Artikel

Biskop Bertil E Gärtner

Jesus – den sanna människan

Föredrag hållet vid aKF:s kyrkodagar i Uppsala 2002

Kombinationen Jesus och människan i temat leder rakt in i den kristna trons allra mest centrala tankar. Det som Kristi kyrka alltid bekänt att Jesus Kristus är både Gud och människa. I anslutning till konciliet i Nicea år 325 e Kr stryker den nicenska trosbekännelsen under detta med ordet ”sann” - Jesus är ”sann Gud av sann Gud”. Ordet ”sann” betyder att han verkligen kvalitetsmässigt, essentiellt är Gud, ”av samma väsen som Fadern”. Men det sägs också att ”han steg ned från himmelen” och blev människa, sann människa, född av jungfru Maria, led och dog under Pontius Pilatus. Han var alltså samtidigt kvalitetsmässigt essentiellt människa.

Nu ska jag inte diskutera hur Jesus kan vara detta samtidigt - Gud och människa. Det skulle föra mig in i den äldsta kyrkans lärostrider och det är nog inte meningen med detta föredrag ”Jesus - sann människa”. Jag koncentrerar mig i stället på att försöka tolka det genom några bibliska perspektiv. Ibland upplever man idag att somliga kristna så starkt understryker och talar om Jesus som Guds Son att man tappar ur sikte att han också var verklig människa av kött och blod. En människa som fick kämpa med frestelser, känna sorg och glädje, kanske dansa med i de judiska bröllopsdanserna, gråta med de sorgsna, sörja en kär som dött, våga fråga sig om döden var den rätta vägen för honom att främja Guds rike. Ibland blir det tvärtom. Jesus är så mycket människa att hans gudomlighet kommer i skymundan. Som sann människa är han socialistisk eller kamrat Jesus. Det finns ingen plats för en delaktighet i Gud. Som en s-riksdagsman en gång sa till mig: om man vill vara en riktig kristen är man socialdemokrat. Jesus är den sanna människan i sin tolerans och kärleksfullhet, en nyliberal idealgestalt eller vanställd som i ecce homo utställningen som vanhelgade Uppsala domkyrka. Hans gudomlighet är mindre intressant. Människan Jesus förblir i dessa sammanhang populär men hans del i Gud passar inte in i ett modernt liberalt mänskligt tänkande. Kyrkans lärare måste därför alltid söka balansera dessa två sidor av Jesus. Men det är svårt att göra så, att förstå vad det innebär att Jesus avstod från sin jämlikhet med Gud och blev som en av oss, ”till det yttre blev människa”, Fil 2, den s k kenosistanken.

Närmar man sig nu ämnet ”Jesus - den sanna människan” från de bibliska traditionerna tycker jag att det är lätt att dra linjen från människan Jesus till de första människorna i skapelseberättelsens ord ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna gjorde han dem”, 1Mos 1:27. Var denne Adam, skapad till Guds avbild den sanna människan? Var han sådan Gud ville ha människan? Men som människan svek? Ordet ”avbild” kan tolkas olika. Här i skapelseberättelsens första del betyder det att Adam som människa har den högsta ställningen i skapelsen. Han representerar Guds rådande över skapelsen, har till uppgift att förvalta skapelsen på Guds uppdrag, inte härska men råda. Till Guds avbild hörde att Adam och Eva var vända mot Gud, umgicks naturligt i paradiset med Gud. Det rådde harmoni mellan människa och Gud, ett idealtillstånd som endast kommer att överträffas av den nya jorden och den nya himlen som det talas om i Uppb 21. Av alla skapade varelser är människan den enda som har möjlighet att lära känna sin Skapare och älska honom, som det heter i den katolska katekesen. Gud skapade människan god och med en sådan hög ställning att han hade en fri vilja, vilket innebar en risk för Gud. Hon hade friheten att säga ja eller nej också till Gud. Hon kunde frigöra sig från Gud, vilket också skedde i syndafallet. Skildringen av människan i Psalt 8 visar något av människans höghet. ”Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter…” Men en sak skiljde denna människa som skildras i psalmen från Adam och Eva i paradiset - ”vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig, att du tar dig an honom?” Döden hör till syndafallets konsekvenser. Därför är hon inte den sanna människan som Adam var då.

