Kyrkodagarna i år är samlade under rubriken Människan. Som jag då uppfattar ämnet för detta
föredrag har det förespeglat kyrkodagskommittén att själavården aktualiserar motstridiga intressen hos den
enskilde, och att själavårdaren här hamnar i konflikt mellan att bejaka den vägledde – och dennes artikulerade
eller oartikulerade intresse av bejakelse i sitt etiska val – och själavårdarens intresse att mot detta hålla
upp Kyrkans undervisning och moraliska korrektiv, för att stärka individen att välja att bejaka den sida hos
sig själv som kan bejaka dessa.
Det kan ju också tänkas att kyrkodagskommittén haft specifika moraliska dilemman i åtanke, och tänkt sig en
klarläggande föreläsning om hur Kyrkan genom sina själavårdare bör vägleda dem som söker hjälp i själavården.
En annan förväntan kanske skulle kunna handla om, hur löser man upp ett etiskt dilemma i en själavårdsituation,
hur hjälper man en människa som söker hjälp att hitta rätt beslut och välja rätt väg i sitt liv?
I rubriken används begreppet själavård och det kan kanske inledningsvis vara klokt att något precisera denna
term.
Själavård något annat än andlig vägledning
Andlig vägledning och andlig vägledare används mer och mer som begrepp och termer i kyrkan idag. På Artos
förlag har det under 2001 getts ut en svensk översättning av en engelsk bok som fått den svenska titeln, Att
ge andlig vägledning. I denna bok preciseras begreppet andlig vägledning på följande sätt: ”att hjälpa en
person direkt med hans eller hennes relation med Gud”2. Vidare heter det
att den andliga vägledningen ”handlar direkt om en människas faktiska erfarenheter av sin relation med
Gud”.3 Det är denna erfarenhet, eller brist av erfarenhet av Gud i sitt
liv, som den andliga vägledning har som sitt fokus. Den andlige vägledaren fokuserar gudserfarenheten och
relaterar samtalet med den hjälpsökande uteslutande kring hur just gudserfarenheten kan stärkas och fördjupas.
För att få hjälp med att definiera begreppet själavård låt oss först konsultera NE4. Här heter det att själavård är ”kyrkans omsorg om den enskildes andliga
välbefinnande”. NE placerar alltså här in själavården i samma kategori som annan omsorg om människan, låt vara
att det heter att det är kyrkans omsorg, och att man talar om att syftet har med upplevelse av välbefinnande
att göra. Mot slutet av artikeln noterar NE, att en förskjutning innehållsligt har skett av det man kallar den
kristna själavården mot slutet av 1900-talet, till en mer tydlig förankring i teologin och en till tydligare
profil. Går vi vidare till själavårdslitteraturen och exempelvis tar Erik Ewalds definition till hjälp hittar
vi en fylligare definition av begreppet själavård. I boken Helande själavård skriver han:
Med själavård menar vi den hjälp en människa ger en annan människa i avsikt att hjälpa henne till att
förverkliga sig själv och till att mogna så att hon inte bara gör en god insats i samhället utan också genom
själavårdsrelationen får hjälp att tillfriskna och förverkliga Guds avsikter i sitt liv. I uttrycket ’avsikter’
innefattas naturligtvis också Guds vilja att frälsa varje människa.5
Mognad, insikt och erfarenhet av mål i livet, och av Guds avsikt och vilja att vilja frälsa talar Ewalds om som
själavårdens fokus. Själavårdsrelationen skulle med denna definition innefatta något mer än vad den andliga
vägledningen gör anspråk på att sätta i fokus. Ändå är många av de mekanismer som pågår i den andliga
vägledningen och det själavårdande samtalet likartade, om vi ser till etiska dilemman i situationen. I boken
Att ge andlig vägledning heter det bl a:
…andliga vägledare kan hamna i en intressekonflikt. Ofta är de omedvetna om hur en sådan konflikt påverkar
deras lyssnande. De kan tycka att de handlar i deras intresse som kommer för vägledning och ändå känna ett
visst ansvar att skydda en tredje person eller en institution…och därför blir…helt oförmögen att lyssna på den
vägledde och försöka förstå…Utöver detta så är andliga vägledare, som alla andra, så insnärjda i och delaktiga
i de kulturella, sociala, politiska och religiösa värderingarna och institutionerna i samhället och olika
subkulturer så att de omedvetet agerar som dess agenter och har en benägenhet att vilja skydda dem från hot
eller intrång.6
I citatet talas det bl a om en intressekonflikt i samtalet.
Ett första dilemma i själavården, att ge ett för tidigt och för onyanserat svar
Ett etiskt dilemma i samtalssituationen skulle alltså kunna vara detta att själavårdaren/den andlige vägledaren
inte ser den människa som nu konkret är här, utan tolkar hennes berättelse genom sina egna preferenser. Den
vägledning eller de själavårdsråd som den sig till vägledaren/själavårdaren sökande personen då får sig till
livs, är inte Livets ord utan ord som kan kväva livet och frimodigheten att leva ansvarigt och äkta med Gud. En
väg ut ur detta dilemma anges i boken Att ge andlig vägledning på följande sätt:
Andliga vägledare kan också bli bättre lyssnare om de inte är beroende av dem som de vägleder för att själva
känna sig tillfredsställda och trygga. …De behöver dessutom tillräckligt många vänner och andra källor till
självrespekt för att kunna behålla sitt jämnmod utan att nervöst fråga efter erkännande från överordnande eller
sådana som står nära dem som vägleds. För de kanske inte får något sådant erkännande när de som vägleds inte
anpassar sig efter det som dessa människor förväntar sig.7
En felaktig förväntan, både från sig själv och från omgivningen skulle alltså kunna vara ett etiskt dilemma i
själavården. Ett dilemma som rör den som ger själavård och som handlar om dennes egen växt och mognad för att
allt bättre kunna vara närvarande i själavårdssituationen.
Men om nu det etiska dilemmat rör innehållet och handlar om hur man konkret skall ge råd och hjälp, hur ser då
dilemmat ut? Ja, inte behöver dilemmat röra de områden som vi kanske först tänker på, frågor kring sex och
samlevnad.
