Artikel

Stiftsadjunkt Ingemar Birgersson, Göteborg

Andlig vägledning

Föredrag hållet vid bibelhelg i Heliga Hjärtats kloster, Omberg, anordnad av bl.a. aKF i Linköpings stift i februari 2000

När kyrkan bildligt talar om tron och livet som en väg har detta bibliska rötter. De första kristna benämndes helt enkelt ”de som var på den vägen”. Det syftar på Kristi väg, han som alltid var stadd på vandring. Och den kristna vägen är en efterföljelsens väg, med Kristus som modell.

Målet för vandringen är Gud själv. Kyrkans andliga vägledning handlar inte om välbefinnande under vandringen, inte endast om tröst i våra sorger. Den handlar om målet. Vart skall vandringen leda? Den andliga vägledningen börjar alltid med den fråga Jesus själv ställer till den gråtande Maria från Magdala: ”Vem letar du efter?” Vem söker du?

Pilgrimstanken har fått en renässans. För att underlätta den inre resan har människor i alla tider företagit yttre resor, pilgrimsfärder. Uppbrottet, färden, distansen, uppsökandet av en helig plats, pilgrimsresan i helgonens fotspår, allt medverkar till den inre resan som är pilgrimens egentliga motiv. Att finna sig själv och Gud, att nalkas livets centrum är drivkraften. Inte sällan kan retreaten upplevas på ett liknande sätt, särskilt om den valda retreatplatsen kräver en längre yttre resa. För pilgrimen gäller det att aldrig glömma bort målet för allt det intressanta som uppenbarar sig på vägen. Den moderna människan som ivrigt söker andlig vägledning i litteraturen, kurserna kan ha nytta av att fundera över färdriktningen och ställa sig frågan: “Vem letar du efter?”

Vad betyder det att den andliga vägledningen i kyrkans tradition är andlig? Ordet står inte i motsättning till något annat, exempelvis materiellt eller skapat, utan syftar på den heliga Anden. Djupast sett syftar den andliga vägledningen till att så snabbt som möjligt bli varse närvaron av och överräcka rodret till den heliga Anden. Därför är kristen själavård inte främst förmedling av insikter och råd från en person till en annan, utan ett gemensamt sökande efter Gud.

Mystik

Jag kommer i det följande att uppehålla mig vid mystik (målet) och askes (vägen), två företeelser som alltid intresserat kristna vägledare. Med mystik menar jag den mest omedelbara erfarenheten av Gud, mötet ”ansikte mot ansikte”, en erfarenhet som kristna människor ofta har svårt att beskriva. Askesen handlar om det man själv kan göra för att bli uppmärksam på Gud och beredd att möta honom. Jag har en del citat från den ortodoxa kyrkan, vars andliga erfarenhet tillfört västerländsk kristenhet så mycket under senare tid. Först en bön till den heliga Anden:

Kom du sanna ljus, kom du eviga liv.
Kom du fördolda kraft, kom du källa till allt.
Kom du som ingen har känt.
Kom namnlösa glädje, kom du eviga liv.

Språket i den här bönen är som ett eko av evangelisten Johannes språk. Johannes kallas i den ortodoxa kyrkan för ”teologen”. En teolog, enligt ortodox tro, är inte den som vet mest om Gud, utan den som känner Gud, inte den som endast tänker, men den som skådar. Men denna bön är 1000 år yngre än Johannesevangeliet. Skriven av Symeon den nye teologen, en av den ortodoxa kyrkans mystiker.

Båda älskar metaforen "ljus". När mystikerna försöker beskriva vägen till det omedelbara mötet med Gud, använder de antingen ljuset eller mörkret som symbol. Mörkret och natten är de vanligaste uttrycken hos mystiker i den västkyrkliga traditionen. Metaforen ljus är flitigare brukad i östkyrkan. Ljusets språk bygger i första hand på orden i Johannes brev: "Gud är ljus och inget mörker finns i honom" (1 Joh 1:5). Gud visar sig i form av ljus, framför allt vid Kristi förklaring på berget Tabor, där "hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset" (Matt 17:2).