Ett bildlikt sätt att tala om människans höghet och förlusten av denna fann jag en gång hos några kyrkofäder. Man brukar kalla det för en klädedräktens teologi. Den hjälper oss att bättre förstå skillnaden mellan människan i paradiset och människan som hon nu är utanför Guds rike, den naturliga människan som inte mött Kristus i denna förgängliga värld..

Det heter i paradisberättelsen att Adam och Eva före syndafallet var utan kläder, ”både mannen och kvinnan var nakna, och de kände ingen blygsel inför varandra”, 2:25. Men när de bröt mot Guds bud och åt av den förbjudna frukten ”då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna”, 3:7. Nakenheten var således något de märkte först när ögonen öppnats. Det betyder att något hände med människans existens genom syndafallet. Inte en moralisk fråga utan en existentiell. En förändring av att vara människa. Men om man skall kunna tala om en nakenhet som de plötsligt fick syn på, måste man utgå från att denna nakenhet tidigare varit överklädd eftersom de icke sett den. Detta förklarar denna speciella teologi med att före syndafallet existerade människan på ett särskilt sätt inför Gud. Hennes kropp var inte av samma kvalitet som Guds, ty i så fall hade hon inte varit människa utan gud. Men denna mänskliga kropp hade Gud överklätt med sin gudomliga härlighet, doxa, så att människan var iklädd denna. Genom detta ägde hon en särskild närhet till Gud, på något sätt delaktig i det gudomliga, och låg inte under döden. Men genom fallet miste de dessa ”gudomliga härlighetskläder”. Till sin fasa upptäckte de syndens konsekvenser. De förlorade sin ställning som Guds vänner, det Gud avsåg med människan, den sanna människan. De gömde sig för Gud. På Guds fråga ”Var är du, Adam?” svarade han ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, och så gömde jag mig”. Hans naturliga sätt att umgås med Gud var borta. En klyfta hade uppstått mellan Gud och hans skapade människor. Som straff avkläddes människan sina härlighetskläder. En människa som förlorat sin doxa, härlighet och därmed paradisets liv drevs ut i en värld som helt blev lagd under förgängelsen, som Paulus skriver ”Allt skapat har lagts under tomhetens (förgängelsens) välde , inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas” (får tillbaka sin härlighet, doxa), Rom 8:20f. Men människan behöver ha kläder när hon mist sin härlighetsdräkt, sin doxa. Då heter det i berättelsen i 1Mos 3 att de i överensstämmelse med sin nya existens som dödliga får kläder tillverkade av material hämtat från den förgängliga världen. Man lägger märke till att det är Gud själv som ger människorna dessa nya kläder ”Herren gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem”, 3:21. Liksom Gud klätt dem i härlighet, så klädde han dem nu i material från denna världen. Så blev människans existens som människa förändrad. Hon förlorade sin frihet att ha full gemenskap med Gud. Hennes sinne vänds mot det materiella och inte Gud. Hon begränsas på många områden men först och främst saknar hon doxa, härligheten, som Paulus skriver i Rom 3:22f ”Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten doxa från Gud”.

Mot bakgrunden av denna tolkning av paradisberättelsen ser vi att det talas om två kvaliteter människa. Människan i paradiset och människan utstött ur paradiset till en förgänglig värld. När man då talar om den sanna människan frågar man sig kan man då identifiera henne med människan före syndafallet, Adam i paradiset? En Guds avbild som är vänd mot Gud och inte drivs av syndens kraft och frestelser? Den som levde nära Gud och rådde över det skapade. Det går ju knappast att tala om den sanna människan som den ur paradiset utdrivna som enligt NT är en fånge under synd och död. Människan är fortfarande skapad till Guds avbild men det har blivit en skadad avbild som måste restaureras något som var Jesu uppgift som människa. Säger vi då att Jesus i sin mänskliga gestalt är den sanna människan behövs en förklaring. Jesus som sann människa är inte som den förste Adam under förgängelsens välde, lever som andra människor, i deras villkor och dör som människor gör. Men samtidigt är han annorlunda. Han är inte en i synd fallen människa. ”Han känner med oss i våra svagheter, en som har prövats (frestats) på alla sätt och varit som vi dock utan synd”, Hebr 4:15.