Ett andra dilemma, kolliderande utgångspunkter hos själavårdaren och den hjälpsökande
Tänk er följande situation – och här kanske fler kan känna igen sig än de som konkret får nåden och glädjen att
ta emot enskilda avgränsade själavårdssamtal.
Det är terminsslut och en elev kommer till dig som lärare och ber om att få sitt betyg ändrat. Det skulle räcka
med att få upp betyget i ett enda ämne, och eleven skulle komma in på den utbildning han eller hon hett
eftertraktar. Eleven säger i samtalet att han tycker att det är helt ok att komma med denna begäran, och att
det t o m skulle kunna anses etiskt försvarbart att i efterhand höja betyget eftersom en höjning skulle leda
till mer gott för honom, än vad ett fasthållande vid det lägre betyget skulle göra. Eleven säger sig hylla en
konsekvensetisk etik med utilitaristisk utgångspunkt där etiskt rätta handlingar är de som leder till att det
goda maximeras, dvs. att konsekvensen av ens handlande skall vara sådant att så mycket gott eller nyttigt som
möjligt blir resultatet. Dessutom hävdar eleven att ingen annan kommer att lida av om betyget ändras. Ingen
annan kommer ens någonsin att få vetskap om det och eleven kommer att komma in på den utbildning han drömt om.
Ända tvekar du. Det finns något i resonemanget som du vänder dig emot. Du hyllar principen att regler är till
för att hållas. I detta fall, reglerna som är uppsatta för betygskriterier. Du menar därför att det vore etiskt
orätt att bryta denna regel, oberoende av hur mycket gott det skulle kunna tänkas komma ut av detta för den
enskilde eleven.
Vi står här inför ett etiskt dilemma grundat i oenighet om utgångspunkterna för vad som gör en handling etiskt
rätt resp orätt. För eleven som kommer och begär att betyget skall ändras är det moraliskt acceptabelt att
komma ned en sådan begäran, och han rättfärdigar detta etiskt genom att hänvisa till de goda konsekvenser som
skulle bli resultatet för honom själv – och kanske i förlängning för honom och hans framtida karriär och
familj. Läraren i exemplet däremot menar att begäran är moraliskt felaktig och grundar sitt etiska
ställningstagande på att det alltid och i alla lägen är fel att bryta mot en uppställd regel. Två uppsättningar
etiska överväganden kolliderar här, och en etisk konflikt föreligger.
I det här uppställda exemplet kommer antagligen lärarens övervägande att gå segrande ur striden eftersom
läraren så att säga är den starkare, och att ingen betygskorrigering kan ske om inte läraren accepterar att
göra så. Men i själavården är kanske maktbalansen annorlunda. I själavården är det den som kommer till samtal
som har avgörandet i sin hand, och som genom samtalet vill få bryta sin brottning med alternativen. I
själavårdssituationen blir därför inte utgången lika given, och själavårdaren kan finna det frustrerande att
inte få gehör för sina argument, och ändå mer om den som söker hjälp tycks vilja gå på tvärs mot det som av
själavårdaren kan upplevas som goda råd ur Kyrkans arv och tradition.
En annan typ av dilemma uppstår när kanske ovana och oväntade hänsynstagande och variabler förs in i det etiska
övervägandet, av den som kommer för samtal.
Ett tredje dilemma, vems intresse står i fokus?
Det kanske inte i första hand är skyddet av och värnandet av den egna personens goda eller gruppens eller
familjens utan miljön, naturen eller fauna och flora som har högre prioritet vid det etiska valet hos den som
kommer för samtal. Det utrotningshotades intresse kanske väger tyngre i personens argumentering än vad skyddet
av det mänskliga gör. Att välja så att resurser frigörs för att ta till vara naturvärden överordnas plikten att
hålla en överenskommelse, eller nödlögnen accepteras för att rädda ett djur även om ett förtroende sviks
människor emellan. Att orsaka lidande för ett djur bekymrar mer än trampade tår i mötet med en annan människa.
Ett fjärde dilemma, de individualiserade och privatiserade normerna
I andra sammanhang kan min egen påverkan upplevas så kringskuren att jag tycker att det inte längre spelar
någon roll vilka värden och värderingar jag själv söker att stå upp för, när det ändå alltid är makten eller
strukturerna som vinner och får sista ordet.
Konsekvensen av en ökad individualism i samhället, och krav på att själv kunna välja och vraka och ha alla
dörrar öppna är att våra etiska dilemman också alltmer individualiserats och gjorts privata. Jag skall själv
veta vad jag vill och vad som är rätt och orätt. Att dela vånda med andra igår inte i mönstret, och att söka
själavård kan upplevas som tecken på svaghet. – Och man vet ju ändå på förhand vad prästen skulle säga, och det
vill jag inte utsätta mig för. Och av min brottning med ett etiskt dilemma blir så lätt moralism, jag känner
att alla andra dömer ut mig utifrån att de själva ställer högre krav på mig, än på sig själva.
Men jag har ju alltid min Bibel!? Där kan jag väl ändå hitta svaren, och då utan att behöva gå omvägen över att
utsätta mig för någon annan människas ifrågasättande av mina motiv och mina val. Denna individualism och detta
egna sökande efter rätt och orätt kan leda till tanken att friheten görs till den grundnorm utifrån vilket allt
prövas. Allt som berövar mig min frihet blir något negativt och något som begränsar, också i mina etiska val.
Påven Johannes Pauls II skriver i encyklikan The Splendor of Truth 1993:
Certain currents of modern thought have gone so far as to exalt freedom to such an extent that it becomes an
absolute, which would be the source of values.8
I själavården ställs människan på nytt in under utmaningen att reflektera kring sitt liv utifrån en annan
absolut. Att ställa sig inför det anspråk som ligger i att Gud blev människa i Jesus Kristus, och gav oss en
förebild i kärlek. Även utan en kristen grundning talar etiker om att ”begreppet ’etik’ bär med sig idén om
något som är större än individen”.9 Vad detta överindividuella är som vi
kallas att bryta vårt liv emot, råder det dock delade meningar om. I vår kristna tradition kommer vi dock inte
ifrån Herren själv, och hans exempel. I Honom ser vi att våra liv hör ihop, är beroende av varandra och att vi
har ett ansvar mot den Gud som är allas vår Skapare och Herre. Men våra etiska dilemman upplöses inte bara för
att vi konstaterat detta. Tolkningen av vad texterna om Jesus Kristus utsäger om moralens innehåll går isär,
och vår egen inneboende ovilja att alltid göra vad vi ändå anar vara rätt spelar oss spratt.