Detta gudomliga ljus som visar sig för de tre lärjungarna på berget, är Guds eviga och oskapade krafter, energier kallar man dem i östkyrkans teologi. Ljuset på Tabor är alltså varken ett fysiskt och skapat ljus, eller ett metaforiskt "tankens ljus". Inte desto mindre är det en objektivt existerande verklighet. Det övergår allt som det står i mänsklig makt att beskriva. Det kan inte ses med den naturliga synförmågan, men mystikerna säger ändå att de har sett ljuset med egna ögon. Den helige Andes kraft är samtidigt verksam i själen och kroppen. Och än mer. Helgonen i östkyrkan är ofta själva upplysta av det gudomliga ljus som de ser. När man ser dem, tycks deras kroppar utstråla ett bländande ljus, som ljuset i Mose ansikte. Kyrkofadern Makarios skriver:

Så som Herrens kropp förhärligades när han gick upp på berget och förvandlades till Guds härlighet och till oändligt ljus, så blir också helgonens kroppar förhärligade och lyser som blixtens sken... (Precis så som Herren sade:) “Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem" (Joh 17:22); så som man tänder många lampor med samma låga, så måste helgonens kroppar, som är Kristi lemmar, vara vad Kristus är och inget annat... Vår mänskliga natur förvandlas till Guds kraft och upptänds och blir till eld och ljus.

Det är detta oskapade ljus Symeon längtade efter. Kom du sanna ljus...

Det finns en hunger efter mystik idag. En längtan efter erfarenhet bortom orden. Ett behov av att bli berörd av Gud i existensens djup. Tron har blivit för enkel för många, utan komplexitet och paradox. Gud har blivit liten. Kanske är detta en följd av att vi är så upptagna av att besvara alla frågor istället för att ställa oss inför dem. Vi tar oss inte tid till eftertänksamhet, vi tror oss om att enkelt kunna förklara allt i trons värld. Inte sällan glömmer vi att vår kunskap är begränsad. Att vi är pilgrimer och sökare, ännu inte vid målet, ännu inte vid skådandet. Men Gud gäckar oss i vår iver att göra honom begriplig. ”Det är lättare att mäta hela världshavet med en liten kopp än att begripa Guds outsägliga storhet med det mänskliga förståndet”, säger kyrkofadern Basilios.

Paulus talar ofta om kunskapen om Gud som ett helt annorlunda vetande. Den mest välutbildade kan vara som mest okunnig, medan den olärde kan ha förstått allt. Kunskapen om Gud inser sin begränsning. Guds kunskap om mig är fullständig, men min kunskap om honom är som en gåtfull spegelbild. Ännu ser vi inte ansikte mot ansikte.

Kristen mystik är som bäst inte blott en fascination över det oändliga. Den är en längtan efter Guds ansikte. Psalmisten skriver (enligt den gamla översättningen):

Mitt hjärta förehåller dig ditt ord: "Sök mitt ansikte."
Ja ditt ansikte, Herre, söker jag, dölj inte ditt ansikte för mig.

Den norske professorn Notto Thelle skrev en bok (Sök mitt ansikte) med tesen att vi upplever Guds närvaro först när vi själva är närvarande i våra liv. Jag refererar några av hans viktiga tankar. Det händer, säger han, att bönen i Ps 27 kommer tillbaka till oss, som ord från andra sidan, som ord från Gud: Dölj inte ditt ansikte för mig. Ditt ansikte söker jag... Vi måste visa vårt ansikte, våga låta oss bli sedda och själva höra och erfara med obetäckt ansikte!