I vilken mening är då Jesus den sanna människan? Jesus blev människa, avklädde sig sin jämlikheten med Gud och blev som en av oss, står det i Kristushymnen i Fil 2. Och han hade friheten att säga ja eller nej till frestelsen att svika sitt messianska uppdrag. Samtidigt bär han under förgängelsens dräkt sin härlighet. På Förklaringsberget lyser den igenom då Petrus, Jakob och Johannes fick se honom i hans härlighet. I sina märkliga undergärningar visar han något som går utöver att bara vara människa. Lärjungarna frågade sig flera gånger - vem är han egentligen?

Men varför behövde Jesus vara människa? Hela den frälsningsgärning som är evangeliets innehåll syftade till att skapa förutsättningen för oss människor att återfå den förlorade härligheten, doxa, att bli sanna människor som skapades till Guds avbild.. Därför dör Jesus på korset som ett syndoffer för att vi skall kunna befrias från syndens skuld och konsekvenser döden. Genom att vara människa kunde Jesus representera hela mänskligheten och bära allas synder till försoning. Genom att vara Gud blev hans offer giltigt inför Gud. När han då uppstod ur graven öppnade han de slutna dörrarna till paradiset där Gud bor. När en kristen kommit till tro anar han att Kristus är vägen tillbaka till den förlorade härligheten. Han ser att denna härlighet finns i Kristus. ”Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror så att de inte ser ljuset från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild”, 2Kor 4:4. En kristens väg tillbaka till livet och doxan är att se Herrens härlighet i Kristus som Paulus skriver ”lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus”. Då förvandlas han till samma avbild ”Och alla vi som ser Herrens härlighet som i en spegel förvandlas till en och samma avbild (Kristus).” Och går från härlighet till härlighet, att bli mer och mer lik Kristus, vilket sker genom Herren dvs Anden, 2 Kor 3:18.

Jesus är ett återsken i sitt sätt att vara människa här på jorden av den första människan utan synd, före syndafallet. Han är ikonen för den sanna människan som Gud ville ha henne men som Adam svek. I Kristi ansikte återspeglas både Guds härlighet och den ideala människan, Adam i paradiset som är skapad till Guds avbild och den avbilden är Kristus. Kristus är alltså den fullkomliga människan. Samtidigt har han gått in under den fallna människans lidande, smärta och död för att rädda henne i hennes fångenskap under förgängelsen. Denna dubbelhet i Kristus var naturligtvis obegriplig för hans samtids ledare som mötte honom men också är obegriplig för den naturliga människan vars blick är helt vänd mot det materiella, det förgängliga och inte har blick för det som hör till Gud i människan. Därför blev Jesus missförstådd som människa. Man menade att den sanna människan var någon annan, helt annan än Jesus från Nasaret. För de judiska skriftlärde var den sanna människan den som levde sitt liv helt efter Mose lag. Även om det bara var några få som kunde leva så - Abraham, Isak, Jakob, Elia och Hiskia - var den sanna människan en lagens människa, så fullkomligt efter Mose lag och de äldstes stadgar som möjligt. Därför kände de inte igen Jesus och hans sätt att vara människa efter Guds vilja. Och de förkastade honom. Om Pilatus hade någon ideal uppfattning av vad som menades med den sanna människan kunde den varit något liknande den stoiska - den stålsatta människan med full kontroll över känslorna, stark, oberörd, nog i sig själv och medveten om förnuftet som enda sanning, utan rädsla och trygg i sig själv. Pilatus borde varit helt konfunderad över Jesu sätt att uppträda och så framställer Johannes honom också i sitt evangelium. När Pilatus ställer fram den plågade Jesus inför dem som anklagade honom i rättegången med orden ”Se mannen - människan” förstår han inte vad han säger, snarare ett profetiskt uttalande. Bakom bilden av en hjälplös människa, helt i händerna på denna världens makter finns den kärleksfulle Gud som avstått från sin härlighet ett ögonblick för att rädda just de hjälplösa som hålls i band av denna världens makter som förlorat sin djupaste mening som människa. Fördolt i detta ögonblick finns den oerhörda sanningen att Jesus representerade hela mänskligheten på väg att bryta förbannelsen som låg i utdrivandet ur paradiset och öppnandet av paradisets portar och återfå den förlorade härligheten från Gud och bli som den sanna människan Jesus.