Att tolka texterna,
om att finna en grund för vårt moraliska beslut
Beroende på vilka glasögon vi närmar oss Bibeltexterna med, och vad vi ser som mönster och förebild där för
vårt förhållningssätt till vad som är moralsikt rätt och orätt i dag varierar. Vi kan bara tänka på texten i
Joh 8, om kvinnan som ertappats och som nu väntar på att stenas. Här finns både dilemmat och själavården. Här
ställs frågan direkt till Jesus, vad säger du? Vår lag – Mose lag/Guds bud – är klar på den här punkten, hur
utlägger du den? De skriftlärda och fariséerna framställer dilemmat; nåd eller rätt, bokstavstro eller
omtolkning? Och Jesus svarar med att rita på marken, och att problematisera situationen; den av er som är utan
synd…Och så inleds det som skall mynna ut i ett samtal mellan Jesus och kvinnan, och Jesu slutackord: Gå, och
synda inte mer! Syndens realitet tycks stå kvar. Guds krav på helighet gäller, men tillämpningen handlar om mer
än att upptäcka och avslöja synden hos de andra. Synden har en bundsförvant i var och en, och inför den ende
syndfrie – Jesus Guds Son – faller lusten att hävda sin egen rättfärdighet, eller åtminstone möjligheten att
driva saken till sin spets i en annan människas misslyckande, när mitt eget hjärtas uppror också avslöjats.
Med andra glasögon stannar vi lätt upp inför Jesu frikännande, och hans till synes relativiserande av lagens
bokstav. Inför Jesus finns ändå nåd och barmhärtighet, Gud är en förlåtande och urskuldande Gud som står över
människors försök att söka hitta glasklara moraliska principer, tillämpbara i alla situationer.
Kanske tar vi då också gärna vår tillflykt till ex Luk 12:57 där ju Jesus tycks legitimera människans egen
förmåga att dels kunna dra rätta moraliska slutsatser, dels kunna stämma av mot sig själv vad som är etiskt
rätt och orätt när det heter: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” I sitt sammanhang behöver denna
vers dock inte säga mer än att det är rimligt och självklart att människan när hon verkligen behöver tänka
efter, också har förmåga till självreflektion och vet hur hon skall bete sig för att komma till insikt.10 Ändå utläggs ibland summan av kyrkans moralutläggning som om den just skulle
kunna sammanfattas med att det står människan fritt att själv tolka och komma fram till vad som är rätt eller
orätt. Ex. Gunnar Hillerdal skriver om:
…frestelsen att vilja dirigera vad som skall kännas rätt eller fel, vad som tänkes vara absolut emot Guds
vilja…Kyrkans uppgift är knappast att vara moralväktare. Den som kyrkans budskap ställer inför Jesus Kristus
kommer själv att förnimma vad Anden säger…11
Själavårdssamtalet och frågan om det minst onda i situationen
I själavårdssamtalet har individen ställt sig själv inför uppgiften att låta sin egen inre prövning av vad som
är moralsikt rätt ske i samråd med, och inför en annan människa. Själavårdarens dilemma här kan dock bli
tydligt dels om denne upplever att den hjälpsökande endast kommer för att få sitt eget redan i princip gjorda
val bekräftat, dels om själavårdaren upplever att det ställs ett uttalat eller outtalat krav på att
själavårdaren skall ge det rätta svaret – och därmed ta ansvar för den situationen som den hjälpsökande försatt
sig i och inte orkar eller vill bära ensam. Det moraliska ansvaret är individens och det är den enskildes skuld
och befrielse från skuld som är i fokus. Sedan är det en helt annan sak att den enskildes skuld kan ha skadat
gemenskapen och kollektivet.
Dilemmat som samtalet uppdagar är kanske då till sist att handlingsalternativen endast består av två vägar
vilka båda utifrån sett är icke önskvärda. Är vägar som jag önskade att jag skulle slippa att gå. Önskade att
jag inte skulle ställas inför att välja. Esbjörn Hagberg beskriver något av detta dilemma när han diskuterar
ett samlevnadsetiskt problem i sin bok Själavård vid köksbordet och säger:
Kanske måste vi åter stödja varandra i att inse att livet inte alltid handlar om beslut mellan det absolut
rätta och det lika självklart felaktiga. Många skulle kunna säga att man…gjorde…det minst dåliga valet. 12
Själavårdarens uppgift blir kanske här att våga och orka gå med den hjälpsökande på den väg som heter att
försonas med sig själv, för att kunna förlåta sig själv. Att kunna få bearbetat frågorna; hur kunde jag handla
så, om jag bara hade tänkt mig för… Själavårdarens uppgift kan då vara att få hjälpa till att hitta fram till
en punkt där människan på nytt kan få relatera både till Guds helighet och absoluta vilja, men också till hans
nåd, förbarmande och kärlek som kallar och upprättar, och ger nytt ansvar. Inte därför att Guds krav har blivit
mindre, utan därför att Gud har fått bevisa sin kärlek till mig som enskild, i min bräcklighet och svaghet.
Biktsamtalet, som ett klarläggandets samtal
där ansvar tydliggörs
Att brottas med etiska dilemman hör till det mänskliga livets grundvillkor, och att göra det i själavården hör
med till den omsorg som kyrkan vill räcka sina medlemmar på trons pilgrimsväg. I bikten brottas den biktande
med sin skuld och får en personlig tillsägelse och försäkran om befrielse och upprättelse. Skulden är inte
alltid självklar, och för att kunna göra reda för mig själv för var det egna ansvaret börjar och var andras
synd mot mig har sårat, kan samtalet och själavården vara nog så viktiga instrument. Där jag blivit sårad
behöver jag i första hand helande och ny förståelse av Guds kärlek, och inte en uppmaning till bekännelse –
även om denna kan vara intimt sammanvävd med bearbetningen av såren då jag genom mina reaktioner på den synd
som begåtts mot mig, i min tur reagerat och gett igen på ett sätt som ställt mig i skuld till min nästa.