Några letar efter Gud men får inte svar förrän de letar efter sig själva. Andra är upptagna med att finna sig själva men kommer ingen vart förrän de frågar efter Gud. Utan denna dubbelhet kan vår längtan utsuddas till en andlighet bortvänd från livet eller stagnera i en isolerad självupptagenhet.

Thelle menar att mystiken är på väg att tränga sig fram ur det andliga mörkret i västerlandet. Han citerar Tomas Tranströmers dikt Romanska bågar och gör en mycket intressant analys av den dikten. Dikten förefaller beskriva en upplevelse av Guds närhet som inte är långt borta från mystikernas. Först Tranströmers dikt:

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Några meningar ur Thelles tolkning: "Plötsligt händer något. Tonerna griper tag i honom. Ljuset tränger genom huden. Han blir överväldigad och infångad av rummet. Han, som betraktande har gått runt med sin blixt, känner sig själv betraktad. Han berörs av något som han inte kan förklara, en närvaro som gör honom själv närvarande. Valven öppnar sig, det ena bakom det andra. På tröskeln till något okänt som ändå inte är främmande. Utan en rörelse tar han sig ut ur turisternas värld och in i ett större universum. Här ser han med öppna ögon det som är så svårt att fatta där ute: att hela världen är genomströmmad av Hans närvaro."

Den andlige vägledaren brukar varna för känsloupplevelsens obeständighet i trons sammanhang. Det är klokt att lära sig att urskilja vad som är vanlig sentimentalitet och vad som är den helige Andes tårar. Mystikerns erfarenhet kan urskiljas bl.a. genom att det finns något bestående i den. Åter till Thelles tolkning av Tranströmer: "Kommer inte solljuset att avslöja den romantiska känslosamheten från halvmörkret i kyrkan? Det skall inte mycket till för att reducera medturisterna till tråkiga och plågsamma vardagsmänniskor. Motsatsen sker. Mr och Mrs Jones är säkert samma pratsamma turister som de alltid har varit. Herr Tanaka är lika korrekt och hövlig som förut. Och Signora Sabatini, vem kommer någonsin bakom hennes sminkade fasad? Men bakom de prosaiska ansiktena ser han plötsligt okända, meningsfulla djup — ‘och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt’. Det sanna mysteriet finns inte bara inne i helgedomen. Kanske lever det starkare där. Men om det inte överlever pro fanum, utanför helgedomen, är det inte ett verkligt mysterium utan bara en skön stämning.”

Måtte vi lära oss förstå människor som gör sådana gudsupplevelser. De är kanske inte så ovanliga. Men förmodligen är den här upplevelsen inte riktigt densamma, som de s.k. mystikernas erfarenheter av Guds närvaro. Det vore liksom inte riktigt rättvist, om en turist alldeles oförmodat fick vara med om samma sak som den, som reciterande sina psalmer, i årtionden försmäktat i en grotta eller balanserat på en pelare.

Hur är det då med mystiken. Är det möjligt att genom askes och fromhet åstadkomma det omedelbara gudsmötet, eller är det något som bara händer av sig självt?

Kyrkan lär oss, med Paulus som jag citerat, att skådandet av Gud, ansikte mot ansikte, hör till den kommande tidsåldern. Men, här i tiden kan vi, av nåd, få uppleva en försmak av ljuset. Jesus själv har lärt oss: "När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda belöna dig.” (Matt 6:6) Det är uppenbart att Mästaren lär att det ”lönar sig” att oupphörligt söka Guds ansikte, och att göra allt vad som står i mänsklig makt för att förbereda sig på mötet med Gud.

Askes

Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav”, säger Mästaren (Matt 10:9–10). En grundläggande förutsättning för vandring är alltså att man skall packa så lite som möjligt. Ryggsäcken får inte bli för tung. Vi som alltid packar med för mycket saker när vi skall på resa förstår vad Kristus menar. Intressant att fundera över: Vad är det jag packar med mig när jag skall resa, och varför? Vad är det som är så oerhört viktigt för min trygghet?