När jag nu försökt förstå den kristologiska sidan av temat ”Jesus - den sanna människan” vill jag säga något om vad detta kan betyda för en kristen. Kan det lära oss något om en kristens ställning som människa här i världen? Två linjer öppnar sig naturligt. Den ena talar om hur en dödlig människa kan återvinna den härlighet som hon hade i paradiset. Den andra talar om livsstilen hos den kristna människan, att sträva efter att likna den sanna människan Jesus.

Hur är det möjligt att återvinna härligheten från Gud? Paulus lär oss en del om hur en kristen kan börja gå en väg vars mål är att bli en sådan människa som Gud avsåg i skapelsen utan synd och död. Den vägen börjar enligt Rom 3 med ett konstaterande att alla människor har syndat och saknar härligheten från Gud, Rom 3:23. Genom Kristi frälsningsgärning på korset sker försoning för alla synder och rättfärdigheten kan man vinna av nåd genom tron på Kristus. Det är vägen till att bli människa på ett nytt sätt. ”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid (som rådde i paradiset) med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet”, 5:1f.
Det sker något med människan, inte fysiskt men andligt när hon förenas med den Uppståndne Kristus genom dopet och tron. Ett frö sås, hon sätts på en väg som kan leda till att hon blir vad Gud avsåg med den sanna människan. Hon blir en ny människa. Det kanske inte är fel att i viss mening se en linje mellan den förste Adam som Gud hade klätt i härlighet, doxa, och den nya människan som skapas genom dopet och tron, eller för att tala med Jesus ord i Johannes evangelium 3:3ff.”den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike”, ”den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike”, ”det som har fötts av Ande är Ande”. föds på nytt av vatten och Ande, Joh 3. När Paulus utvecklar tankarna kring denna nya människa eller som han också kallar henne ”den inre människan” som i Kristus skapas eller föds så blir terminologin lik den i klädedräktens teologi. Den människa som stiger upp ur dopet är avklädd den gamla människan och hennes vanor eller sätt att leva utan Gud, heter det i Kol 3:9ff, får andra kläder ”och klätt er i den nya människan som förnyas till verklig kunskap och blir en bild, en eikon, en avbild av sin Skapare”. Tanken går naturligtvis till 1Mos och att människan är skapad till Guds avbild och att hon ägde vad man kallat en ”härlighetsklädnad”. När en kristen återförs till den första människans status, före syndens inträde i hennes liv, åtminstone delvis, eller på väg till det, upphör alla mänskliga gränser, sådana som skapats genom synden ”Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla”. Detta har med människans andliga status att göra, inför Gud och inför varandra.

Samma sak sägs i Efes 4:24 där den kristna människan skall vara på väg, mer och mer förnyas till likhet med Kristus ”Därför skall ni sluta leva som förut. Ni skall lägga av den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, eikon, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till”. Jag kan inte se annat än att aposteln här tänker på människan före syndafallet och att människan genom Kristus och Anden restaureras, återförs till den sanna människa som Gud avsåg när han skapade de första människorna. Att detta inte sker helt och fullt här och nu beror på att människan bär genom hela livet sin gamla människa med sig som lockar och bedrar henne att handla mot Guds vilja precis som det skedde i paradiset. Det är en växtprocess i den kristne, en förvandling där den gamla människan skall få mindre och mindre att säga till om och den inre människan få mer kraft att råda över den gamla människan. Paulus antyder detta på flera ställen i sina brev. I Rom 8:28f skriver han att ”Gud hjälper dem som älskar honom att nå det goda …Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans Sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder”. Den sanna människan Kristus är den sanna Guds avbild och han är klädd i härlighet liksom den första Adam. Vad annat kan aposteln mena än en restaurering av den förste Adams härlighet när han skriver 2Kor 3:18f ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild. Vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden”. Eller med andra ord är vi i vår syndiga och förgängliga natur ”av jorden” som Paulus säger i 1Kor 15:49, ”och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska”.