Ett samtal som klarlägger sammanhang och som utmålar det dilemma jag har att ta ställning till, kan därför vara
själavårdens stora gåva till mig. Samtalet fråntar mig inte från mitt ansvar, eller löser mig från våndan inför
att välja – och ger för den delen heller inte alltid klarhet i hur jag skall välja. Men samtalet har gett mig
möjlighet att tillsammans med någon annan reflektera över och belysa mitt val ur flera synvinklar. Våndan har
delats och jag bär inte längre bördan ensam. Jag kan också tillsammans med någon annan, i enrum, ha fått be
över mitt beslut, och fått be om kraft att bära konsekvenserna som jag redan innan jag valt bävar för, men vet
att jag måste möta. Mitt etiska dilemma är kanske just att jag vet att det varken finns ett enkelt beslut att
fatta, eller en enda klar väg att gå utan att mitt val är att våga gå, trots allt och att kunna leva ansvarigt,
utan att skylla ifrån mig. Utan att förbanna min belägenhet och fastna i önskedrömmen om att allt kunde ha
varit annorlunda, om inte om hade varit. Mitt etiska dilemma ligger alltså kanske i att lära mig leva öppet
inför mig själv och inför Gud, med en allt fastare tillförsikt till att bönen; Din nåd är allt jag behöver Gud,
får bli det som bär mig.
När frågan ställs på sin spets, vad skall jag göra nu?
Det etiska dilemmat i själavården formuleras kanske ibland lika klart som av den rike i Luk 10 som säger: ”Gode
Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?” (Luk 10:17). Inför olika valsituationer vill vi få ett
klart besked, hur skall jag bete mig, vad skall jag göra, vad är den kristna vägen i den här situationen? Och
här har kyrkans svar ibland varit tydligt och klart, både i enskild och i offentlig vägledning, och när svaret
inte blivit det förväntade har trons folk känt att kyrkan svikit sitt uppdrag att vara ljus och salt. Men i
denna situation har kyrkan också anklagats för att vara moralistisk, att tala liksom utan inlevelse och
medkänsla och bara så att säga utifrån ålagt ett bud att följa, vilket inte ens de som uttalar kravet tyckts
kunna uppfylla.
Dilemmat som delkomponent i lärjungaskapet
Med den risk det innebär skall jag i det följande låna ett längre resonemang ur en engelsk bok och söka plädera
för att det etiska dilemmat i själavården just alltid är ett dilemma, och att några givna enkla, alltid
tillämpbara svar i själavården inte alltid är det enda alternativet. Och detta utan att för den skull hävda att
moralen skulle var tänjbar eller flytande.
I trons svar på Kristi kallelse ligger en uppfordran till att leva allt mer heligt. Men helighetens väg är en
väg att vandra, att upptäcka och under vilken jag utmanas att alltmer konkretisera min tro i handling, i just
mitt liv och i mina omständigheter – i församlingens gemenskap.
Fairweather och McDonalds diskuterar i boken The Quest for Christian Ethics13 en teori enligt vilken etikens syfte anges vara att "finna de rätta svaren" – vilka
vi sedan skulle kunna påtvinga andra - utan istället vara att fråga oss vilka skäl som är de rätta för att
kunna komma fram till ett svar. Kristen etik hävdar författarna söker uttrycka konsekvenserna av den
Kristushändelse som timat i och med Jesu liv, död och uppståndelse. Därmed är eskatologin utgångspunkten för
etiken. (sid 25)
Att ta moralisk ställning är resultatet av att försöka föra samman flera olika, disparata, faktorer till en
enhet, vilka inte går att reducera till enbart en faktor, säger de vidare. (sid 49)
En biblisk grundmodell för etiken finner de båda i Kristushymnen i Fil 2:5-11 och skriver:
Here indeed is theological ethics, in which belief, motive and overt action are moulded into an integral
whole.14
Kristen etik har alltså enligt dessa båda författare att göra såväl med människans tro och motiv som
handlingar. Tro och moral sammanflätas vidare enligt dem bäst om kristen etik beskrivs i termerna "förbund" och
"relation". Det är just begreppet förbund och den nya relation som förbundet mellan Gud och människa för in
människan i som de två vill lägga till grund för etiken. Inom förbundet ger Gud uttryck för en livsstil, och
inte enbart ett auktoritärt bud, och denna livsstil skall levas ut i olika relationer. Förbundet kräver
relationer vilka mognar och växer. Erfarenhet av och kunskap om hur relationer mellan förbundna växer, har även
den icke troende (sid 120f). Den kristna etiken omvärderar dock synen på var källan till fördjupning av
relationerna finns och vad innehållet i dem är. Genom uppenbarelsen omformas så det moraliska kravet från
imperativ (ett förpliktigande bud) till indikativ (en relation att kunna leva ut och förverkliga). (sid 137)
Etik, en livsstil – att ständigt vara på väg som lärjunge
Kristen etik skulle enligt detta resonemang handla om livsstil som förverkligas i relationer, och inte enbart
om att kunna handla rätt i olika situationer. Författarna kallar sin modell för en person-modell för kristen
etik och uppställer tre karaktäristika för denna:
1) "The claim is absolute, not in the sense that it issues rules that are context-invariant in the manner of
rule-deontology but in the sense that it is unconditioned and overrides all other claims. My moral 'ought'
becomes a response ... to that meeting... ( sid 224)
Kravet i normerna blir aldrig till en regel och fullföljandet av kravet blir sålunda aldrig låst i ett
vanemönster (habit) (sid 226)
2) Varje generation måste bryta sin förståelse av vad kravet gäller både mot den gångna historiska lärdomen
och mot de krav som möter historiskt idag. (231)
3) Modellen gör rättvisa både åt etikens gränsöverskridande förmåga och syndens förhindrande av att "agape”
genomförs. (sid 231)
Författarna hävdar att kristen etik kräver en relationsmodell, därför att en kristen livsstil är frukten av den
ständigt förnyade relationen till det gudomliga. (sid 243) Person-modellen skiljer sig mot en ren
situationsetik genom att i person-modellen betonas kontexten i vilken valet fattas, och därmed understryker
denna modell insikten att en passande handling kan förändra en mänsklig situation. Det handlar inte som i
situationsetiken om att enbart acceptera situationen som den är och välja att handla i den. Istället betonas i
person-modellen den handlande som den som kan förändras, och bli en ny skapelse (sid 245)
Person-modellen bygger inte på en regel som Kyrkan eller den enskilde skall svara upp emot (lyda), inte heller
ställer den upp ett mål mot vilken personen skall sträva. Utan den uppställer ett "ethos" i vilket hon skall
leva. (sid 248) Personmodellen ger inga en gång för alla givna måttstockar för rätt och fel handlande. Den
ställer fram människan som fullvuxen och som fri att, genom sin tro fatta fria och ansvariga beslut (sid 250).