I den andliga litteratur möter man rådet: ”Vill du möta dig själv och din Gud måste du göra upp med ditt ytliga jag.” Något inom dig tvingas att dö: den gamla människan. Det kan vara plågsamt att lämna viss trygghet ”hemma”.

Det man kan behöva ”lämna hemma” är tilltron till sin egen förmåga att finna Gud. Somliga tror sig via förnuftet ”fånga” Gud, andra tror mer på känslan, somliga på viljan. Bakom lurar illusionen att Gud är svår att nå, och att det krävs tappra ansträngningar för att få fatt på honom.

Det går inte att tänka sig fram till ljuset. Ty Gud är inte mer gripbar för de lärda än för de olärda. ”Det som var dåraktigt i världen utvalde Gud”, säger Skriften. Det räcker inte med ett ”andligt intresse”. Jag kan läsa aldrig så många goda andliga böcker förgäves, om jag aldrig tillämpar något av vad som står i dem i mitt vardagsliv. Den som inte endast diskuterar, utan ber och ger sig hän åt den konkreta andliga övningen, med en sådan människa händer det något. Augustinus säger: ”Om bönen vill kyrkan inte höra omständiga disputationer, utan den vill tvärtom just iaktta de dagliga bönerna.”

Man behöver heller inte jaga efter starka upplevelser eller vandra inåt i sitt omedvetnas dunkla djup. Att låta känslan vara kompass på väg mot Gud är, som sagt, vanskligt. Till och med själva gripandet efter Gud, kan medföra att han liksom glider oss ur händerna och själva ansträngningen bli ett hinder, säger Wilfrid Stinissen.

Det går heller inte att offra sig i heroisk tjänst för andra människor och hoppas att Gud — åtminstone då — skall göra sig känd.

Först i överlåtelsen på alla plan uppstår oväntat insikten om Guds verklighet. Överlåtelsen har i kyrkans språk många synonymer: omvändelse, kenosis (nedstigande), utblottelsens väg, den trånga porten.
Överlåtelsen är i första hand en insikt. Insikten att ”Gud inte är långt borta från någon enda av oss” (Apg 17:27), att han redan bor i vårt eget hjärta, och att vi aldrig med vår ansträngning kan gripa honom. Johann Arndt skriver:

Vår vän är alltid hos oss, men han låter sig inte alltid märkas utom när hjärtat är stilla, när alla sinnen är indragna, bragta till stillhet och är samlade i Gud, när intet jordiskt ting lyser i förståndet, utan den naturliga visheten har gått ner och är förvandlad till en natt eller ett gudomligt mörker, då går det gudomliga ljuset upp och giver ett sken och ett strålande ifrån sig och lyser i mörkret. Detta är det mörker vari Herren bor och den natt vari viljan sover och är med Gud förenad, vari minnet har glömt världen och tiden — då i ett ögonblick rör det gudomliga ljuset förståndet, den himmelska åtrån viljan och den eviga viljan minnet, och likaväl kan varken förstånd, vilja eller minne begripa det — det är fördolt i själens innersta grund. Vad detta är för glädje kan ingen uttala utom den som smakat den.

Är då inte talet om askes motsägande? Nej. Askesens syfte är inte att på ansträngningens väg nå Gud. Ordet askes betyder träning, ett tämligen neutralt begrepp. Det har inga övertoner av självplågande. Det är en idrottsterm. ”Var och en som tävlar”, säger Paulus, “måste försaka allt — löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar” (1 Kor 9:25). Synonymen övning vetter åt det musikaliska hållet. Utan regelbunden och långsiktig övning kan inte instrumentet förmås att ge ljuv musik ifrån sig.

Jag vill nu säga något om askesens tre dimensioner: försakelse, övning och kontemplation.

