel på dem. De öppnade sina liv för Guds Ande. De visste att kristen tro och kristet liv är bestämda av heligheten som är Guds sfär. Helgad blir den som genom Anden låter sig formas av Guds vilja. Så flyter heligheten från den himmelska världen, Guds värld till oss i Kristi kyrka. Att få del i Guds helighet är ett resultat av det som uttrycks i det gamla slagordet: “Man blir lik den man umgås med!”

  • 1 T. Mettinger, Namnet och närvaron, s 150
  • 2 G. Larsson, Uppbrottet. En bok om Exodus, s 306

2011-02-25 11:02