Allt som hindrar personlighetens växt till att fatta ansvariga beslut blir därmed moraliskt "fel". Kristen etik
blir med denna modell alltid "a quest" en fråga efter rätt livsstil, en fråga om att relatera och leva ut vad
förbundenheten i relationen/förbundet med Gud kräver, och aldrig en färdig lösning.(sid 256)
Det är den handlande personen som står i centrum i detta resonemang. Inte regler som alltid är tydliga och
möjliga att följa, och inte heller de tänkta konsekvenserna av handlingen. Men inte heller utmålas situationen
som det bestämmande så att varje nytt val skulle vara unikt och därför inte möjligt att kritisera. I människans
ja till att leva med Kristus ligger också hennes ja till att vilja förverkliga det etiska krav som hon
uppfattar som Guds kallelse till henne, och genom sitt val kan människan påverka och förändra situationen.
Själavården kan hjälpa människan att mogna till att fatta ansvariga beslut och att följa Guds vilja såsom den
uppenbarats och tydliggjorts i Kristus. Det öppna sökandet efter att leva rätt relaterat till att leva i Guds
förbund blir det primära, inte att finna lösningen på varje etiskt dilemma i termer av allmängiltiga
handlingsregler.
Just förbundet som modell för den ort i vilken mänskliga relationer utvecklas och mognar används av Naomi H
Rosenblatt, en amerikansk psykoterapeut, i hennes utläggning av teman i 1 Mosebok när hon i anledning av
Abraham och Sara skriver:
Förbundet mellan Gud och Abrahams folk i Första Moseboken symboliserar den tillit vi som människor måste ha
till varandra för att överleva. Förbundet blir ett ideal för varje djup och varaktig mänsklig relation[---]Hur
vår personliga blid av Gud än ser ut, vittnar förbundet mellan Gud och människosläktet i Första Mosebok om vår
unikt mänskliga förmåga att höja oss över oss själva. Förbundet förkroppsligar vår längtan att nå utöver våra
egna snäva begränsningar, att tjäna någonting större än oss själva – att säga: Här är jag.15
Själavårdssamtalet som platsen att få hjälp att reflektera
Etiska dilemman i själavården var rubriken som givits för detta föredrag. Ibland talas det om etiska dilemma
kopplat till viss verksamhet eller områden, etiska dilemma i vården, i IT-samhället, i skolan och då kopplat
till den värdegrundsdebatt som där pågår. I det sammanhanget kan det vara intressant att notera att den enda
bok Libris-webbsök som har titeln ”etiska dilemman”, är en bok om medicinska dilemman.16 Människor som söker sig till själavård är också samhällsmedborgare kopplade till
olika verksamheter och områden, och insnärjda i frågor som i deras professionalitet ställer dem inför etiska
dilemman. Kanske är själavårdssituationen i sig en plats för att kunna få tala om de dilemman jag inte på egen
hand kan få någon rätsida på. Situationer som kräver att jag får någon annans synvinkel företrädd och någon att
dela saken med. Och ändå står jag där sist och slutligen själv, i mitt eget etiska val. Själasörjarens uppgift
blir så ytterst, som Owe Wikström formulerar det, att se sin egen roll som den ”som tillsammans med en annan
skall söka sig fram mot en tolkning som ligger utanför både själasörjare och konfident”.17 Själavårdare och konfident söker tillsammans svar. Söker tillsammans se vad ingen av
dem enskilt äger hela facit till, men tillsammans kan söka sig fram emot; i öppenhet och tillit till Gud.
Själavårdarens attityd blir här av avgörande betydelse. Bergstrand och Lidbeck skriver:
Det som mest effektivt hindrar en konfident att hitta fram till sanningen om sig själv och sin livssituation är
att själasörjaren har en dömande attityd. Andras domar över en är ofta det svåraste hindret för att man ska
våga leta fram sanningen om sig själv. Men man moraliserar inte bara när man dömer och klandrar. Att berömma
kan också vara ett sätt att moralisera. Med sitt beröm visar man att man bedömer den andra människan efter
en värdenorm.18
Citatet lyfter fram både det nödvändiga och det svåra i att hitta en grundläggande norm eller utgångspunkt för
allt sitt handlande, och fr a att uppleva denna som egen och inte utifrån pålagd av andras missriktade omtanke.
Själavården och sökandet efter en grundnorm
för det egna handlandet
I kristen själavård finns naturligtvis en grundnorm utifrån vilken allt som sker och sägs tar sin utgångspunkt,
vissheten om att samtalet sker inför levande Gud. Visshet om att den Gud som möter också vill helighet och vill
leda oss närmare sig i ande och sanning. I kyrkans offentliga undervisning konkretiseras dock sällan denna väg.