Försakelsen är det smärtsamma avståndstagandet från allt som vill stjäla vår uppmärksamhet och vår kärlek. Gud måste blir vårt allt. Vårt hjärta måste bli odelat. Saliga de renhjärtade, ty de skall se Gud, säger Jesus. Försakelsen är mörker och natt säger mystikerna. Det innebär att vi blir berövade våra illusioner och distraktioner. Ibland låter Gud sinnena och själen liksom torka, för att törsten skall bli djupare. Ibland tycks detta vara Guds enda möjlighet att ge oss mer av sig själv.

Men vi behöver också övningen. Hur skall vi kunna möta Gud, om vi inte är samspelta med honom, om vi inte lärt oss hans språk. Gud sände sin Son för att han skulle lära oss säga Abba och inte stå förstummade och tillintetgjorda när han uppenbarar sig. Han har gett oss ett språk att tala till honom med, sitt eget ord. I den ortodoxa kyrkan säger man att liturgin är en övning inför den himmelska gudstjänsten. Det är en fin tanke. Genom upprepningen, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år, växer förmågan att tillbedja. Lovsången blir vackrare och vackrare. Ibland är övningen mödosam. Att lära sig behärska ett musikinstrument kräver den första tiden viss ansträngning och förutsätter med tiden regelbunden övning. Så är det också med bön. Att lära sig be regelbundet innebär för många, åtminstone inledningsvis, en stor ansträngning. En av ökenfäderna säger: "Om vi inte har svårt att bedja, så är det kanske för att vi aldrig har börjat." Vår bön är en övning inför den himmelska gudstjänsten och gudsskådandet.

Ett tredje steg på askesens väg är kontemplation. I övningen inför Gudsskådandet behöver vi också öppna våra ögon. Kontemplation — kärleksfull betraktelse av Gud och allt som hör honom till — är mystikernas favorittema. Men hur är det nu? Kan man se Gud? Nej, svarar Skriften, ingen kan se Gud och leva. Ändå säger mystikerna att de ser Gud — med trons ögon, vad detta nu innebär. De söker beskriva sitt seende som "den kärleksfulla uppmärksamhetens bön" eller "det enkla beskådandets bön", ett tillstånd där själen vilar i Gud, utan att tankar, bilder och känslor ständigt avlöser varandra. Kontemplationen är den fullkomliga vilan. Allt har kommit till ro. Evigheten bryter igenom. Bönen blir "självverkande" eller "genomsyrad". Bönen upphör att vara "min bön" och blir istället i större eller mindre utsträckning "Kristi bön i mig".

I detta tillstånd, är tystnaden viktigare än orden, lyssnandet viktigare än talet. Det är inte längre nödvändigt att tala om eller till Gud, det är endast fråga om att lyssna. "Bli stilla och besinna att jag är Gud" (Ps 46:11, gamla översättningen).

Hur når man dit? Hur blir man så uppmärksam, så hängiven, så stilla, så totalt öppen? Den andliga vägledningen är försiktig på denna punkt. Visst är de asketiska programmen många, och ibland mödosamma att tränga in i, och ofta ännu svårare att tillämpa i den alltför vardagliga tillvaro man tycker sig utkastad i. Men uppmuntrande är ändå mystikernas realism, då de understryker att det inte finns några självverkande metoder med vilka man kan ”fånga” Gud. Gud uppenbarar sig på det sätt och i den stund han själv vill. Skådandet är en Guds gåva, det är endast fråga om nåd. Askesen består endast i att vi gör oss beredda att möta Honom. Djupast sett är kontemplationen ett Guds initiativ.

Ändå talar man om kontemplationens övning. I ortodoxa kyrkan talar man om en övning som för oss kan synas märklig: naturkontemplationen. Redan vid begreppet tänds hos oss varningslampan. Allt för många i vår del av världen har ju för länge sedan lämnat Skaparens tillbedjan till förmån för skapelsens. Men de ortodoxa kristna använder begreppet natur i en vidare mening, nästan synonymt med skapelsen. Naturkontemplationen är ett förspel till kontemplationen inför Gud själv. Den är inte blott en övning i skönhetsupplevelse inför havet, skogarna och fjällen. Den rör livet som helhet. Kontemplationen inför naturen börjar när jag öppnar ögonen, bokstavligen och andligen, och börjar lägga märke till världen omkring mig.