Denna förvandling av vår natur är ett andligt skeende, inte fysiskt, synligt för ögonen. ”Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag”, 2Kor 4:16. Men det som kan synas är den inre människans kraft att efterlikna Kristus. Det ligger i existensen av den inre människan en kallelse till mimäsis av Kristus, en efterföljelse av Jesus. I de ord av Paulus jag citerade från Kol och Efes talades det om ”verklig kunskap” och ”förnyas i ande och förstånd”. Häri ligger kallelsen till efterföljande av den sanna människan Jesus. Det rör sig om kunskap att bedöma vad som är gott och ont och att lära känna Jesus bättre för att bättre kunna vara en Jesu efterföljare. Denna efterföljelse är inte lätt, den kan liknas vid en födslovånda och smärta som aposteln målar fram saken i Gal 4:19 ”mina barn, som jag än en gång måste föda med smärta tills Kristus har förkroppsligats i er”. 1917 ”till dess Kristus har tagit gestalt i er”. Verbet ”förkroppsligats” finns bara här i hela NT. Det har med form och gestalt att göra. När Jesus blev människa och lämnade sin gudomliga härlighet för en kort tid, ”Guds gestalt”, tog han en tjänares gestalt och blev människa enligt Fil 2. Som människa ett lysande exempel på vad kärlek är särskilt till de små och utsatta. Så skall Anden forma den kristne att bli mer och mer lik, den sanna människan.

Var finner då den kristne förebilden för denna omformning av livet? Jo, i evangeliernas skildring av Jesu sätt att vara. Gud blev människa för att bli en förebild i helighet. Det är grundprincipen i den nya människans, den inre människans sätt att leva i detta livet. Jesus slog fast denna princip i de välkända orden ”ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”, Matt 11:29f. Oket är Guds rikes etik, förebildad i Jesus. Johannesevangeliets Jesusord understryker detta flera gånger. Efterföljelsen av Jesus är principen för det nya livet ”Jag är vägen, sanningen och livet”, 14:6. ”Älska varandra som jag har älskat er”, 15:12. Att ha Jesus som ikon, förebild i livet hör till det högsta idealet ”var så till sinnes som Kristus Jesus var”, Fil 2:5. Men för att detta skall kunna bli verklighet, åtminstone till en del, måste den kristna människan få del i gudomlig natur, heter det i 2Petr1:4 ”Han har gett oss sina dyrbara och stora löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld”. Ett ord som den östliga kyrkan gärna citerar men den lutherska inte gärna gör. Den som tror och lever i Kristus styrs av Anden som ger del i gudomlig natur. Det är den nya människan främst som har förmågan att följa Kristus. Enligt östkyrkans teologi människan är inte en autonom varelse (nog i sig själv) utan hennes sanna mänsklighet kan endast förverkligas då hon lever i Gud och har del i det gudomliga livet. Det är samma sak som den nya människan eller den inre människan hos Paulus. Hon kan inte leva ut Jesu etik utan att vara i honom, med honom och ha del i Andens liv. Delaktigheten i det gudomliga livet är en gåva men också ett uppdrag som måste fullföljas genom en fri mänsklig strävan, Meyendorff. Människan är en avbild av Gud öppen uppåt och besitter den naturliga gåvan att nå utöver sig själv och fram till det gudomliga. Att låta den nya människan mer och mer ta över leder till vänskap med Gud. Den vänskap som var människans tillstånd före syndafallet, det tillstånd Gud ville att människan skulle leva i och som återställdes genom Jesus Kristus.

Så är Jesus den sanna människan. För oss är det en kallelse att sträva efter att leva som efterföljare till denna sanna människa.

2011-02-25 11:02