Kanske låter sig detta inte heller alltid lätt göras i dagens mångkulturella situation, och i en situation då
den egna individens rätt till självbestämmande också drivits långt i privatmoraliskt avseende. Ser vi tillbaka
på arbetet Stora boken om kristen tro, från 1993, heter det där bl a:
Moral består inte av teorier som man kan lära ut eller passivt ta emot. Den måste komma inifrån, vara förankrad
och levande. Etisk reflektion är inte något som mekaniskt kan pluggas in. Den måste komma ur individens egna
frågor och svar för att ha någon verkningskraft.19
Beroende av var tonvikten läggs kan detta citat uppfattas lite olika. Med positiva förtecken kan det läsas som
en plädering för att moralen måste vara integrerad i människan, att ord och handling skall vara ett och att
människan skall leva som hon lär. Med lite mer kritiska glasögon kan orden tyckas mer handla om att det är
endast det som människan själv bejakar av moralen som hon har förmåga att ta till sig eller rätta sig efter och
att moralen därmed mer eller mindre skulle vara rent humant förankrad.
I stycke 29 i dokumentet Grund och gränser talas det om det kristna livet och anges ett etiskt riktmärke
med följande ord:
När den kristne övar sig att i ljuset av Guds Ord känna igen synden och med Ordet som vapen försvara sig mot
den, skolas samvetet, blir mer exakt och alltmer bundet vid ordet, så att det kan verka som en Guds röst i
hjärtat.20
Utgångspunkten här är att umgängelsen med Ordet bär frukt i en alltmer uppövad förmåga att känna igen vad som
står i strid mot Guds vilja. Synden konkretiseras inte heller här, men sätts i tydlig relation till den grund
utifrån vilken vad som är synd kan tolkas och kännas igen.
Att brottas med etiska dilemman i själavården är något annat än att söka mejsla fram etiskt hållbara
hållpunkter för vad som är rätt och orätt inom ex. biomedicin eller medicinsk behandling, inom pressetik osv.
När det etiska dilemmat behandlas i själavården är det den mänskliga individen och hennes utsatthet som är i
fokus. Hennes brottning och vånda. När det etiska dilemmat lyfts fram i det själavårdande samtalet är det för
att kartan och verkligheten inte längre stämmer överens, och kanske för att jag redan gått vilse. I den
situationen handlar det främst om att se att, som Harald Ofstad uttrycker det, det avgörande vid bedömningen av
det moralsikt riktiga:
är att bedömningen, själva beslutsprocessen, genomförs så noggrant och ansvarsfullt som tiden och valets
konsekvenser tillåter.21
Det handlar då inte om att relativisera moralen och att söka urskulda synden. Uppgiften är istället att ställa
den sig till själavården sökande människan inför både Guds dom, men också inför Guds nåd och barmhärtighet. Det
som uttrycks i psalm 217:5 med följande ord:
All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.
Vad etik och moral ytterst är kan därför mycket kort sammanfattas med Ofstads sats:
Moral är att ta det allvarliga på allvar.22
Det största etiska dilemmat i själavården är kanske därför att så få – och även avgjorda kristna – tillåter sig
att i själavården bearbeta sina etiska dilemma, och söker acceptans för sina val och värderingar i sitt eget
individuella autonoma jag, istället för inför Herrens helighet brutet genom biktens och själavårdens möjlighet.
”Spiritualitetens uppgift är” skriver Anders Arborelius – och därmed själavårdens såsom jag tecknat det i detta
föredrag - ”alltid att hjälpa den konkreta människan i olika perioder och miljöer att se hur evangeliet kan
förverkligas just i hennes eget liv. Vår tids spiritualitet måste därför – ånyo – våga peka på syndens realitet
och inte fastna i överdriven diskretion på detta område… ”. Arborelius citerar sedan Wilkie Au som säger: ”Till
skillnad från den samtida tendensen att absolutifiera självförverkligandet som den grundläggande sanningen och
det yttersta målet i människans existens återkommer den kristna tron ständigt till den goda nyheten som Kristus
förkunnat: förlåtelsen är ändpunkten i människans liv”.23
En tillbakablick
1972 samlades kyrkodagarna i Uppsala kring ett med årets kyrkodagar snarlikt tema, nämligen temat Vad är en
människa? I ett av föredragen talade Metropoliten Anthony Bloom om själavård, alltså det ena ledet i det
föredrag jag i år satts att hålla och kommer här in också på dilemmat. Anthony Bloom sammanfattar ett av
själavårdens dilemma som det problem som har med människosyn att göra, hur de två som sätter sig ned i samtal
möter varandra och relaterar till varandra. Bloom skriver:
Ett av de största problemen då det gäller själavård, liksom i alla mänskliga förhållanden, är mötet mellan den,
som önskar få hjälp och den, som blir ombedd att hjälpa[---]Det jag först tror du måste förstå, är, att du inte
får inta en överlägsen attityd, medan den andre har en underlägsen ställning. Du är inte den som ger, medan den
andre står där som tiggare för att ta emot. Det är inte bara så, att det råder en fullkomlig likställighet er
emellan, utan t.o.m. så, att den som kommer till dig ger mer än han tar emot. Allt du kan ge, är antingen det,
som erfarenheten i livet, intellektuell eller existentiell, har lärt dig, eller vad Gud vill inge dig att säga
till just denna människa. Det är yttre, teknisk hjälp eller gudomlig, som du kan ge till den andre. Men han,
som har kommit till dig, ger dig ett erbjudande, som är av sådan storhet och sådan generositet, att det borde
få oss hart när att gråta. Denne andre ger i all ödmjukhet sin förväntan och sitt förtroende. Han går med på
att avslöja sig själv i sin svaghet och fruktan, sitt misslyckande och sin skuld för att kunna ta emot hjälp.
En sådan storslagen handling visar sådan vördnad för vad som är sant, rätt och mänskligt och för Gud själv, att
vi kan närma oss en sådan människa bara med en känsla av tillbedjan och gudsfruktan. Det är den som kommer som
ger mest. Vi måste komma ihåg detta och stå på tiggarens plats, inte på den rike mannens.24
Etiska dilemman i själavården handlar kanske då inte främst om hur enskilda moraliska problem och etiska
valsituationer behandlas i själavårdens enrum på lämpligaste sätt, utan om hur två människor gemensamt
relaterar till varandra och till Gud så att Guds nåd, barmhärtighet och upprättelse blir synlig, också där
människan handlat moraliskt orätt och inte förmått leva upp till det etiska kravet.