Det föremål jag håller i handen, den person jag talar med, den stund som jag just nu upplever, alla är de heliga, alla är de unika, omöjliga att upprepa och därför oändligt värdefulla. Alla kan de tjäna som ett fönster mot evigheten. Att se, att se bilder, att se igenom ikonernas fönster, det är den ortodoxe kristnes livsluft.

Genom att bli mer känslig för Guds värld omkring mig blir jag också mer medveten om Guds värld inom mig. Allt skapat bär nämligen spår av Gud, som Augustinus säger. Dessa spår kan man upptäcka genom att lära sig uppskatta det unika, särdraget i tingen. Stenen, bladet, grässtrået, grodan, varje mänskligt ansikte, allt är unikt och olikt allt annat i sitt slag. Det gäller att upptäcka det ovanliga i det vanliga. Att öva sig i förundran.

Man kan också öva sig i att se allt detta som Guds tecken, att urskilja Skaparens hand och vilja under naturens yta. Tillvaron blir genom denna övning transparent. Allting pekar på Gud. Också det yttre, enkla och triviala kan vara djupt meningsmättat. Och då blir samtidigt det inre mera spännande. Heinrich Seuse (Suso), medeltida mystiker i västkyrkan, säger underfundigt: “Den som kan se det inre i det yttre, för honom är det inre mer inre, än för den som endast kan se det inre i det inre.”

Vi får inte begränsa Guds närvaro i världen till ett antal "fromma" föremål och situationer och stämpla allt annat som sekulärt. Istället skall vi se allting som i grund och botten heligt, som en gåva från Gud och som ett medel med vilket vi kan kommunicera med honom. Det betyder inte att vi måste acceptera den fallna världen på dess egna villkor. Vår relation till skapelsen är skadad genom synden. Kontemplation av naturen och tingen kan innebära att vi blir medvetna om — och blir tvingade att göra bot för — vårt missbruk av skapelsen. Vi har gjort den till vår fiende. Den var inte till för att enbart förbrukas, den skulle också vara ett tecken på Guds skönhet. Guds namn är skrivet i skapelsen, såväl som i Skriften. Efraim syriern skriver:

Vart än du vänder blicken, så finner du Guds tecken.
Var än du läser, så finns i det hans ord.
Se efter nu, och se hur Skriften
och naturen är länkade tillsammans...
Lov och pris ske Gud
uti naturen
och ära vare Skriftens Gud.

Ibland kan man få intrycket att kontemplation och mystik är förbehållet enbart vissa människor. Men fröet till en kontemplativ läggning finns i var och en av oss. Också dem vars liv präglas av kaos. För dem är det knappast lätt att öva sig avläsa Guds spår i livet. Allting är snarare omgivet av ett irrationellt töcken. Jag tror det finns en mystik också för dem. Det är den paulinska lidandesmystiken: När jag är svag, då är jag stark. Det är martyrens erfarenhet av ett taborljus i det ögonblick smärtan är som störst. Det är upptäckten en dag, att alla de dagar då jag inte såg någonting, fanns Gud hela tiden vid min sida. Diktaren Ingemar Leckius har fångat denna erfarenhet suveränt med följande ord:

Oavåtligen förvandlar du falluckan framför mina fötter till fast mark.

Det finns mystik i överflöd för oss alla. Källan flödar oupphörligt. Men ofta är den dold för oss. Vi vandrar som i en öken. Men Herren säger genom profeten: ”Jag skall göra en väg i öknen, och strömmar i ödemarken” (Jes 43:19, gamla översättningen).

2011-02-25 11:02