Tre situationer där etiska dilemman tydliggörs
Etiska dilemman i själavården tydliggörs kanske fr.a i följande situationer:
1) När det blir fråga om att hitta handlingar och beteenden med hjälp av vilka jag kan markera min moraliska
resignation, eller att gränsen för vad som borde vara moraliskt accepterat är passerat.
Här handlar det om det dilemma vi ställs inför då vi utmanas att ta ställning till om människor handlar rätt
eller fel som tar till olika utomparlamentariska aktioner, vare sig det handlar om att krama träd eller att
göra passivt motstånd vid djurtransporter o dyl. Är det alltid rätt att få protestera, är det alltid fel att
göra det? Men det handlar också om den fråga som en kyrkvärd – med uppdraget att biträda vid
nattvardsutdelandet – gav uttryck för i Kyrkans tidning under försommaren, borde jag inte ha rätt att neka att
dela ut nattvarden till den som jag vet öppet propagerar för rasistiska och främlingsfientliga åsikter?25 Även om svaret här kan tyckas självklart i vår kyrkliga tradition, är dock
vånda och det moraliska dilemmat äkta. Hur kan jag visa mitt avståndstagande, hur kan jag göra min röst hörd?
Kanske är det här just den egna brottningen, och inte den i handling omsatta handlingen som utgör det etiska
dilemmats grundmönster. Att i en egen inre uppgörelse få komma fram till att det inte finns vare sig rätt eller
fel, utan bara mindre goda alternativ. Att dilemmat kanske främst har att utspelas på den egna inre scenen och
inte på den offentliga, där dilemmat inte delas av de andra och därmed skulle göra ont värre. Bo Giertz26 har fångat något av detta i Stengrunden i scenen med högmässan där
pastor Torvik under hela mässan brottas i en inre dialog med hur han skall nå fram till den man som i boken
kallas Gunnar, och som i samtal och handling uttryckt sitt förakt för kyrkans klassiska tro, och som nu sitter
i bänken och också tycks ämna sig fram till nattvarden. Pastor Torviks inre kamp påverkar det han säger och de
betoningar han gör i mässan, men i handling väljer han att inte göra något mer. Inre och yttre i konflikt, kan
tyckas. Men ändå inte. Ansvaret för det som skett är Gunnars och inte pastorns.
2) För det andra framträder det etiska dilemmat tydligt när själavårdaren förväntas ta aktivt ansvar för att
veta vad som är rätt i en konkret situation. Det kan handla om att förväntas ta ställning i en pågående
konflikt som den som kommer för samtal berättar om, eller att avkrävas ett bestämt råd om val av väg i ett
avgörande beslut vad gäller val av utbildning, relationer osv.
3) För det tredje gör det etiska dilemmat sig särskilt påmint när den hjälpsökandes normsystem kolliderar med
själavårdarens egna värderingar, eller de som denne uppfattar vara Kyrkans och den egna traditionens bärande
värderingar och normer. Detta dilemma känner var och en av oss som regelbundet går på sorgebesök igen. I
samtalet om dödens ofrånkomlighet vävs de sörjandes hopp så lätt ihop av tankar om reinkarnation, om att alla
blir saliga på sin tro osv., och kyrkoarbetaren går där ifrån med dilemmats mönster ekande i sig; vad kunde jag
säga, vad var mitt och Kyrkans svar?!
Vad är då svaret på dessa och liknande etiska dilemman? De enkla råden och glasklara svaren är bara delsvar om
vi står inför ett dilemma, eftersom ett dilemma kan beskrivas som en logisk figur bestående av två möjligheter,
som ömsesidigt utesluter varandra.27 Till dilemmats väsen hör därmed att
svaret med stort S, inte gives utan endast bönen om frimodighet att vandra vägen framåt, trots allt.
Konsekvensen av det etiska valet skall vi leva med, och ta ansvar för under kanske en avsevärd tid framöver.
Det samtal vi inbjuds till i själavården att föra kring ett etiskt dilemma bör, menar jag, vara buret av bön –
uttalad eller som ett tyst inre rop hos den som lyssnar. Syftet med samtalet om det etiska dilemmat bör vidare
vara att uppmana och uppmuntra den som kommer till samtal att mer medvetet och aktivt lyssna till samvetet och
till sin egen tidigare erfarenhet av Guds ledning och tilltal, men också att söka mer kunskap om de olika
alternativen. Ett sökande vilket kan ge nya infallsvinklar. Vidare bör samtalet syfta till att stärka individen
till att fatta sitt val i samklang med de övriga grundläggande värderingar28 han eller hon bygger sitt liv på så att vad än beslutet sist och slutligen blir,
personen kan acceptera sig själv och sitt val och att han eller hon genom sitt beslut därmed inte blir hindrad
i sin fortsatta överlåtelse till Kristus.
Fem modeller för att bibliskt upplösa dilemmat
I boken Teologisk etik – en introduktion uppställer Göran Bexell29
fem tolkningsmodeller för biblisk etik. Dessa modeller är inte heltäckande och jag menar att vi kanske alltid
har att röra oss med delar av var och en, för att kunna tackla olika etiska frågeställningar. Beroende på om
det dilemma vi just nu bearbetar rör vid ett grundläggande och centralt område av vårt liv, med förgreningar
och konsekvenser för många andra områden av vårt liv eller inte.
Enligt systematiseringen kan vi först söka efter direkta analogier i det bibliska materialet till det
dilemma vi står i idag. Dessa är dock relativt få i det bibliska materialet och vi får därför oftast lite hjälp
genom denna metod. Ett andra tillvägagångssätt skulle vara att söka efter en grundnorm i det bibliska
materialet, och med hjälp av denna sedan söka härleda kunskap för vägledning i den aktuella situationen. Med
hjälp av förnuft, erfarenhet och intuition skulle vi så kunna lösa vårt aktuella dilemma. Ett tredje
försök skulle vara att uppställa en teologisk grundprincip utifrån vilket det bibliska materialet i sin helhet
tolkas, ex lag/evangelium, och därigenom söka efter vad som är det befriande budskapet idag. Ett fjärde
tillvägagångssätt skulle kunna vara att uppställa en kritisk jämförelse mellan hur den sanna människan Kristus
handlade och hur vi fallna människor faktiskt handlar, och i Kristi exempel finna svaret. För det femte
skulle uppställandet av ett centrum i teologin exempelvis tesen om rättfärdiggörelse genom tron kunna
uppställas, och det hävdas att människan har frihet att under Andens ledning söka insikt om rätt handlande idag
– men att det är rättfärdiggörelsen som är det allt överskuggande och centrala.
Att säga att människan i själavården har frihet att med sin själavårdare arbeta med de ovan angivna modellerna
(och andra) för att hitta sitt svar, menar jag inte är dets amma som att relativisera etiken. Den kristna
etikens absoluta anspråk handlar menar jag vidare, inte så mycket om att kunna säga att handlingssätt a eller b
är det enda kristet legitima – låt vara att ett av dem varit Kyrkans traditionella majoritetsval – utan om att
människan, hur hon än väljer, väljer att vara trogen sitt förbund med Gud, lyhörd för Hans fortsatta ev.
korrigering, hur än valet gestaltas.
Detta betyder inte att jag menar att alla etiska val sist och slutligen är relativa, och upp till den enskilde
att efter eget gottfinnande göra, utan att jag vill fokusera individens ansvar att leva med, och integrera sina
etiska val i sin trosuppfattning och spiritualitet.
Människan kan inte leva och handla i strid mot sin egen moraliska måttstock, och samtidigt leva öppet i
förbehållslös bön om Guds välsignelse och ledning i sitt liv. Kunskap om att kyrkan – både den egna
trosgemenskapen och andra kyrkor – valt att tolka vissa handlingar som moralsikt orätta – eller fört en debatt
om gränserna för dessa – måste därför också bli incitament till att våga ifrågasätta sitt eget moraliska val,
och val av handlingsalternativ.
Avslutning och sammanfattning
I mitt föredrag diskuterar jag inte ämnet etiska dilemman i kyrkan, eller frågan om vad lär Kyrkan om vad som
är moraliskt rätt och orätt i ett antal moraliskt kinkiga situationer. Istället är mitt fokus inriktat mot den
själavårdande hållningen, mot att beskriva hur fokus i själavårdssituationen dels måste vara att människan är
relaterad till Guds vilja och hennes vilja att söka förverkliga denna i sitt liv och handlande, dels hur
själavårdssituationen kan hjälpa människan att erkänna sin skuld och tillkortakommande som reel under eget
ansvar. Själavårdens ansvar, så som jag beskriver det, är att kalla människan till att ta sitt moraliska ansvar
– inför levande Gud. Vad detta konkret innebär i varje etiskt dilemma och val i livet måste, menar jag vidare,
prövas utifrån vad som är möjligt att kunna förverkliga av det som jag vet och förstår är Guds vilja här och
nu, inte av vad jag känner eller önskar vore Guds vilja. Svaret på vad som är etiskt rätt reflekteras endast i
det egna hjärtat. Grunden för det goda och rätta vilar inte i sin egen kraft i människan själv, utan måste tas
emot – uppenbaras, och ges människan utifrån – av Gud själv. Därav följer att ett av själavårdens konkreta
resultat kan bli, att jag kallas att vända om, göra bot och bättring och få hjälp med att se vad jag inte sett
förut. Sanningen om Gud, mig själv och min nästa.
- 1 Sid 11, 12, 13,14 till stycket Avslutning och sammanfattning sid 15, uteslutet vid framförandet
- 2 Barry, W och Connolly, W, Att ge andlig vägledning , 2001, s 17
- 3 a.a., s 20
- 4 Nationalencyklopedin Bd 16
- 5 Ewalds. E, Helande själavård, 1981, s 10
- 6 Barry, W och Connolly, W, Att ge andlig vägledning , 2001, s 157f
- 7 a.a, s 158
- 8 The Splendor of Truth, 1993, s 52
- 9 Singer, P, Praktisk etik, 16 f
- 10 Se ex par 111 i The Jerome Biblical Commentary
- 11 Hillerdal, Gunnar och Sandahl, Dag, På lärjungasätt, s 171
- 12 Hagberg, Esbjörn, Själavård vid köksbordet, 2000, s 172
- 13 Fairweather, Ian CM., MeDonald, James IH., The quest for Christian etichs 1984
- 14 aa, (sid 82)
- 15 Naomi H. Rosenblatt och Joshua Horwitz, Brottas med änglar, s 182f, 1999
- 16 Edgar Borgenhammar, Etiska dilemman, 1991
- 17 Wikström, Owe, Den outgrundliga människan, s 189, 1999 2 uppl
- 18 Bergstrand, G och Lidbeck, M, Själavård, sid 190, del 1 1997
- 19 Befrielsen - Stora boken om kristen tro, s 299, 1993
- 20 Grund och gränser II, stencilupplaga 2000, punkt 29
- 21 Oftstad, H, Vi kan förändra världen, s 21
- 22 Oftstad, H, Vi kan förändra världen, s 27
- 23 Arborelius, Anders, Spiritualitet – Andligt liv, 1999, s 98
- 24 Metropoliten Anthony Bloom, Själavårdens mål s 97f, i Vad är en människa? Utg av Peter Bexell 1973
- 25 Kyrkans tidning 22/2002
- 26 Giertz, B, Stengrunden, 1987, 18 uppl, s 277ff
- 27 Noreen, E och Warberg, G, 1944, Främmande ord i Svenskan
- 28 För resonemanget i detta avslutande stycke är jag delvis beroende av kap 20 i Gula, R.M., Reason informed by Faith – Foundations of Catholic Morality, 1989
- 29 Göran Bexell, Biblisk och kristen etik, sid 157-178 (fr a sid 170-171) i Bexell/Grenholm Teologisk etik – En introduktion, 1996 (stencilupplaga)